Hur säger jag detta till min transdotter?

Fast det är ju ett vuxet barn, där diskussionen i sig faktiskt kan bidra till ännu sämre mående. Ser man det som en fas, att personen identifierar sig som ett annat kön, är det rimligt att ifrågasätta... 
Men det är ingen fas att komma ut som transsexuell, det är en process. Oavsett om man landar i något annat längre fram, eller om man landar ännu mera i det kön man vill ha.

Man har olika typer av föräldraskap och TS är naturligtvis fri att lyfta frågan. Själv hade jag faktiskt försökt att börja i en annan ände. För jag är inte transsexuell... Jag vet inte exakt hur det fungerar. Det jag däremot vet är att man som 19 åring INTE vill att mamma och pappa är fördömande mot ens livsval.

Det är i min värd förmätet att anta att TS dotter bra är i en fas, och att hon nu "prövat färdigt". Det tar tid att hitta sin identitet som ung och i min värld är det viktigast att fokusera på att dottern får hjälp av professionella mot sin psykiska ohälsa. Inte om hon är trans eller inte.

En kompis har en tonåring som har börjat ifrågasätta sin könsidentitet och eventuellt kommer att vilja operera sig när h*n blir myndig. Nu utreds dock tonåringen för ADD och autism. Min kompis har börjar fundera på om det egentligen är detta som spökar, då barnet alltid har haft svårt med det sociala, svårt att passa in, samt haft ångest och depressioner sen 10-årsåldern. 

Många transpersoner är absolut "på riktigt", men inte alla. Det finns tydligen en STOR överrepresentation bland ungdomar med diagnoser inom autismspektrat, som även ifrågasätter sin könsidentitet, ser sig som icke-binära, ibland vill byta kön mm. Att dessa skulle vara mer "trans" än andra, är inte sannolikt. Utan det handlar nog om annat, som flera redan har skrivit. Desperat identitetssökande.
Vilket inte nödvändigtvis är ett problem så länge de inte opererar sig eller börjar med hormoner eller liknande. Men då blir det ju irreversibelt. 

"Riktiga" transpersoner brukar må bättre när de har kommit fram till vad som varit problemet hela livet. Samt bestämt sig för att byta kön eller redan gjort det. Mår man inte bättre av en sådan insikt, kanske det egentligen handlar om annat?

Sluta gasta. Det är inte självklart vad en transkvinna är om man inte är insatt. Man bör inte uttrycka sig respektlöst, men man måste få fråga.

Hur ska någon som inte är insatt, veta om en transkvinna betyder någon med manlig kropp och kvinnlig könsidentitet, eller tvärtom?

Biologiskt finns det två kön. Bara i undantagsfall är det biologiska könet osäkert. Genus eller könsidentitet är en annan sak.

Fast det är ju inte så, även om många vill få det till det för att vara tillmötesgående. Dina känslor definierar inte ditt kön. Att ha den synen på ämnet är inte inskränkt, det är rationellt. Orden "man" och "kvinna" är inte betydelselösa utan har en mening.

Könsdysfori är en sjukdom och inte ett livsval. Det handlar inte om en vanlig identitetsfråga utan om att dottern riskerar att skada sig för livet. Skulle någon av mina barn riskera att skada sig så pass att resten av deras liv blev förstörda hade jag agerat oavsett ålder och inte vara stått och tittat på. Det mesta går att ångra, jobb, karriär, pojkvän mm men hormoner och operationer är för evigt. Har hon väl börjat med den medicinska biten kan hon inte landa i något annat längre fram. 

Och som förälder har du full koll och makt? Eller?

TS barn är vuxet och naturligtvis finns det olika sätt att förhålla sig till könsdysfori/transsexualitet. Själv tänker jag att TS vill ha perspektiv och det är en process att växa upp oavsett om man är "normal" eller lite ovanlig.

Det är uppenbart att folk på familjeliv tycker att TS ska ta tag i situationen, men riktigt så enkelt är det faktiskt inte.

Personligen tycker jag att man gott kan prata med sina barn, utan att förutsätta att de tagit miste ang. sin könsidentitet. Hade en förälder till vuxet barn med en vanligare åkomma/sjukdom ifrågasatt barnets glutenintolerans/diabetes/psykos så hade svaren i tråden varit helt annorlunda.

Ts barn har inte BARA kommit ut som kvinna, utan har ju annan psykisk ohälsa också. Och familjeliv är inte stället där folk faktiskt vet, utan stället där man kan få input av olika människor. Min input är att man faktiskt inte bör börja ifrågasätta någons könsidentitet ens som förälder om man faktiskt inte har VÄLDIGT mycket på fötterna. Och jag vet faktiskt inte ens om det är rätt approach då. Vuxna människor är, trots att de är unga. Just vuxna människor.

Så om jag förstått dig rätt är vi alltså andar med en essentiell könsidentitet och våra kroppar är enbart kärl för dessa manliga och kvinnliga väsen?

Själv håller jag mig till en materiell syn på verkligheten.

Du verkar inte förstå att man bryr sig om och månar om sina barn även som vuxna. Om din vuxna dotter hade anorexia och ett BMI på 15 och sa att hon är pro Ana och målet är att gå ner ännu mer i vikt hade du stöttat henne i det? Eller tänkt att hon är vuxen och måste få göra sina egna val. 

Glutenintolerans och diabetes finns det enkla test för. Om jag misstänkte att mitt barn blivit feldiagnostiserad med psykos hade jag tagit den diskussionen. Hade transvården varit vettig hade jag satt större tilltro där och tyckt att ts kunde engagera sig mindre men nu är det inte så man får i princip välja vilka behandlingar man vill göra. 

Livet är inte svartvitt och naturligtvis kan man måna om sitt barn UTAN att gå in och diskutera vissa saker med barnet.

Att jämföra TS dotter med en väldigt sjuk pro Ana anorektiker är inte rimligt. Och exakt vad man kommer göra i framtiden är naturligtvis inte skrivet i sten.

Ett vuxet barn som är dödssjuk, är en annan sak än ett barn som man misstänker tar miste om sin könsidentitet. Man kan bry sig väldigt mycket och ändå inte ta upp allt med sitt barn! Man måste ju få välja utifrån hur man uppfattar det hela.

Om man står och titta på medan barnet förstör sin kropp och är självdestruktiv så månar man inte om sitt barn. Man behöver inte dra fram som en ångvält det bästa är att ta det försiktigt men blundar man och tittar åt andra hållet är man inte en förälder som bryr sig. 

Det är en fullt likvärdig jämförelse, båda är psykisk sjukdomar som får personen att skada sin kropp. Jag levde också i villfarelsen att hormoner och operationer var säker och beprövad vård med få biverkningar förut sen läste jag på och oj vad fel jag hade. Självmordsstatistiken och den psykiska ohälsan går inte ner efter behandlingen det verkar vara precis tvärtom. Hormonerna orsakar stora inre skador och när en person med snopp opererar om sitt underliv måste personen vidga och hålla hålet öppet med en stav varje dag annars växer det igen.