Ezmeraldah skrev 2025-03-18 10:39:56 följande:
Jag tycker att det gör det. Du behöver ta kommandot själv, tänjer jag. Och inte låta män styra och bestämma. Du behöver bryta vissa mönster.
Du har skrivit tidigare att du vill vara till lags och göra andra nöjda istället för att tänka på dig själv. Du har också beskrivit din självbild och att du inte tycker att du är värd bättre. Jag tänker att du behöver tänka mer på dig själv och vad du vill, vad du mår bra av och vad som är viktigt för dig. Du behöver ställa krav och inte ställa upp på nån annans villkor fast du mår dåligt av det.
Du skrev för nån vecka sen att han sms:ade och sa att han kommet över. Som ett påstående. Och du accepterade det. Trots att han oftast ställer in. Du accepterar att bli behandlad som en dörrmatta.
Det här handlar inte om att skamma kvinnor som njuter av sex med okända män eller har trekanter eller "experimenterar" sexuellt. Det handlar om att du upprepar mönster som du mår dåligt av.
Jag tycker visst att det har betydelse hur ni träffades. Av ovanstående anledning.
Vad du väljer att svara på är förstås upp till dig. Det som irriterar mig är att du tar varje chans att upprepa hur fantastiskt det var när ni träffades och ge målande beskrivningar om hur kär du var och hur älskad du kände dig. Alltså vi vet och vi förstår. Men jag tror att det är kontraproduktivt att älta det. Jag hade föredragit att du skrev "det vill jag inte svara på" istället. Det är självklart upp till dig hur du gör men du kan du kan inte heller hindra mig från att säga vad jag tycker om det.
Om du vill ha en monogam relation var givetvis en retorisk fråga. Jag vill att du ska öppna dig för tanken att känna minst lika starkt för nån och det är på riktigt och han är inte gift utan är bara din. Det känns inte som om du tror på den tanken.
Du skrev tidigare att ingenting är värt att må såhär dåligt. Mycket bra skrivet! Då är det inte värt att träffa eller ha kontakt med den här mannen för då förlänger du lidandet.
En metod som har hjälpt mig är att räkna tiden som jag inte har träffat eller haft kontakt med mannen: nu har det gått x antal dygn, en vecka, en månad, ett år, två år, första julen osv. Och så berömmer jag mig själv hela tiden och firar varje steg. Och då är det noll kontakt. Blockerade honom överallt. Raderade kontaktuppgifter och meddelandehistorik (även papperskorgar i mobilen/mejl/appar). Slängde lappar och liknande. (Kan vara svårt om det går att googla nummer eller om man lärt sig utantill men det blir ett större steg att ta kontakt om man raderat allt.) Följde honom inte på några medier utan blockerade överallt då hade behövt skicka ny vänförfrågan för att ta kontakt och det hade jag tyckt var pinsamt. Tyvärr tillät jag mig att googla på nätet och läsa nyheter (halvkändis) och jag hade ursäkter för det (han var döende i cancer och jag "måste ju bara kolla om han lever!!"). Så i början googlade jag hans namn några (många) gånger om dagen. Jag läste också inlägg på hans öppna konto på Instagram. Tyvärr. Men allt eftersom tiden så blev mer och mer sällan. Till slut kunde det gå månader utan att jag googlade. Och ibland tänkte jag inte på honom på flera veckor. Tills han hittade mig i en dejtingapp och tog kontakt. Givetvis drog han en snyfthistoria om hur sjuk han var och att han var sjuk redan när vi träffades (hade cancer utan att veta om det) och att det var därför han behandlat mig illa. Han bad om ursäkt för allt. Han hade det såååå svårt! Och han ville ses och prata... Nästan två år hade det gått sen vi träffades sista gången.Trillade jag dit igen? Nej, det gjorde jag inte. Som tur var. Jag velade fram och tillbaka. Men jag tackade vänligt nej och önskade honom lycka till. Beklagade förstås hans sjukdom och sa att han inte behövde be mig om ursäkt eftersom det inte spelade mig nån roll längre och inte var nåt jag tänkte på eller nåt dom påverkade mitt liv. Som om jag gått vidare för länge sen och inte brydde mig längre. Det hade jag såklart inte gjort (mitt hjärta stannade varje gång han skickade meddelanden) men det var vad jag ville få honom att tro. Jag har ångrat mig massor. Och jag har ältat och undrat vad som hade hänt om jag träffat honom igen. Även om jag vet svaret. "Men tänk om det var som han sa, han hade ju cancer, tänk om han var kär i mig, en kaffe på stan hade jag väl inte förlorat nåt på...?" Jo, men visst. Snygga ursäkter. Jag ångrar mig fortfarande ibland. Nu är han död så nu är det försent. Ältar gör jag fortfarande ibland. Men inte lika ofta. Bara några gånger om året när jag tycker lite extra synd om mig själv. Jag har ingen jag kan prata med om detta. Det är ingen som fattar och ingen verkar bry sig.
Jag är ledsen för vad du gått igenom. Ja, hjärtat stannar, det gör det för mig med.
Jag har så klart försökt att googla honom, men han finns inte och jag kan ju av uppenbara skäl inte följa honom på sociala medier. Han finns på deras företags sida, men det är också det enda spåret av honom.
Det har också gått lång tid mellan gångerna jag tänker på honom, när han inte hör av sig på ett långt tag så hinner jag "glömma" och jag är inte ledsen eller något. Och sen hör han av sig och hjärtat stannar.
Att jag inte bryr mig längre, det är ju det jag vill att han ska tro. Det har jag alltid levt efter, jag har aldrig berättat för någon att jag har blivit sårad förr. Men när han gjorde det så berättade jag det för honom för att hur skulle han annars veta? Och jag ville ju verkligen vara med honom. Ibland måste man våga.
Nu låtsas jag som att jag inte bryr mig och han kanske tror att det har gått över för mig. Vad vet jag?
