Hur säger jag detta till min transdotter?

Våga ändå så det fröet hos henne, med mycket kärlek i botten.

Så att hon vet att det är okej att ångra sig också. 

För egentligen kan du inte till 100% veta om det stämmer för henne eller om hon kommer att bli en av de som ångrar sig om hon genomgår behandling. 

Just för att utreda detta har vi skaffat privat psykolog till vårt barn. För att försöka undvika att det blir fel beslut. Viktigt att visa att det är grundat i kärlek och omsorg bara. 

Jag tror inte jag hade sagt det som förälder. Jag hade hålla det väldigt generellt i så fall, mer som "jag älskar dig, stöttar dig oavsett vad det är som kan göra att du mår bättre". 

Hej

Det kan ju vara så att första känslan var lycka och lättnad över att få klarhet och få komma ut och hon precis som ni tänkte, att nu vänder det, nu är det slut på dåligt mående men att hon nu landat i en känsla att det inte var så lätt ändå, att allt liksom inte löste sig automatiskt. Och det är en tuff insikt.
Det behöver inte ha att göra med hennes könstillhörighet att göra utan det kan vara en allmän uppgivenhet kring livets komplexitet.
Något som alla går igenom mer eller mindre och som blir extra komplex för henne eftersom hennes identetskapande stannas upp och påverkas av utredningens väntetider. 

Mitt råd är att bara finnas där och fortsätta bekräfta för henne att hon är älskad för den hon är.

Vad är en transkvinna, är det en man fast han känner sig som en kvinna, eller tvärtom?

Blir lätt förvirrad av detta...

Det är väldigt vanligt att de med NPF diagnoser (på papper eller odiagnostiserade) definierar sig som transexuella ofta har de psykiska sjukdomar också som ditt barn som har depression och ångest. De försöker hitta sin plats i samhället men känner sig inte hemma någonstans det skrivs och pratas så mycket om transpersoner att det blir en av många ställen de letar på. Vad gäller FTM är en del homosexuella jag vet inte om det är samma sak med MTF. De som tillhör den här gruppen ångrar sig ofta ibland är det redan försent deras kroppar är förändrade för alltid av hormoner och operationer. 

Jag rekommenderar dig att titta på Tranståget på SVT och läsa boken Irreversibel skada: transepidemin som drabbar våra döttrar av Abigail Shrier. Den handlar om FTM men jag tror att du kan finna den intressant ändå. 

 

Som förälder kommer man väl då och då till punkten då man tror sig veta vad som är bäst för sitt barn. Eller då man funderar över om något skulle vara viktigt för barnet att veta, eller fundera över. 

Ett år är inte länge i en trans-process och det kan vara både det ena och andra som gör att hon inte mår bra. Och frågan är om det hjälper att du som förälder också funderar. 

När man är 19 finns det vissa saker man vill diskutera med sina föräldrar och annat som man faktiskt inte vill diskutera. Jag tror på att förmedla till sitt barn att man vill hen väl, att man respekterar dess beslut, samt att man faktiskt inte vet allt, men är villig att lyssna.

Jag tänker att man kanske inte behöver börja och peta i just könstillhörigheten, utan att man kan försöka hitta andra delar som fungerar för att komma ut ur depression. Jag tänker att mamma och pappa på många sätt INTE är rätt personer att prata med, utan att det kanske blir lättare att också försöka få en psykologkontakt.

Du kan ju nämna det lite i förbifarten, maskerat. 

"Det spelar ingen roll vad du berättar eller känner eller tänker så kommer vi att vara här för dig. Om du berättar att du har skadat någon annan, att du är olyckligt kär, att du tvivlar på din könsidentitet fotfarande, att du vill flytta till andra sidan jorden eller att du tycker huset är fel färg..."

Nu kommer du säkert på bättre exempel, men om du blandar lite olika förslag kan det kanske, kanske gå förbi som en absurd tanke om det inte är så. Men hon tänker att  det kanske ligger något i det kommer hon att lägga märke till den delen och ta det till sig. 

Lycka till! Hoppas hon mår bättre snart!

En trend? 
Du tänker att du behöver upplysa henne om att du tror att hon bara tror att inte är normativt heterosexuell? 

För om någon avviker från normen och samtidigt verkar må dåligt måste det naturligtvis bero på att de avviker från normen?   

Jag tänker att du kniper igen brödhålet och tittar vidare på Diggilo. 

Kan du inte bara prata allmänt om att det är okej att ändra sig i olika frågor under livets gång? Att nästan inget måste vara hugget i sten? Utan att nämna att det just måste ha att göra med hennes könstillhörighet? Hon kanske inte ens har misstagit sig, men att det som kändes rätt då inte känns lika rätt längre för  att annat ändrats. 

Eller öppna med att du märker att hon kämpar med något just nu och att du gärna finns där för att bolla tankar och stötta henne. Fråga om hos ser fram emot utredning och behandling eller om det känns jobbigt nu när det närmar sig? Ibland känns det ju jobbigt även om det känns rätt, för att det är skrämmande och oviss, men ibland känns det jobbigt för att man är osäker på om man är på rätt väg.

Det kan vara så att hon inte ens har dessa tankar ännu, men att du öppnar för att hon åtminstone ska kunna tänka igenom det hela ett varv till. Öppna med ödmjukhet för att hon kan behöva fundera lite över det, och att det är helt normalt och vanligt att fundera både ett och två varv på viktiga beslut. 

Ja, min dotter har en aspergerdiagnos. Tack för tips på program och bok; mitt problem är dock inte att jag inte är medveten om, eller behöver veta mer om precis detta att "det skrivs och pratas så mycket om transpersoner att det blir en av många ställen de letar på", mitt problem är att jag inte vet hur jag ska säga till min dotter att det är ok att ändra sig ifall hon skulle råka höra till just denna grupp...