Anonym (Transmamman)

Mon 23 Jan 2023 01:32

102 svar

Hur säger jag detta till min transdotter?

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka!

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend...

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Anonym (Cilla)

Mon 23 Jan 2023 15:49

#11

Ascendere skrev 2023-01-23 08:51:00 följande:

Vad är en transkvinna, är det en man fast han känner sig som en kvinna, eller tvärtom?

Blir lätt förvirrad av detta...

Du uttrycker dej väldigt olyckligt. Det är inte så att man är ett kön och känner sej som ett annat. Men eftersom du ändå vill förstå ska jag svara på din fråga ändå:

En transkvinna är en kvinna. Det är enkelt.

En transkvinna är en kvinna som barnmorskorna vid födseln trodde var en pojke.

Anonym (Z)

Mon 23 Jan 2023 15:53

#12

Anonym (Cilla) skrev 2023-01-23 15:49:06 följande:

Du uttrycker dej väldigt olyckligt. Det är inte så att man är ett kön och känner sej som ett annat. Men eftersom du ändå vill förstå ska jag svara på din fråga ändå:

En transkvinna är en kvinna. Det är enkelt.

En transkvinna är en kvinna som barnmorskorna vid födseln trodde var en pojke.

Förmodligen trodde föräldrarna och övriga detsamma.

Anonym (Cilla)

Mon 23 Jan 2023 15:54

#13

Anonym (Transmamman) skrev 2023-01-23 01:32:49 följande:

Hur säger jag detta till min transdotter?

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka!

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend...

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Du kan ju nämna det lite i förbifarten, maskerat.

"Det spelar ingen roll vad du berättar eller känner eller tänker så kommer vi att vara här för dig. Om du berättar att du har skadat någon annan, att du är olyckligt kär, att du tvivlar på din könsidentitet fotfarande, att du vill flytta till andra sidan jorden eller att du tycker huset är fel färg..."

Nu kommer du säkert på bättre exempel, men om du blandar lite olika förslag kan det kanske, kanske gå förbi som en absurd tanke om det inte är så. Men hon tänker att det kanske ligger något i det kommer hon att lägga märke till den delen och ta det till sig.

Lycka till! Hoppas hon mår bättre snart!

Anonym (Cilla)

Mon 23 Jan 2023 15:55

#14

Anonym (Z) skrev 2023-01-23 15:53:02 följande:

Förmodligen trodde föräldrarna och övriga detsamma.

Absolut. Brukar inte folk vanligen vara överens om det menar du?

Poängen är att det är de som berättar att det är en flicka eller pojke och är först att skriva in den nya individens juridiska kön.

Anonym (Teddy)

Mon 23 Jan 2023 16:13

#15

Anonym (Cilla) skrev 2023-01-23 15:49:06 följande:

Du uttrycker dej väldigt olyckligt. Det är inte så att man är ett kön och känner sej som ett annat. Men eftersom du ändå vill förstå ska jag svara på din fråga ändå:

En transkvinna är en kvinna. Det är enkelt.

En transkvinna är en kvinna som barnmorskorna vid födseln trodde var en pojke.

Varför uttrycker sig "ascendere" olyckligt? Hen ställer en fråga, herregud....

Anonym (kan)

Mon 23 Jan 2023 16:20

#17

Anonym (Transmamman) skrev 2023-01-23 01:32:49 följande:

Hur säger jag detta till min transdotter?

Jag har en 19-årig dotter som är transkvinna. När hon kom ut för ca ett år sen var det som att hon blev en helt ny människa - alltså inte bara ifråga om könstillhörigheten, utan även ifråga om mående. Hon var glad för första gången på många, många, många år, och jag kände verkligen att nu, nu vänder det! Nu kanske vi äntligen har kommit fram till roten till varför hon mått så fruktansvärt dåligt i så många år. Det var en sån enorm lycka!

Sen dess har det dock återigen blivit successivt sämre med hennes mående, och nu är vi tillbaka i samma vidriga kaos av depression och mörker, med självskadebeteende, självmordstankar osv. Jag har i det längsta tänkt att det beror på att det är så lång väntetid till utredning och behandling (det är även hennes egen förklaring), men mer och mer börjar jag känna en gnagande oro över att det kanske även är så att hon faktiskt har misstagit sig beträffande sin könstillhörighet. Det låter helt sjukt när jag säger det så här, jag vet - men jag kan ändå inte låta bli att tänka "tänk om?" Även om jag absolut inte menar att ifrågasätta hennes upplevelse kan jag inte låta bli att tänka tanken att hon kanske bara dragits med i en trend...

Jag skulle så gärna vilja säga till henne att om det skulle vara så att hon faktiskt själv skulle börja ifrågasätta det hela så finns det ingen skam i det. Att vi älskar henne och respekterar henne precis lika mycket oavsett om hon en dag skulle omvärdera sitt beslut. Men hur säger jag det utan att på samma gång antyda att jag inte tror på hennes upplevelse?

Jag skulle verkligen vara enormt tacksam för alla tips jag kan få beträffande detta - och tack till alla som orkat läsa ända hit!

Kan du inte bara prata allmänt om att det är okej att ändra sig i olika frågor under livets gång? Att nästan inget måste vara hugget i sten? Utan att nämna att det just måste ha att göra med hennes könstillhörighet? Hon kanske inte ens har misstagit sig, men att det som kändes rätt då inte känns lika rätt längre för att annat ändrats.

Eller öppna med att du märker att hon kämpar med något just nu och att du gärna finns där för att bolla tankar och stötta henne. Fråga om hos ser fram emot utredning och behandling eller om det känns jobbigt nu när det närmar sig? Ibland känns det ju jobbigt även om det känns rätt, för att det är skrämmande och oviss, men ibland känns det jobbigt för att man är osäker på om man är på rätt väg.

Det kan vara så att hon inte ens har dessa tankar ännu, men att du öppnar för att hon åtminstone ska kunna tänka igenom det hela ett varv till. Öppna med ödmjukhet för att hon kan behöva fundera lite över det, och att det är helt normalt och vanligt att fundera både ett och två varv på viktiga beslut.

Anonym (qwerty)

Mon 23 Jan 2023 16:26

#18

Faktum är att det är många som har annan bakomliggande problematik så som ADHD och autism som dras till tramssexualitet. Det finns säkert en eller två som faktiskt ifrågasätter sin könstillhörighet på riktigt men överlag är detta en trend, precis som det var trendigt för barn som mådde dåligt att vara EMO och innan dess var det trendigt att tillhöra en annan socialutanförklassning. Detta är tyvärr den enda trenden som är konsekvenser som inte går att ändra, du kan inte sätta tillbaka en kroppsdel som klippts av...

Jag tycker du ska börja prata med ditt barn om mående, psykiskt och fysiskt, kroppsdysmorfi och att känna sig obekväm med sitt själv behöver inte innebär att det är sitt kön man inte känner sig bekväm med. Många väljer att kalla sig ickebinära för att försöka finna sig själva utan att ta till hormonpreparat eller grundlösa operationer.

Det finns en tjej i USA som arbetar med att diskutera just detta om att ångra sig,

lövet2

Mon 23 Jan 2023 16:33

#19

Anonym (Saga) skrev 2023-01-23 11:40:31 följande:

Det är väldigt vanligt att de med NPF diagnoser (på papper eller odiagnostiserade) definierar sig som transexuella ofta har de psykiska sjukdomar också som ditt barn som har depression och ångest.

Jag tänkte samma sak. Många inom autismspektrum har svårt att skilja på könen. De ser en person och har ingen aning om vilket kön den personen har. Kön är liksom bara ett ord för dem. När de börjar få klart för sig att olika kön förväntas ha vissa kläder, vissa frisyrer, smink eller inte smink, skor, fritidsintressen osv, då kan det bli lite fel. "Jag gillar rosa, glitter, smink och dans, så jag måste vara en tjej egentligen!".

Är ditt barn utrett på den fronten? För det vore oerhört tragiskt om hon genomgick operationer och hormonbehandlingar, för att sedan bara bli ännu mer deprimerad och ångestfylld.

Anonym (Cilla)

Mon 23 Jan 2023 16:39

#20

Anonym (Teddy) skrev 2023-01-23 16:13:03 följande:

Varför uttrycker sig "ascendere" olyckligt? Hen ställer en fråga, herregud....

För att en transkvinna är en kvinna och inget annat!

Vi måste få slut på det här tänket att en person ÄR ett kön men känner sig som ett annat! Det är inte så det funkar och det är ett väldigt inskränkt sätt att se på saken.

Anonym (Z)

Mon 23 Jan 2023 16:44

#21

Anonym (Cilla) skrev 2023-01-23 15:55:46 följande:

Absolut. Brukar inte folk vanligen vara överens om det menar du?

Poängen är att det är de som berättar att det är en flicka eller pojke och är först att skriva in den nya individens juridiska kön.

När jag födde barn var det ingen av personalen som sa "det är en pojke". Det ser man ju själv.

Hur säger jag detta till min transdotter?

INNEHÅLL