Håller ni med om det? Om inte? varför? Om ja, berätta gärna varför.
Jag anser inte att man älskar personen om man väljer att vara otrogen. Har man redan den bästa som man älskar och är kär i så finns det väl ingen anledning att vara otrogen eller?
.
Sen tycker jag att var gränsen går vid otrohet är intressant om än komplicerad, för gränsen för vissa kanske går vid en kyss medan för andra går gränsen vid samlag.
Man kan älska fler men på olika sätt. De flesta håller sig till sin partner och låter det vara så. Sen finns det andra som inte klarar det. Kan bero på flera olika saker. Man kan älska sin partner över allt annat men ändå ha känslor för någon annan. Jag vet.
Man kan älska fler men på olika sätt. De flesta håller sig till sin partner och låter det vara så. Sen finns det andra som inte klarar det. Kan bero på flera olika saker. Man kan älska sin partner över allt annat men ändå ha känslor för någon annan. Jag vet.
Jag är extrovert. Läs 10/10 på en skala. Enda gången jag har blivit bedömd som något annat av andra personer (gruppövningar på jobbet) var när jag enligt mig själv var skapligt deprimerad. Då skattade kollegorna mig som 9/10 extrovert, glad och social.
Är jag nykter är det rätt enkelt och då är man inte otrogen.
Är jag lite berusad och full-i-fan, ja då kan vad som helst hända och därför brukar jag inte blir det mer än väldigt sällan och med verkligen goda vänner som är gifta sen många år.
Har jag då varit otrogen? Ja det har jag, för jag blev dödligt kär i min nuvarande man och var i en relation som var döende. Vi hade olika livsmål, han var skyldig mig pengar, han hade ingen aning om hur han skulle få ihop studier eller jobb och det är för mig verkligen osexigt. Vi hade inte haft sex då på ett par månader heller.
Utan mig hade han blivit bostadslös för han hade inte haft råd att bo kvar i lgh vi delade, och han hade även missat viktiga tentor om jag hade gjort slut just då, så jag hade ett par månader med överlappande relationer medan jag fixade ett rum till honom att flytta ut till. Jag försökte verkligen att inte sabba hans liv utöver att jag lämnade honom.
Sen har jag varit trogen i 20+ år, vi har det bra och jag har inga klagomål på vårt liv eller sexliv heller.
Och i år blev jag totalt galen av klimakteriet, har fantasier om minst tre kollegor på jobbet och är riktigt nära att fråga någon av dem om de får för lite hemma och vill smaka på annat. Den största faktorn som stoppar mig är risken att de tappar respekten för mig, det skulle svida hårt. Min partner verkar nöjd framför datorn och har slutat bry sig om sitt utseende, vilket stör mig. Men jag kan ändå tänka bort det när vi har sex så det är inte avgörande, mitt ex hade mycket mer övervikt.
Vem vet, snart har jag kanske sex med vem som helst bara för att testa något nytt. Eller så bara biter jag ihop. Jag vet inte ens vem jag är längre med alla dessa hormoner.
Men en hypotetisk fråga, är det rimligt att kräva att man ett helt långt liv tillsammans inte ska kunna göra misstag?
Jag har varit tillsammans med min man halva mitt liv nu. Aldrig varit otrogen någon av oss (hoppas jag :) ) men om han skulle komma hem efter en konf och berätta att han under berusning och i stundens hetta fick ihop det med en tjej.. en dum engångsgrej? är det verkligen hela världen? Såklart hade jag blivit jätteledsen men samtidigt, vi ska leva ett helt liv tillsammans, kanske 40 år till. Är det rimlig att ha en förväntan på att inga misstag kan ske under resans gång? Jag vet inte. sitter här och är lite småfilosofisk denna fredag eftermiddag :) men tycker diskussionen om otrohet ofta blir så svart på vitt. Trogen - bra. Otrogen- svin.