Hur säger jag detta till min transdotter?

Ja herregud, vad mycket som blivit tabu att säga. Och säger man fel så blir man utskälld.

Får man säga att en transkvinna är en kvinna som ser ut som en man tills hon blivit opererad? Tydligen så kan man vara en kvinna fast man saknar bröst och livmoder men har en snopp. Och då kan man kräva att få gå på damtoaletten.

Gudnåde en om man säger "han" om någon som ser ut som en pojke/man och känner sig som en kvinna. Inte ens "hen" duger, nej "hon" ska det vara.

Det du ser kan vara helt fel.

Om jag någonsin skulle stöta på någon som sade sig vara "trans" så skulle jag undvika den personen till varje pris. Inte för att jag hatar eller ser ned på dem. Men för att jag skulle känna det som att jag gick på glashal is. Närsomhelst skulle jag säga något fel och då skulle det vara mitt fel att vederbörande mådde dåligt.

Ursäkta off topic men jag blir så trött på alla som ska snäsa av den som "säger fel". Vad blir det för samhälle när man inte ens får ställa en fråga utan att bli avsnoppad?

Fast det är ju ett vuxet barn, där diskussionen i sig faktiskt kan bidra till ännu sämre mående. Ser man det som en fas, att personen identifierar sig som ett annat kön, är det rimligt att ifrågasätta... 
Men det är ingen fas att komma ut som transsexuell, det är en process. Oavsett om man landar i något annat längre fram, eller om man landar ännu mera i det kön man vill ha.

Man har olika typer av föräldraskap och TS är naturligtvis fri att lyfta frågan. Själv hade jag faktiskt försökt att börja i en annan ände. För jag är inte transsexuell... Jag vet inte exakt hur det fungerar. Det jag däremot vet är att man som 19 åring INTE vill att mamma och pappa är fördömande mot ens livsval.

Det är i min värd förmätet att anta att TS dotter bra är i en fas, och att hon nu "prövat färdigt". Det tar tid att hitta sin identitet som ung och i min värld är det viktigast att fokusera på att dottern får hjälp av professionella mot sin psykiska ohälsa. Inte om hon är trans eller inte.

Att ställa frågor och försäkra sitt barn att det går bra att ändra sig om man så vill är inte att vara fördömande.

Jag uppfattar inte heller att ts antar att det bara är en fas barnet går igenom. Hon är öppen för möjligheten att det kan vara så. Det är en annan sak. I så fall är det väl lika förmätet att anta att det man känner som deprimerad tonåring kommer att vara livet ut.

Att försäkra sitt barn om att den är vuxen, samtidigt som man pratar om livet i allmänhet är inte heller att helt ta ett steg tillbaka och "tillåta" barnet att vara sjuk/trans/whatever.

Man kan definitivt som vuxen ha en diskussion med sitt barn, men man behöver också inse att det finns olika vägar för en människa och man har inte alltid alla svar. Utom här på familjeliv då!

Varken vården eller samhället har tillräckligt med kunskap om psykisk ohälsa och ovanliga tillstånd. Så det är inte solklart hur man ska göra. Jag tänker att man faktiskt kan vara ett gott stöd åt sitt barn, utan att ifrågasätta dess könsidentitet, eller det som den här och nu upplever. 

Majoriteten av de som upplever könsdysfori växer ifrån det, kan du inte förklara med riktiga argument varför det skulle vara fult av ts att undra om det som de flesta har fel om tycker jag att du ska lägga ner tramset som inte gynnar någon.

Majoriteten av de som upplever könsdysfori växer ifrån det, kan du inte förklara med riktiga argument varför det skulle vara fult av ts att undra om det som de flesta har fel om tycker jag att du ska lägga ner tramset som inte gynnar någon.

Varken vården eller samhället har tillräckligt med kunskap om psykisk ohälsa och ovanliga tillstånd. Så det är inte solklart hur man ska göra. Jag tänker att man faktiskt kan vara ett gott stöd åt sitt barn, utan att ifrågasätta dess könsidentitet, eller det som den här och nu upplever. 

Det är väl desto större anledning att vara försiktig med att inleda oåterkalleliga hormonbehandlingar och kirurgiska ingrepp då.

Nu har ju inte TS dotter ännu ens genomgått utredningen så det är ju ännu inte aktuellt med några behandlingar...
Ta en sak i taget....

Ungefär som att prata om negativa effekter av adhd-medicin som ett argument att någon inte ska utredas för neuropsykiatriskt funktionshinder...