Håller ni med om det? Om inte? varför? Om ja, berätta gärna varför.
Jag anser inte att man älskar personen om man väljer att vara otrogen. Har man redan den bästa som man älskar och är kär i så finns det väl ingen anledning att vara otrogen eller?
. Hade jag haft ork och tid så hade jag skrivit den själv, men jag har så mycket annat på min tallrik. Jag är faktiskt en författare. . Har själv givit ut några noveller på ett bokförlag på nätet. Mest för skojs skull, men ändå. .
Jag tycker ingenting om saken i allmänhet.
I allmänhet har jag ingenting att göra med hur folk väljer att gå vidare efter otrohet så varför skulle jag ha en allmän åsikt om det? Alla har olika motiv och bevekelsegrunder och otrohet är inget brott (i vår del av världen). Med det sagt kan jag ju ha starka åsikter om specifika fall där jag anser mig ha fog för omdöme. Om t ex någon i min närhet varit otrogen eller utsatts för otrohet.
Om man älskar någon som man bedrar har man förmodligen begått ett misstag. Om bedragaren ber om ursäkt, den bedragna godtar, relationen håller och båda är glada och nöjda så kan jag verkligen inte se några problem.
Men en hypotetisk fråga, är det rimligt att kräva att man ett helt långt liv tillsammans inte ska kunna göra misstag?
Jag har varit tillsammans med min man halva mitt liv nu. Aldrig varit otrogen någon av oss (hoppas jag :) ) men om han skulle komma hem efter en konf och berätta att han under berusning och i stundens hetta fick ihop det med en tjej.. en dum engångsgrej? är det verkligen hela världen? Såklart hade jag blivit jätteledsen men samtidigt, vi ska leva ett helt liv tillsammans, kanske 40 år till. Är det rimlig att ha en förväntan på att inga misstag kan ske under resans gång? Jag vet inte. sitter här och är lite småfilosofisk denna fredag eftermiddag :) men tycker diskussionen om otrohet ofta blir så svart på vitt. Trogen - bra. Otrogen- svin.
Om man joddlar i fel grotta, så att säga och man blir påkommen, då skäms man nog, men blir man inte påkommen så kan man ju hålla på hur länge som helst.
Men en hypotetisk fråga, är det rimligt att kräva att man ett helt långt liv tillsammans inte ska kunna göra misstag?
Jag har varit tillsammans med min man halva mitt liv nu. Aldrig varit otrogen någon av oss (hoppas jag :) ) men om han skulle komma hem efter en konf och berätta att han under berusning och i stundens hetta fick ihop det med en tjej.. en dum engångsgrej? är det verkligen hela världen? Såklart hade jag blivit jätteledsen men samtidigt, vi ska leva ett helt liv tillsammans, kanske 40 år till. Är det rimlig att ha en förväntan på att inga misstag kan ske under resans gång? Jag vet inte. sitter här och är lite småfilosofisk denna fredag eftermiddag :) men tycker diskussionen om otrohet ofta blir så svart på vitt. Trogen - bra. Otrogen- svin.
.
Håller ni med om det? Om inte? varför? Om ja, berätta gärna varför.
Jag anser inte att man älskar personen om man väljer att vara otrogen. Har man redan den bästa som man älskar och är kär i så finns det väl ingen anledning att vara otrogen eller?
Det känns som att vi har delat upp oss i två läger här. Fast jag anser att ingen kan säga att den ena eller den andra sidan har rätt. Känner man på ett visst sätt så har man ju rätt. Vem är då jag att komma och säga att den har fel? Alla tycker vi olika och det är bra.
Det känns som att vi har delat upp oss i två läger här. Fast jag anser att ingen kan säga att den ena eller den andra sidan har rätt. Känner man på ett visst sätt så har man ju rätt. Vem är då jag att komma och säga att den har fel? Alla tycker vi olika och det är bra.