Hur säger jag detta till min transdotter?

Att vara enabler till någons vanföreställningar är inte att visa varken respekt eller kärlek 

Det är ingen vanföreställning att uppleva sig ha ett annat kön, och jo, det är respekt att inte tro sig veta bäst för sina vuxna barn.
Man är fri att göra det, men det är inte så att "hjälper". 

Det finns gott om föräldrar som håller med dig, att förskjuta barnen om de inte lever upp till förväntningar är något de tycker de gör i kärlek. Själv ser jag det inte som särskilt kärleksfullt, utan som att man väljer bort sina barn.

Med vilken rätt ska du eller någon annan ifrågasätta någons upplevelse av den egna könsidentiteten ?
Det handlar inte om "tabu", det handlar om respekt.

Det är inte upplevelsen som ifrågasätts, det är slutsatsen. Det är en sak att uppleva att man har ett annat kön, en upplevelse som kan vara korrekt om det mentala och det fysiska inte passar ihop och en annan sak att säga att man faktiskt HAR det könet. Det har man inte. Och det är ju där hela problematiken ligger. Att andra ska spela med istället för att kunna agera utifrån den verklighet som är, att personen har problem med sin självupplevelse.

Det är ju knappast självklart att det är kroppen det är fel på, men alla utgår från det för att det är tabu att ifrågasätta någons slutsatser. Varför är operationer default istället för terapi? Problemet ligger ju i en mismatch.

Min dotter gick igenom ungefär samma sak. Ville bli pojke vid 15 år ålder. Mycket dåligt mående före. När hon väl erkände det (kom ut) så blev hon som en omvänd hand. Nåt år gick och hon började måla naglarna. Sen sminka sig. Det blev skit efter ett tag igen men det berodde nog på ADHD:n och dessutom att hon troligen inte visste om hon var gay eller bi. Nu är hon gay som hon säger och verkar nöjd med det. Nu är hon 18 år. Utredd för ADHD och mår mycket bra men får nu medicin för det.
Det var svårt att påverka upplevde jag det under dessa år. Det var att acceptera läget och hålla god min. 

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka! 

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend... 

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Det är inte upplevelsen som ifrågasätts, det är slutsatsen. Det är en sak att uppleva att man har ett annat kön, en upplevelse som kan vara korrekt om det mentala och det fysiska inte passar ihop och en annan sak att säga att man faktiskt HAR det könet. Det har man inte. Och det är ju där hela problematiken ligger. Att andra ska spela med istället för att kunna agera utifrån den verklighet som är, att personen har problem med sin självupplevelse.

Det är ju knappast självklart att det är kroppen det är fel på, men alla utgår från det för att det är tabu att ifrågasätta någons slutsatser. Varför är operationer default istället för terapi? Problemet ligger ju i en mismatch.

Hej.
Jag själv vet hur jobbigt det är att vänta på utredningen och det känns väldigt hopplöst i den väntan speciellt för henne just nu. Du verkar redan vara en fantastisk mamma som accepterar henne som hon är och det är okej att ha såna funderingar. Jag önskar min mamma var som du när jag väntade på min utredning. Det är en svår situation då hon redan väntar på en utredning och såna frågor kommer att ställas där. Utredningen tar ett tag och såna frågor kommer att komma upp. 

Det du kan säga är att du finns här för henne vad hon än identifierar sig som och att du lyssnar om hon behöver prata om någonting. 

Det dåliga mående kan också vara att hon precis som jag gjorde inte känner sig hemma i sin egen biologiska kropp och det är psykiskt påfrestande. 

Det känns för jävligt nu men det kommer bli bättre, att våga komma ut med något sådant är väldigt stort och kan bli överväldigande.