Förskolan klagar på min tvååring

Jag har något emot personer som anser att man kan sätta alla i fack, eller som problematiserar normalt mänskligt beteende utifån teorier man studerat i en bok. 

Jag har också JÄTTESVÅRT för argument som det du för här ?vi som jobbar på plats x förstår?. Det är olustigt, nervärderande och självförhärligande. Det tyder på en attityd som inte kan ta in att det man själv tror kan vara fel. Jag föraktar den attityden, ja. Jag är själv vidareutbildad i ett annat område och har många många års arbetslivserfarenhet, men utgår alltid ifrån att min kunskap inte är alltäckande och att möjligheten finns att jag missar saker, så jag går in i saker med det väldigt aktuellt i huvudet - även i fall där jag gjort en bedömning extremt ofta. Och - jag är öppen att jag inte har rätt bara pga min erfarenhet.

Detta.

Jag undraro nså hur förskollärare i tråden här skulle känna om barnens föräldrar skulle dokumentera alla sådana avvikelser på pedagogerna, om det nu är så att nån pedagog är fel så är det ju bra att det finns dokumenterat tidigt i dokument som sparas. Men nu är jag sarkastisk.

Jag tycker också tråden visar på det som är fel i dagens förskola - en överbelastad sits där alla barn som kräver mer ska problematiseras, för det är fel att vara lite för livlig så man tar tid, och det är ändå bra för barnet kanske ändå får en diagnos sen och då har man ju varit duktig att punktat det lilla barnet från dess första ord. Fick det ingen diagnos nu kanske det kommer sen så det är ändå bra.

Det här samhället suger för små barn.

Ja, det här upprör mig på riktigt.

Dom vårdnadshavare vill jag ha insyn i om det dokumenteras om mitt barn. Jag jobbar inom socialtjänsten och blir mörkrädd om det är så det går till? var är delaktigheten om det skrivs handlingsplaner utan individernas medgivande och  delaktighet.

ja konst att så många barn får diagnos ich att BUP havererar med kötider tänker jag? 

På 70 och 80talet  var det 3 personal på 15 barn och 4 st på 12barn 1-3år.Jag har jobbat sedan 1976 till i år  och måste säga att vissa saker försämrats.Alldeles för mycket dokumentation och färre personal.Vi har inte tid att se barnen,leka ,göra utflykter mm.Läroplan javisst men till vilket pris? Barnen blir lidande. När problemet skulle lätt lösat med att öka personalen.Men kommunerna sparar och vet inte hur vi sliter på förskolorna.MVH  Erfaren barnskötare  som var med på den gamla goda tiden då det var roligt att jobba på förskola.

Att notera och diskutera att barnet avviker från normen är INTE att säga att något är fel på barnet. Det är att vilja hjälpa barnet. Om ett barn tex inte kan sitta still på förskolan kan personalen höra med föräldrarna om barnet gör det hemma och få tips som hjälper barnet. 

Förr fick inte barn diagnoser. Istället blev de byfånar, sattes på anstalt för vanartiga och blev som vuxna utan stadig inkomst pga utebliven skolgång. Hur många sk luffare tror du inte hade fått npf-diagnoser och stödlärare om de vuxit upp idag? 

Att barn som inte fungerar i grupp eller inte utvecklas som vanligt uppmärksammas är generellt bra för barnen. 

Om du tycker att det är en skymf mot barnet att påtala att det är annorlunda får det stå för dig. Jag gillar olika och ser mycket hellre att mina barns olikheter jämfört med klasskompisarna uppmärksammas så att förskolan/skolan och vi föräldrar kan ge dem en så bra start i livet som möjligt. 

Jag gillar inte när saker överproblematiseras heller och ser att pendeln slagit över långt åt det håller - där minsta lilla avvikelse kanske kräver en diagnos och utredning och diskussion och särhantering av ett barn.

Det blir OCKSÅ fel, på samma vis det var fel när dyslektiker bara var lata och folk blev stämplade som byfåne.

Det finns också variationer av att vara människa, som inte kräver psykologbedömning, utpekande att någon är avvikande och pärmar och mappar med ?bedömning just utifall att?. 

Det har ju kommit fram nu att unga vuxna fått problem pga diagnoser som satts i för hög grad av välmenande vuxna och som de inte håller med om mer - det är också samhällsstämplar som kan hindra.

 

Ja gud. Skrivs det handlingsplaner om mitt barn utan min vetskap och jag fick veta det skulle jag börja spela in varje samtal med personalen och spara med, utan att berätta. Om det är så man vill jobba.

Det sker väldigt mycket dokumentation kring barn och elever som vårdnadshavare inte behöver informeras om, ibland inte ens har rätt att läsa. Kan vara bra att veta att det också är helt enligt lag riktigt.

Pedagogisk kartläggning är något som skolan kan göra när som helst, utan vh vetskap, och det är helt enligt riktlinjerna. En kartläggning är till för att få en bred bild av vad ett barn eller elev har för svårigheter så att man inom verksamheten/undervisningen kan göra extra anpassningar, antingen inom klassen som helhet eller för enskilda elever beroende på situationen. Ibland är det ju en hel grupp som har en generell svårighet. Anpassningar som gäller en enskild elev ska dokumenteras i deras IUP. Det är inte detsamma som ett åtgärdsprogram.

Särskilt stöd är det som dokumenteras i ett åtgärdsprogram (rektor är ansvarig), sånt stöd som inte går att rymma inom den vanliga verksamheten. På fsk-nivå ska vårdnadshavare ha möjlighet att delta i planeringen av särskilt stöd (däremot inte inom vanlig skola) och vh har rätt att ta del av åtgärdsprogrammet oavsett nivå.

www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/extra-anpassningar-sarskilt-stod-och-atgardsprogram

Liknande hände oss för något år sedan med våran mellangrabb. När han började vart vi föräldrar tydliga med han vart intensiv och har en stark vilja. Då hette det att "sådana är alla 2-åringar" några månader senare började de klaga och ville ha ett möte.

Det jag då poängterade vart att jag vart medveten om hans intensitet men att vi inte hade några problem med koncentrationen i hemmet. På förskolan hade han svårt att sitta still för att lyssna på en bok medan han kan lugnt sitta och lyssna på 4 hemma och be om en 5e. Vi kom överrens om att förskolan skulle koppla på specialpedagog för att få det att fungera där iom att det vart väldigt tydligt att problemet endast förekom under förskoletid. De påtalade också en oro för talet jag inte kunde identifiera som ett problem jag upplevde. Men där bad vi ändå bvc om remiss till logoped. Där kom det fram att han hade språkljud som en 4-åring men att problemet även där kunde ligga i intensiteten och att han i det fria talet ville säga så mycket på en gång att det blev otydligt. Konkreta frågor svarade han klockrent på. Detta återkopplade vi sedan som föräldrar till förskolan. 

Tycker ändå mötet med förskolan blev bra iom att jag vågade stå på mig och vart noga med att framföra att vi inte hade samma problem hemma vilket också är sant.

Men vet att alla möten med förskola och skola inte alltid är lika smidiga. Ibland kan man få riktiga kallduschar. Det värsta jag som förälder varit med om vart när stora barnet helt dömdes ut när han började förskoleklass. Det av en pedagog som borde bytt yrke för längesedan. Barnet har en neurologisk synskada med lite senare motorik som följd, samt en språkstörning. I övrigt som vilket barn som helst. Duktig i matte, no och teknik. Bra med kompisar. Kan vara att det kommer en dyslexi med tiden. Pedagogen såg enbart allt som inte fungerade, hittade på eget som inte fungerade och försökte köra över mig som förälder helt. Som ung mamma blev jag helt paff men försökte ändå vara smidig. Det till den dagen psykologen från utredningsteamet ringde och berättade att det vart dags att börja mitt barns kognitiva utredning. Då uppdagades det att skolan helt utan min vetskap satt mitt barn i kö för utredning för utvecklingsstörning. Något jag bestämt avböjde i telefonen. Helt oacceptabelt från skolans sida. Så oavett vad alla pedagoger här i tråden skriver så kan man behöva vara på sin vakt som förälder. Många är bra men så finns det den där lilla procenten som borde se sig om efter en alternativ karriär...

Fast nu har ju inte pedagogerna sagt att TS barn har ett funktionshinder. De har bjudit in till ett möte. 

Såna hade vi flera av när mitt barn var yngre och slogs och vägrade sitta med i samlingen. Genom att samarbeta föräldrar och pedagoger klurade vi ut vad hon behövde för stöd. Men det hade aldrig funkat om jag och min man sparkat bakut och hävdat att allt var förskolans fel. En sån attityd förlorar man bara på. Och den som förlorar mest är barnet.