Hinner inte med barnet när sambon är hemma

Exakt detta jag menade när jag skrev att man är ett arbetslag. Hemmet är en platt organisation. Ingen chef som bestämmer över den andra. 

Men en familj är väl för guds skull ingen arbetsplats? Hade min man (och barnens far) föreslagit det du gör här, hade jag tackat för mig. Fy fan för att leva så uppstyrt och hysteriskt också när man är ledig. 

Man är två i ett föräldraskap. Vill TS köra på med sina projekt, får hon göra det, men man kan inte förvänta sig att medföräldern ska hoppa så fort man själv knäpper med fingrarna. Om pappan är så usel att hans tankar inte är värda något, undrar jag varför TS skaffade barn med honom?

Kan se bådas sida här, av flera olika skäl. Vi har många barn, så jag vet att barn är olika och behöver olika saker. Jag har både varit den som arbetar och har en föräldraledig partner hemma, och den som är föräldraledig hemma med en arbetande partner.

Min tanke är ofta att den som är föräldraledig för stunden behöver få viss trumf i en del frågor som gäller barnet/barnen, för den personen ska trots allt vara den som sedan är själv med barnet/barnen under större delen av veckans vakna timmar. Därför behöver det helt enkelt fungera för den som är hemma, och är det då enklare för den som är hemma med exempelvis en tidigt pottränad unge, då får man som följa det valet lite. MEN det kräver också att den föräldern kan behöva ta ett något större ansvar för att det också blir så.

Ett exempel hos oss var att min man arbetade natt en period när våra äldre två var små. Då var det faktiskt jag som fick beslutanderätt gällande en del av barnens kvällsrutiner och läggtider, för det var sedan jag som skulle ha dem själv över natten och sedan under dagen när han behövde sova.

Samtidigt kan jag förstå hans synvinkel. Det är inte helt enkelt att leva med en person som är lite "my way or the highway". Du måste helt enkelt kunna kompromissa lite och inse att det är inte bara du som är förälder åt ert barn och det är inte bara du som bestämmer. Jag tycker också att exempelvis "gåträna" vittnar om en stressad förstagångsförälder som skulle må bra av att slappna av lite och vänta in barnet. Rutiner är jättebra, men det får inte gå till överdrift och det måste vara okej att kunna bryta och ändra rutiner ibland.

Så är det ändå inte så konstigt att saker tar längre tid när ni är två hemma: extra disk, en till person som använder toa och dusch, en person till att umgås med o.s.v. 

Du missförstod. Jag menade att de måste börja planera TILLSAMMANS, inte att TS ska vara chef. Att veta att det man ska äta till lunch om några timmar finns i kylen och att man är överens om vem som ska se till att den hamnar på bordet är väl knappast hysteriskt? Tvärtom frigör det massor med tid. Den som inte ansvarar för maten kan tex sticka iväg och göra något kul med barnen istället. 

Planerar man inte blir det istället lätt som i TS familj - ingen tar ansvar, inget blir gjort. I en familj där istället alla tar ansvar och massor blir gjort (eller familjer med en diktator och en slav) behövs så klart mindre planering. Då blir saker gjorda ändå. Men TS skriver uttryckligen att den vaga ansvarsfördelningen gör att de inte får något gjort. Då behöver man styra upp det. Så noga som jag skrev planerar inte vi i vår familj, men TS familj verkar behöva det. De lyckas ju inte ens få barnet att sitta på pottan på helgen. 

Planerar ni aldrig ledig tid i er familj? Hur får ni i så fall till semesterresor, släktmiddagar, utflykter, teaterbesök? Vad gör ni om båda föräldrarna bestämt sig för att träffa kompisar när barnet har fotbollsmatch mm mm? Lever/arbetar man tillsammans måste man planera. Om ni inte är tankeläsare, vill säga. 

Ni behöver lägga en nivå som ni båda är ok med. Det är ett gemensamma barn och då måste ni kompromissa.

Jag tycker absolut man ska ha rutiner om dagarna för att stimulera och utveckla barnet- men det får inte gå mot överdrift. Att ha en 13 mån blöjfri. Ja det är väl bra, men är det ett måste? Det finns ingen vuxen människa som går med blöja. Det där ordnar sig per automatik i samband med barnets mognad. Ofta hinner inte förskolan med att kissa ett sådant litet barn så jag har upplevt att den rutinen tenderar att fallera oavsett när barnet börjar föris.

Gör upp ett gemensamt förhållningssätt och NJUT av att vara en familj! Ha kul i hop, skitsamma om man missar en baddag eller det blir gröt hela dagen. Inget barn mår bra av stressade föräldrar.

Vi planerar absolut, men inte vem som ska packa mellanmål imorgon, vem som ska laga mat om två dagar när vi båda är hemma (oftast faktiskt inte ens vad vi ska äta). Vi sätter stort värde vi att ha våra helger så oplanerade som möjligt och umgås som familj. Inte att en lagar mat och en annan ska ut på äventyr. Visst träffar vi vänner ibland, eller hittar på något speciellt, men vi lever verkligen inte som familjen AB där familjen drivs som ett projekt. 

Att de inte lyckas få barnet att sitta på pottan, beror snarare på att TS kräver att det sker på hennes villkor och lämnar pappan till att bara följa henne. Hon försöker alltså vara förälder också över sin vuxne partner. Då får man skylla sig själv. 

OT, men jo, det är det en hel del som gör (eller liknande) men det beror inte på misslyckad potträning utan sjukdom, skador mm. 

Och därför uppmanade jag dem att planera istället. 

TS skriver: 
Tiden med allt möjligt bara rinner iväg när vi båda är hemma. 

Det blir lite ?allas ansvar, ingens ansvar?.

Och det här tycker hon exakt beskriver hur det är hemma hos dem: 

Men här hemma tar allt längre tid när vi båda är hemma mot om jag är själv med barnet. Men det beror på att jag då räknar med att vi hjälps åt och inte alls planerar tiden som lätt rinner iväg och plötsligt är det lunch som ska göras eller något och lekplatsen får vänta ännu längre. 

Är det däremot bara jag och barnet planerar jag morgonen (eller vilken tid det nu är på dagen) i detalj, lägger fram kläder, fixat matsäck, packat väska etc. 

Rätt tydliga tecken på att de behöver börja planera, tycker jag. 

Men om han tycker att det är jättetrevligt då? Ska hon planera sönder hans helg?

Att träna barnets motoriska utveckling är av egen erfarenhet bortkastad tid, typ som att gå exempelvis. Att gå-träna kommer barnet själv vilja när det är nyfiken och redo för det. Är barnet 13 månader så förstår jag inte vad problemet med "smaka ny mat" innebär, barnet borde kunna äta samma mat som er? Eller äter ni samma mat varje dag hemma? Om det på helgen blir att ni gör köttfärssås som räcker två dagar så är väl inte det hela världen, ingen dör av att äta samma mat två dagar i rad om det är så ni menar.

Så länge matklockan och sovklockan är ungefär samma tider på helgerna så skulle jag säga åt dig att ta det lite lugnt. Jag förstår att man stressar mycket över sitt första barn, men det är inte värt det i slutändan. Slappna av och njut av att se ditt barn växa upp utan en massa onödig stress, för stressa kommer du hinna göra sen när barnet är lite äldre ändå.