Ja, när min sambo är hemma tar allting mycket längre tid. Hinner mer när jag är ensam hemma med barnet.
Han stör mig med allt och är typ i vägen.
Sen tycker han att jag stressar med barnets utveckling.
Känns som att han sinkar mig medvetet för att jag inte ska få rätt i att barnet är moget för nästa steg.
Potta, eget rum, inte äta på natten, äta nya saker, gå-träna.. ni förstår.
Föreslå att sambon tar sig en öl och sätter sig i soffan med en TV-serie när han kommer hem, och sen kan han gå tillbaka dit när han ätit middagen du lagat. Så är han inte ivägen för dig och dina projekt.
Jag förstår dig till viss del, även om jag håller med tidigare inlägg om att du inte ska stressa på så med barnets utveckling.
Exakt så med pottan gjorde min man också, jag reagerade men brydde mig inte nämnvärt. Har gått superbra med potträningen ändå och tror faktiskt inte att det sinkade den något alls för att ha var så bekväm för rutinpotta.
Men här hemma tar allt längre tid när vi båda är hemma mot om jag är själv med barnet. Men det beror på att jag då räknar med att vi hjälps åt och inte alls planerar tiden som lätt rinner iväg och plötsligt är det lunch som ska göras eller något och lekplatsen får vänta ännu längre.
Är det däremot bara jag och barnet planerar jag morgonen (eller vilken tid det nu är på dagen) i detalj, lägger fram kläder, fixat matsäck, packat väska etc.
Tack för ett inkännande svar.
Du beskriver precis hur det är hos oss. Tiden med allt möjligt bara rinner iväg när vi båda är hemma.
Det blir lite ?allas ansvar, ingens ansvar?.
Jag förstår dig precis. Så där var det med min sambo också, mycket handlade om vad han tyckte var bekvämt. Det har han erkänt efteråt när barnen blivit helt torra och lärt sig andra rutiner och han märkte hur skönt det var att tex slippa byta blöjor och då gett mig beröm för att jag envisades med mina rutiner.
Jag kan känna igen mig i båda. Både i min sambos oerhörda kontrollbehov i allt, och särskilt det som rör barnen. Det stöter bort mig som förälder eftersom jag inte kan ta särskilt mycket initiativ, för hon har ju redan bestämt precis hur allt ska vara. Rutiner osv..
Sen känner jag också igen mig i det här med att allt nästan går fortare när jag är hemma själv med barnen. Men det handlar om att jag är effektivare och mindre omständig än vad hon är. Jag stökar inte med lika mycket, vilket gör att jag behöver lägga ned mindre tid på att plocka och fixa. Städning går också lite fortare just eftersom det är mindre stökigt och då blir det mindre saker att plocka undan innan jag kan städa s.a.s.
Sen är jag också bättre på att småplock, fixa och städa lite efter hand lite då och då när det finns tid över i vardagen. Jag utnyttjar dötiden bättre tycker jag, vilket sparar in tid längre fram. Om jag jobbar fem till tio min åt gången tio till femton gånger varje dag så blir det många timmar i veckan utav hushållsarbete som blir gjort. För att inte tala om hur mycket tid man sparar in på att leta efter kläder till barnen och annat i ett halvstökigt hem. Dubbelvinst där!
När sambon tar det så oerhört lång tid med allt och hon kan bara fokusera på en grej åt gången. När hon väl städar eller diskar eller viker tvätt går det i regel undan, men hon är inte så bra på att projektleda sig själv så att säga, eller planera framåt och kunna klura ut ungefär hur lång tid saker tar eller kommer att ta. Tror hon har ADHD.
Sen är det en massa frågor om allt och hon pratar mer än jag vilket gör att jag blir störd i det jag håller på med. Om jag gör en sak i hemmet och hon en annan tycker jag bara att det är bra, då är vi ju effektiva och saker blir gjorda. Så resonerar jag i alla fall, och jag stör inte henne i onödan. Hon däremot ska hela tiden dra in mig i det hon håller på med. Ställa frågor om precis allt och be mig att komma och hålla i nåt eller titta på nånting.. Precis allt tar en himla tid!
Så ärligt talat jag förstår er båda.
Ja, när min sambo är hemma tar allting mycket längre tid. Hinner mer när jag är ensam hemma med barnet.
Han stör mig med allt och är typ i vägen.
Sen tycker han att jag stressar med barnets utveckling.
Känns som att han sinkar mig medvetet för att jag inte ska få rätt i att barnet är moget för nästa steg.
Potta, eget rum, inte äta på natten, äta nya saker, gå-träna.. ni förstår.
Ni har väl mer än bara barnet hemma som ska tas hand om?!
Om han fixar med räkningar, handlar, lagar mat, städar, tvättar mm så kan du sköta mer med barnet för dig själv.
Men samtidigt är det ju vad ett förhållande, samboskap och föräldraskap innebär, att vara två och hjälpas åt, även om du tycker att du är effektivare själv. Det måste få vara en kompromiss som ryms i ert liv tillsammans.
Om du tycker att ditt barn på 13 månader behöver pottränas och ska "gå-träna", då har din sambo absolut rätt - du stressar! Inte bara att det inte är nödvändig, du riskerar även att skada ditt barn om inte tillåter hen att göra saker i sin egen takt.
Förutom är det en helt annan sak att vara torr under dagen och natten. Natten, när man sover, handlar om hormoner. Man producerar helt enkelt mycket mindre urin då. Att vara torr under dagen handlar om att kunna kontrollera sina muskler.
Men det betyder inte att din sambo nödvändigvis har rätt med allt han kritiserar.
Jag tycker inte att det är rätt mot barnet att rutiner fallerar på helgen för att pappan råkar vara hemma.
Exempelvis att barnet nästan är helt blöjfri om man bara sköter pottandet.
Han fullföljer inte helt enkelt. Det är oftast diskussioner om en rutin som tar en massa tid. Han säger att det är ?min idé? och inte barnet som vill. Därför behöver han inte hjälpa till.
Det trots att BVC har rekommenderat saker.
Det verkar som om ni är förstagångsföräldrar och då blir det allt lite extra jobbigt. Jag håller med de som säger att du behöver tagga ner lite. Inte att du har direkt fel men jag tror du är för insnöad på att det ska vara på ett visst sätt. Visst, rutiner är bra men det är ingen världskatastrof om de bryts ibland. Det är ju liksom så hela tiden i livet. Lika bra de lär sig tidigt att det inte alltid blir samma rutin varje dag.
Jag har också varit som du, TS. Väldigt principfast om vad mina barn skulle äta, göra, hur de skulle sova, tidspassning etc. Tillslut fick jag ju inse att det är ok att rucka på vissa saker. Båda mina barn är helt normala idag trots att de inte alltid hade fasta rutiner när de var små. De vet oftast själva när det är dags att ta nästa steg. Då får man vara där och stötta men att pusha barnen för mycket blir bara kontraproduktiv. Det misstaget har jag också gjort och lärt mig av.
Det första ni måste göra är att prata med varandra och ge varandra utrymme. Lika fel som det är att lämpa allt ansvar på en förälder, lika fel är det att TA IFRÅN den andre föräldern ansvaret. Det har jag också råkat ut för och det är inte heller rätt.
Min ringa erfarenhet från bekantskapskretsen är att stissiga föräldrar resulterar i stressade barn. Lite mer chill utan att för den saken skull helt förfalla. En fin balansgång.
Tack för ett inkännande svar.
Du beskriver precis hur det är hos oss. Tiden med allt möjligt bara rinner iväg när vi båda är hemma.
Det blir lite ?allas ansvar, ingens ansvar?.
Det blir lätt så om man inte har en tydlig ansvarsfördelning. Vi upplevde att vårt hem delvis blev som en arbetsplats när vi fick barn. Tänk som ni gör på jobbet - planeringsmöten med beslut och utdelade ansvars- och arbetsuppgifter. Då funkar det bättre. Låter hemskt formellt men det behöver det inte alls vara. Stäm av på kvällen innan vad ni ska göra nästa dag, vem som packar mellis mm att ta med till lekplatsen och vad ni ska äta till lunch och vem som ska laga den och när.
På jobbet förväntar man sig inte att kollegorna kan läsa ens tankar, och det kan man inte göra i en familj heller. Se er som ett arbetslag.