En attitydförändring måste ske angående förhållanden.

Jag kan försöka förklara hur viktig intelligensen är när det gäller att kunna känna attraktion (en känsla som kan dala FORT hos kvinnor, men inte i rasande tempo hos män). Jag hade umgåtts med en mycket snygg man förut, och jag gjorde typ (?) allt jag kunde för att behålla honom. När det tog slut ändå (det var han som lämnade mig), så mådde jag dåligt länge, men dag efter dag flöt på ändå. En dag skulle jag åka och träffa släkten, och på pendeltågsstationen så såg jag bara PLÖTSLIGT någon man som såg likadant ut (!) som den man som jag älskade utseendet (och personligheten, och intelligensen m.m.) på förut. Jag fick ett adrenalinpåslag... Men jag tyckte samtidigt att han såg så läcker ut. Jag gick fram och tillbaka och tittade på honom nyfiket... Men när jag snappade upp att den här mannens blick inte är lika "vaken" och att han på något sätt inte kändes lika intelligent som den första mannen som jag var kär i (svårt att förklara, han gav intryck av att vara osäker, och tittade inte mig i ögonen, han hade inga tankar alls om mig), så dalade min nyfikenhet/intresse väldigt fort, när han visade så mycket osäkerhet och inte kunde uppfatta att en kvinna iakttar honom. = Ingen attraktion, trots ett önskvärt yttre (Han såg ut som Jake Gyllenhaal).

Jag kan försöka förklara hur viktig intelligensen är när det gäller att kunna känna attraktion (en känsla som kan dala FORT hos kvinnor, men inte i rasande tempo hos män). Jag hade umgåtts med en mycket snygg man förut, och jag gjorde typ (?) allt jag kunde för att behålla honom. När det tog slut ändå (det var han som lämnade mig), så mådde jag dåligt länge, men dag efter dag flöt på ändå. En dag skulle jag åka och träffa släkten, och på pendeltågsstationen så såg jag bara PLÖTSLIGT någon man som såg likadant ut (!) som den man som jag älskade utseendet (och personligheten, och intelligensen m.m.) på förut. Jag fick ett adrenalinpåslag... Men jag tyckte samtidigt att han såg så läcker ut. Jag gick fram och tillbaka och tittade på honom nyfiket... Men när jag snappade upp att den här mannens blick inte är lika "vaken" och att han på något sätt inte kändes lika intelligent som den första mannen som jag var kär i (svårt att förklara, han gav intryck av att vara osäker, och tittade inte mig i ögonen, han hade inga tankar alls om mig), så dalade min nyfikenhet/intresse väldigt fort, när han visade så mycket osäkerhet och inte kunde uppfatta att en kvinna iakttar honom. = Ingen attraktion, trots ett önskvärt yttre (Han såg ut som Jake Gyllenhaal).

Jag vet egentligen inte hur det står till med kärlekens betydelse i relationer, men jag tycker attityden här på FL är ganska sval när det gäller kärlek.
Det handlar väldigt mycket om behov, sex, preferenser, fantasier osv. 

Jag tror att en väldigt stor del som klagar över bristande sexliv egentligen har brister i kärlek. Kanske från båda, eller från en. Ibland från den med mer lust och ibland med den med (för) lite lust. 

Jag har många gånger förundrats över att människor här ofta tycker att sex är det som skiljer vänskap mot en kärleksrelation. Det tycker jag låter futtigt.
Självklart finns det dem som känner väldigt stark kärlek till sina vänner, men överlag tycker jag att det band man känner till en kärlekspartner är så mycket mer än både sex och vänskap. 
Just det faktum att man vill planera sin framtid med denna person är en skillnad, men jag tycker också den emotionella närheten är viktigt, viljan att dela stort och smått, vacket och sorgligt, kul och jobbigt, är speciellt. Att vilja vara nära den man älskar fysiskt är oftast en central del, men då tycker jag att annan närhet är nästan ännu viktigare. (sex kan man ha utan känslor i större utsträckning än annan närhet) 
Ibland har kanske kärleken aldrig varit tillräckligt stark i relationen. Kanske har man blivit ett par pga en tillfällig attraktion, eller så har man valt sin partner för att den har rätt egenskaper (men egentligen saknas den sanna kärleken), eller så har man valt någon för att man inte hittat något bättre. Andra gånger har kärleken dött ut med tiden. 
Oavsett tror jag att de flesta relationer, med brister i sexlivet egentligen har bristande kärlekskänslor, och risken att hamna där är ju större om man inte förstår vilken roll kärlek har, eller hur kärlek är. 

Jag vet egentligen inte hur det står till med kärlekens betydelse i relationer, men jag tycker attityden här på FL är ganska sval när det gäller kärlek.
Det handlar väldigt mycket om behov, sex, preferenser, fantasier osv. 

Jag tror att en väldigt stor del som klagar över bristande sexliv egentligen har brister i kärlek. Kanske från båda, eller från en. Ibland från den med mer lust och ibland med den med (för) lite lust. 

Jag har många gånger förundrats över att människor här ofta tycker att sex är det som skiljer vänskap mot en kärleksrelation. Det tycker jag låter futtigt.
Självklart finns det dem som känner väldigt stark kärlek till sina vänner, men överlag tycker jag att det band man känner till en kärlekspartner är så mycket mer än både sex och vänskap. 
Just det faktum att man vill planera sin framtid med denna person är en skillnad, men jag tycker också den emotionella närheten är viktigt, viljan att dela stort och smått, vacket och sorgligt, kul och jobbigt, är speciellt. Att vilja vara nära den man älskar fysiskt är oftast en central del, men då tycker jag att annan närhet är nästan ännu viktigare. (sex kan man ha utan känslor i större utsträckning än annan närhet) 
Ibland har kanske kärleken aldrig varit tillräckligt stark i relationen. Kanske har man blivit ett par pga en tillfällig attraktion, eller så har man valt sin partner för att den har rätt egenskaper (men egentligen saknas den sanna kärleken), eller så har man valt någon för att man inte hittat något bättre. Andra gånger har kärleken dött ut med tiden. 
Oavsett tror jag att de flesta relationer, med brister i sexlivet egentligen har bristande kärlekskänslor, och risken att hamna där är ju större om man inte förstår vilken roll kärlek har, eller hur kärlek är. 

Vet självklart inte hur andra har det men min erfarenhet är att sexet är allra bäst när man har er kärleksfull relation.  För mig är kärlek att sätta den andre före en själv, att kritisera den andre för bristande eller för stor lust tycker jag visar på brister i kärleksförhållandet. 

Kanske är det så att man i dag inte vet vad kärlek är. Då är det också lätt att haka upp sig på vad man anser vara för mycket eller för lite sex. 

Önskar att alla får uppleva hur förälskelse leder till passionerat sex som utvecklas till en kärleksfull relation där sexet varierar över tid men där kärleken alltid är huvudsaken.