Klippte bonusbarnets hår?

Det jag tycker är konstigt är att ni inte kommunicerat detta till mamman utan att det är något hon får upptäcka vid hämtning.
Det blir ju en chock och är bäddat för starka reaktioner.

Kommunikation är ju a och o för att få delad vårdnad att fungera och om man vill att det ska fungera med ny bonusförälder....

Folk här reagerar som om det vore mammans märkesväska som blivit förstörd, men barn är faktiskt inte dockor som ska göras fina och visas upp. 

Pappan borde ha pratat med mamman först, men mammans reaktion är ju helt knäpp. Kom igen - det är bara hår! Och de har, som någon skrev, inte klippt en mohikan utan en helt vanlig flickfrisyr. Jag fattar inte vad problemet är. 

Och ja, jag är kvinna och har långt hår och en långhårig dotter (hennes val, jag hade hellre klippt av en bra bit). 

Det handlar alltså om en fyraåring, som sannolikt känner av stämning och konflikt mellan mamma och pappa (och bonusmamma). Hon kan mycket väl säga en sak i det ena hemmet, och en annan sak i andra hemmet, för att försöka hålla god stämning. Hemma hos mamman kan barnet absolut ha sagt att hon vill behålla det långa håret, men när bonusmamman pratar om hur trassligt det här och att de kanske ska klippa, kan hon lika gärna svarat jag på det också.

Jag hade också blivit vansinnig om jag hämtat mitt barn på förskola och upptäckt att håret var avklippt hos den andra föräldern. Det är ingen liten toppning det handlar om, utan en helt ny frisyr. Det vill jag som förälder vara med och besluta om. I vår familj är det jag som sätter upp barnets hår varje morgon, och därmed jag som har sista ordet om frisyren. Ett långt, jämnlångt hår är till exempel betydligt lättare att sätta upp än en kortare, men ojämn frisyr. Har barnet riktigt tjockt hår, kan en axellång frisyr vara jättesvår att fläta ordentligt.

Mammans reaktion är väldigt överdriven och inte okej att bete sig så inför barnet. Däremot förstår jag att man reagerar om någon klipper av barnet en så lång bit av barnets hår och får reda på det när man ser det själv. Vem hade inte gjort det liksom? Jag tycker pappan borde nämnt för mamman att ni planerat detta, och han har gjort fel här.

jag antar att eftersom ni anser att håret varit ett problem att ni tagit upp det med mamman förut? Hon har ju antagligen då inte upplevt samma bekymmer, kanske skött om det annorlunda än ni. Uppenbarligen är ju också barnets hår viktigt för mamman, vilket ni bör varit medvetna om, så detta problem hade ju kunnat undvikits med lite kommunikation. Det hade ju varit skillnad om ni bara toppat håret eller så. Nej ni skötte det dåligt, mamman hanterar det dåligt och jag tycker synd om barnet som får ta följderna av det. 

Mamman hanterade det hela helt fel. Men du TS borde inte ha tagit flickan till frisören. Pappan verkar vara en total mes/undansmitare, det här är hans fel. 

Ni har tydligen inte den typen av gemensamt föräldraskap som krävs för att kunna göra den här typen av saker. Backa undan och låt pappan sköta föräldraskapet tillsammans med mamman. Självklart borde ni ha pratat med mamman först, jag förstår att hon är arg (men hon hanterar det helt galet). 

Och som någon skrev ovan: att flickan sa ja till att klippa sig kan precis lika gärna bero på att hon ville vara till lags, inte att hon verkligen förstod att hon skulle bli av med håret. 

Mamman skulle absolut har varit delaktig i det beslutet anser jag. Gjort är gjort men gör det inte igen utan att kolla med henne innan.

Rätt eller fel, juridiskt eller sakmässigt, spelar väl inte så stor roll. Ni har skapat en konflikt genom att ha hanterat frågan (klippningen) dumt. Väldigt konstigt om du inte insåg att det kunde komma starka reaktioner på detta. 

Klippningen borde ha blivit överenskommen av mamman och pappan ihop innan den genomfördes. Om mamman vägrat gå med på klippning och en konflikt seglat upp, så borde du backat undan och låtit dem lösa det på egen hand. 

Jag tycker klippningen lät rimlig utifrån beskrivning. Men själv skulle jag ALDRIG ta någon annans barn till frisören och göra något radikalt utan att jag visste till 100% att båda föräldrarna var med på det. Som att be om problem. 

Tror att tårar över tovor i håret är mer hanterbart för en fyraåring, än bråkande familjemedlemmar som avskyr varandra.....

Som flera skriver, ni gjorde/gör fel allihopa. Din man är en mes och ett pucko som inte kommunicerade till mamman att ni hade den här planen, och det är lika korkat att låta henne upptäcka det på förskolan istället för att föra en vettig dialog med henne. Och mamman reagerar som en jävla femåring, självklart är det inte så illa att man har en anledning att hålla barnet borta från pappan. Det är HÅR, inte the end of the world.

Du må inte ha något direkt ansvar för kommunikationen med mamman, men du är en vuxen människa som borde kunnat fatta du med att ni behövde ha en dialog med mamman, och törs inte din man ha det, så får du ju ställa lite krav på honom??? Nu sitter ju du i skiten på grund av att han är korkad och inte kan kommunicera. Att han sitter i skiten är bara rätt åt honom. 

Jag har en nioårig bonusdotter som har precis samma problem. Fruktansvärda mängder hår, men tunna hårstrån och längd till midjan. Tovar sig konstant.
I vårt fall är det mamman, som har ett helt värdelöst ögonmått som är och hackar i håret på den stackars ungen med jämna mellanrum, och vi får jämna till det hemma eller ta henne till frisören för att rädda situationen. Hon kastar också diverse konstiga shein-inköpta färger i håret vilket gör att håret ser helt flammigt ut i månader efteråt. 
Hade vi önskat lite kommunikation om det här? Ja det kan man lugnt säga. Skulle vi meddela mamman om vi känner att håret blir ohanterbart? Ja, och i vårt fall skulle väl vi kanske få göra som vi ville bara hon slipper betala. Eller så skulle hon sätta sig emot det bara för att veckan därpå ge sig på håret med en slö kökssax, det har hänt förr. 

Jag har också stora barn, tonåringar. Och när den yngste var tre så hittade jag honom maskinklippt på förskolan efter en helg hos pappa. Innan hade han underbara lockar som inte var ett dugg jobbiga att reda ut, men pappa tyckte att han inte skulle ha en "tjejfrisyr". Ungen själv kunde inte bry sig mindre. 
Blev jag förbannad? Självklart. Jag ville ge honom en rak höger. Men höll jag honom från pappa efter det? Självklart inte, det är löjligt.

Så min slutsats, både ni och mamman är mer än lovligt korkade och behöver lära er kommunicera.

"Mamman har rätt att ta såna beslut över sin dotter" du skriver alltså rent av att mamman har rätten men det har inte pappan.
Eftersom det tydligt står i TS att "pappa visste om" och eftersom att pappan visste skulle jag tippa på att bonusmamman och PAPPAN har haft diskussionen och bestämt att barnet ska klippas, sen att bonusmamman tog med henne spelar ingen roll eftersom pappan tog beslutet. Dom hade säkert diskuterat lämplig längd också. 

Som sagt så säger jag inte att detta var rätt, självklart skulle pappan haft den diskussionen med mamman till barnet.
Och.... tyvärr så viker sig många pappor och har svårt att ta konflikter. Dom tycker inte att det är värt att tjafsa. Det är alldeles för vanligt. Självklart önskar man att pappor kunde stå på sig mer så dom slapp bli överkörda av alla mammor som tycker sig ha mer rätt att bestämma över gemensamma barn.

Vissa mammor tänker inte längre än näsan räcker och bryr sig lite för mycket om sin egen önskan än barnens bästa. Tyvärr. 

Troligen hade dom samma trassel med flickans hår hemma hos mamman men mamman tyckte att det var värt för egen syns skull.. 

Ett annat problem är om klippningen skedde på ditt initiativ där du bara meddelade din man om att du åker med dottern och klippet henne. Och han bara svarade ok utan att reflektera.

Det borde rimligen vara hans initiativ som vårdnadshavare att bestämma detta. Annars tar han inte ditt ansvar.

Sen kan det även vara så att han inte alls tänkte på vad du gjorde och bara sa ok. Därför är det viktigt att prata igenom saker innan man agerar så han är med i beslutet. Och det bästa är även att prata med mamman så relationen blir bättre.