Blir galen

Jag tycker att du behöver gå och prata med någon om hur du ska förhålla dig till detta. Ta upp det med din barnmorska då det uppenbarligen stressar dig och kan påverka din föräldraroll. 

Låt oss säga att ditt barn också får drag av hur din bonusson är? De kommer vara halvsyskon. Är det inte bra att ha ett försprång i hur detta ska hanteras genom att vara delaktig i utbildningar?

Du, din man, din mans ex och ev partner där behöver sätta er ner tillsammans och lägga upp en plan för hur detta ska läggas upp. Jag tror inte att bonussonen är betjänt av att upplägget med vistelsen har ändrats så pass att han aldrig är hos sin mamma på helgerna. 

Om du tycker att din man och din mans ex brister i sitt föräldraansvar för din bonusson kan du alltid göra en anonym orosanmälan så kanske socialen kan stötta upp. Du kan också säga direkt till din man att du kommer att behöva ta kontakt med soc för att säkerställa att ditt kommande barn har en trygg hemmiljö. 

JA, det är för mycket begärt att någon av er ska lämna hemmet. Ni måste gemensamt bestämma hur ni ska ha det hemma tillsammans när ni umgås. Kalla till familjeråd och sätt upp regler. 

Min pappa var inte alltid så bra på att ta hand om oss och min pappas fru kunde skitit i allt. Men hon tog hand om oss efter bästa förmåga och brydde sig. Det bär jag med mig nu när jag är vuxen. Inte alltid tacksam då men det är fantastiskt att jag fick ha en extra vuxen. Tänk på det framåt. Hur din bonusson kommer att se på dig. Du behöver inte dalta med sonen men visa att du finns där och ibland får du leverera lite obehagliga sanningar till honom. Det kanske gör att du slappnar av och att er relation kan vara mindre laddad. Var inte så arg helt enkelt. 

Du skriver ju själv att du tappar tålamodet med den så kallade ungen. Barn känner av stämningar även om du ler (falskt) mot honom. Eran egoism och kortsynthet riskerar förstöra för din sambos barn och för ert gemensamma, för tro mig, inom några år kommer du vara ensamstående mamma. Fördelen med det är att du slipper ungen.

Jag förstår att du inte tar in det jag skriver. Själviska personer med narcissistiska drag har svårt för att se något annat än sin egen sida. Du kan ju anmäla alla mina inlägg till moderator om du vill. Det ändrar inte att jag har rätt.

Anonym (egoist) 

happ, då var man narcissist också :), 

tror det är bäst att du slutar kommentera mitt inlägg. Jag söker efter råd, du behöver ej sätta ?diagnos? på mig. 

Okej. Mitt råd. Lämna mannen så sonen inte behöver dela tak med någon som vara vill att han ska försvinna.

Ts: Har du läst på om ADHD/NPF? Förstått vad det är för något?

Annars håller jag faktiskt med Anonym (egoist) qtt ni borde gå ifrån varandra. Iallfall för alltid vara särbo. 

Ärftligheten är ju väldigt hög så du kan nog behöva vara beredd på att även ditt eget barn har någon form av npf. Särskilt eftersom det låter som att ni båda är äldre föräldrar. Det ökar också risken.

Här dräller det av självutnämnda psykiaters som ägnar sig åt sin favorithobby, diagnossmetning. Förmodligen med en dröse npf-ungar själva som hela världen ska ta både ansvar och hänsyn till.

Gud förbjude att ungen inte har någon diagnos utan bara ouppfostrad skitunge som beter sig som han gör för att han tillåts av 2 oengagerade föräldrar?

Givetvis är situationen ohållbar åt alla håll.

Märkligt att ingen ifrågasätter mammans beteende? Där verkar det ok att skyffla ifrån sig ansvaret och att "inte orka", medan styvmamman som inte satt barnet till världen ska ta både ansvar och hänsyn och dessutom är gravid?

Skrämmande!

Du måste sätta ner foten! Inga barn, diagnos eller ej, mår bra utan disciplin och struktur.

Självklart måste mamman ta sitt ansvar som förälder, allt annat är absurt. Pappan behöver tas i örat och inse att han ryggradslösa uppfostringsteknik, eller snarare brist på uppfostran, är skadligt för barnet och kommer inte skapa en trygg ansvarsfull vuxen individ.

Om de båda inte inser allvaret och ansvaret i sin föräldraroll får man hota med en orosanmälan för att få dem att vakna.

Ett förslag är att pappan tar med barnet/barnen ut några timmar så att det blir lugnt hemma och barnet får rasa av sig. 

Badhus, lekland, ut i skogen... 

Någon helg kanske pappan och barnet kan åka till farmor och farfar, men det är inte säkert att farföräldrarna orkar med kaoset heller. 

Vet du att du får 3-4 lugna timmar varje dag blir det kanske lättare att orka.

Ja, det blir jobbigare för pappan, men det är hans barn. 

Mamman har redan barnet mer än halva tiden. Så ska du gnälla på någon då gnäll på pappan som inte tar sin del.
Det är troligtvis han som flyttar ifrån barnen också. 

?Agina?

tack! 🙏 

precis, jag har verkligen försökt ha tålamod, försökt stötta pappan, tänkt att det är nog hans ADHD men det är skillnad på ADHD och dåligt beteende pga uppfostran eller! Att barnet mår dåligt. Jag vet inte, något stämmer inte iaf. 

det som varit mest tufft under dessa 3 år (till och från) är att det alltid är så synd om barnet pga separerade föräldrar. Dvs min sambos och hans föräldrars skuldkänslor. då har man istället skämt bort ungen massor, låtit han spela på mobilen i timmar, köper typ allt han vill ha, låter pojken bestämma vad vi ska titta på för film/serier pcr stackars dottern hamnar mer i bakgrunden. 

pojken är krävande, men han söker extremt mycket uppmärksamhet också. Jag är ingen barnpsykolog, jag vet inte vad allt detta beror på. Hans ohyfs och allt det där, vet bara att det är extremt tufft. Och jag tappade det i helgen, så jag gick in i  sovrummet ?stängde in mig? och vi sa att jag har feber och är sjuk. (Dock mådde jag dåligt, spydde pga graviditeten?) och kände att jag verkligen längtar tills de åker hem för jag klarar inte av detta. 

just det också att jag inte har makt att kunna uppfostra barnet och säga ifrån ordentligt. Känns som jag bara sitter som en skugga och provoceras. Och nej, jag kan inte ryta ifrån för det kan landa jättefel. Vill inte att de ska se mig som en elak ?styvmamma?. Känner inte att jag har rätten att säga till ordentligt.  Aja ni fattar vad jag menar. 

som någon skrev tidigare, absolut. De ska iväg kommande helg och vara hos farföräldrarna. behöver Paus från detta kaos spec nu när jag är extremt hormonell, illamående, trött pga Graviditeten. De är första trimetern och ja mår skit. bäst för alla parter?