Hur säger jag detta till min transdotter?

För att en transkvinna är en kvinna och inget annat!

Vi måste få slut på det här tänket att en person ÄR ett kön men känner sig som ett annat! Det är inte så det funkar och det är ett väldigt inskränkt sätt att se på saken. 

Jag tänkte samma sak. Många inom autismspektrum har svårt att skilja på könen. De ser en person och har ingen aning om vilket kön den personen har. Kön är liksom bara ett ord för dem. När de börjar få klart för sig att olika kön förväntas ha vissa kläder, vissa frisyrer, smink eller inte smink, skor, fritidsintressen osv, då kan det bli lite fel. "Jag gillar rosa, glitter, smink och dans, så jag måste vara en tjej egentligen!".

Är ditt barn utrett på den fronten? För det vore oerhört tragiskt om hon genomgick operationer och hormonbehandlingar, för att sedan bara bli ännu mer deprimerad och ångestfylld.

Att vara rak och ärlig tycker jag aldrig kan vara fel... Tala om för henne att hon är älskad och respekterad för den hon är - men att du är orolig över hennes mående igen - fråga om allt fortfarande känns rätt och tala om att ni stöttar/förstår/respekterar oavsett. 

För att en transkvinna är en kvinna och inget annat!

Vi måste få slut på det här tänket att en person ÄR ett kön men känner sig som ett annat! Det är inte så det funkar och det är ett väldigt inskränkt sätt att se på saken. 

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka! 

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend... 

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Uppmuntra inte psykisk sjukdom. Självmorden går inte ner post op eftersom att man inte kan ändra kön och att problematiken inte beror på "född i fel kropp", det är bara så symptomen yttrar sig idag. Stunning and brave. 

Så länge som man blir uppfattad som rätt kön medan man lever är det knappast hela världen om framtida arkeologer tar fel.

Rätt kön är det som arkeologerna hittar tusen år senare.