Blir galen

Hej 😊

Vilken jobbig situation! 😓

Vill först understryka att kommande text inte är skriven för att skuldbelägga dig eller någon annan, utan enbart för att försöka komma åt huvudproblemet.

Utan att själv ha ADHD men däremot andra diagnoser så känner jag igen de symtom som beskrivs här och kan därmed säga att dessa symtom är uttryck som beror på en obalans i hans närmiljö för att det har skapats blockeringar i hans känsloliv.
När det blivit så, så blir man våldsam och utagerande på detta sätt. 
Av någon anledning är det svårt för honom att sätta ord på det han känner för att han i sitt kaos har svårt för att sortera för att kunna förstå vad han känner.

Eftersom detta utagerande började efter att ni blivit tillsammans så kan jag inte se någon annan koppling. Även om du och pojken kanske hade en god relation innan så är det mer än så som måste fungera. 🙂

Frågor att reflektera kring:
? Känner han sig obekväm / otrygg i denna ?nya? familjekonstellation?
? Känner han sig otrygg med dig?
? Känner han (och även du) att ni inte riktigt har samma kemi?
? Känner han att hans pappa har förändrats i relationen som skapat otrygghet?
? Hur känner han kring att du är gravid med hans pappa?

Jag har full förståelse för att du inte orkar med honom, det är helt naturligt, men det vore ju tragiskt om han skulle behöva medicineras när det bara handlar om miljöbetingade problem som han behöver hjälp med att nysta i så att han kan sätta ord eller andra förståeliga uttryck på detta. Annars kan det bli problem för honom senare i hans liv med risk för fler och värre utagerande uttryck. Det vore ju fruktansvärt för alla inblandade, allra mest för honom själv!

Läser bland kommentarerna att han även är utagerande mot andra och det är han för att han upplever att ingen ser och förstår honom i hans kaos.

Jag hoppas verkligen att han får hjälp med att reda i sina blockeringar och att du och han får rätsida på eran relation! 🙏🙂

Tilolo 

tack för ditt inlägg, 

jag förstår vad du menar och har varit inne på det spåret, det som säger emot att de skulle vara relationen vi har hemma är att han oftast längtar att få komma hit. Han kan bli nedstämd när det är dags att åka till mamma. Så vi upplever att han trivs bättre hos oss. Och så har han känt ganska länge,.

vi planerar att flytta till samma stad inom 2 år men vi behöver få ordning på allt innan. 

vi har en väldigt lugn miljö hos oss och ja o sambo bråkar inte framför barn. Om vi är sura på varandra då går någon av oss och ?vilar? en stund. 

nu till mamman, jag tror problemet ligger mestadels där faktiskt. Då hon är extremt stressad, tagit en man som pojken blev lite fäst vid som sedan visade sig vara en kvinnomisshandlare. Så han försvann efter 8 månader. Mamman är virrig, glömmer saker som är viktiga. Som att luskamma honom när vi sagt att det är extremt viktigt. Sådana saker, hon känns rörig och har uttryckt också att hon ej klarar av pojken mer och vill helst att vi tar honom på heltid och om inte då blir det fosterhem. 

jag kan tyvärr inte göra något mer än att vara ett stöd, jag har inte den makten :/. 

jag har poängterat för sambon att jag känner mig lite nojjig över hur han har det hos mamman, därav bra om han kommer till en barnpsykolog. 

Glömde tillägga, 

nej barnen vet ännu inget om graviditeten. Vi väntar till efter KUB, men jag vet att de hade tagit det jättebra eftersom pojken frågat oss flera gånger när vi ska skaffa ett syskon till honom. Så känner ändå att det finns en längtan. Tror det kommer bidra till mycket glädje för honom och även systern. 

Ni behöver hjälp, stöd och kunskaper! Se till att du får regelbundna pauser från pojken så att du inte hinner bli så less att du kokar över. Bestäm tider för det, så att du vet at det tex är vila kl 19 och det är bara fram till dess du behöver bita ihop. 

Läs på om npf! Du verkar ju redan veta lite men läs på ännu mer. Tex Svart bälte i föräldraskap. Det finns poddar också att lyssna på. Kolla om kommunen har föräldrakurser (skit i deras vanliga kurser, det ska vara med inriktning mot npf). 

Men framför allt är det så klart pappan som ska läsa på och vara beredd att ändra saker i vardagen och sitt beteende. 

En möjlighet är också att se om det finns möjlighet till stödfamilj - en snäll familj där pojken kan vara kanske varannan helg. Kan vara svårt att få, men kanske vill farmor och farfar hjälpa till på regelbunden basis? En lördag varannan helg eller så? 

Det är som du säger barnets föräldrar som har huvudansvaret, men du har valt att flytta ihop med den här lille killen och då behöver du också ta ansvar. Du är en vuxen i hans familj. 

Jag kan såklart ha fel i detta, men jag undrar om inte det främsta problemet är att barnet inte uppfostras ordentligt utan får som han vill och det leder till ett barn som är svårt att hantera? Mina barn har ingen diagnos men det är ändå superviktigt för oss att ha rutiner och tydliga förhållningsregler. Blir det för mycket skärm några dagar är de betydligt mindre trevliga att ha att göra med då de blir rastlösa och tar ut det genom bråk. Samma sak om de är för inaktiva. Är det en tydlig regel att man får bara godis på lördagar så är det mycket lättare än om man får godis ibland för då kommer tjat om godis varje gång de ser godis osv.

Ni kan läsa på om hur man bör bemöta ett barn med ADHD och agera på så vis. Medicinering är ingen självklarhet vid diagnos och inget man automatiskt tar 7 dagar i veckan utan det kan lika gärna vara enbart skoldagar pga biverkningar.

Okej, tack för klargörande, då förstår jag mycket bättre! 🙏😊

Vilken lättnad för mig att veta att ni har en bra relation och en lugn miljö hemma till det praktiska. 💖

Är det ganska nyss som den destruktiva relationen tog slut? 
Av egen erfarenhet från en destruktiv relation så vet jag hur svårt man får det med minnet efteråt och hur kropp och psyke är i alarmläge hela tiden under lång tid efter att man har lämnat. Nästan hela tiden påminns man om personen och så ska man dessutom försöka att inte få återfall. Många får C-PTSD ? Complex Posttraumatisk Stressyndrom. Det är som PTSD, fast ännu värre. Man har fullt upp med att försöka få rätsida på tillvaron, antingen under bearbetning eller inte alls. Kanske försöker denna man kontakta henne på något sätt och det är också en väldig stress som tar bort fokus från det viktigaste. Då är man ofta inte kapabel till att kunna ta hand om någon annan än sig själv, eller knappt det.

Då är det klart att det är mycket för honom att hantera med en mamma som är ur balans som påverkar honom och som försvar så blir han kaxig och självsäker som kväver hans kaos. Dessutom befinner han sig just nu i en känslig ålder av förpubertet som jag tror spelar in.
Usch, stackars honom!

Tycker det är klokt att ni vill ta honom till barnpsykolog. Hoppas det kan ske inom det närmaste. 🙏💚

Tack för kommentarerna.

jag har absolut föreslagit barnpsykolog, igår hade vi en diskussion kring det för jag höll på att tappa det. Så jag blev riktigt arg på pappan hur de båda inte tar tag i problemet att fördjupa sig i problematiken. Utan deras räddning är diagnosen så blir alltin lättare. Jag har även föreslagit att han ska prata med mamman om stöd då hon verkar ha det riktigt tufft då hon verkar lite ostabil just nu i psyket. Lite avlastning..

har poängterat detta så länge nu att nu i helgen började jag överväga om jag klarar av detta mer. Men nu har jag lugnat mig och han kommer att ta tag i det. Det jag önskar är att man förebygger detta så mycket som möjligt nu inför kommande syskon. 

vi har även bestämt att de åker till farföräldrarna i helgen för jag behöver ro, mår så jäkla illa av dessa hormoner så det är bäst för barnen att inte se mig såhär extremt dålig. 

det mest utmanande med detta är att jag inte har makt att ta kontakt med BUP och ta saken i mina egna händer, för hade det varit mitt barn så hade jag inte tillåtit det gå såhär långt. 

som någon skrev tidigare, absolut har mycket med uppfostran att göra. Min man var extremt klen i början och pojken fick aldrig några konsekvenser. det blev bättre ett tag då pojken respekterade pappa mer, men det är långt ifrån bra. 

jag misstänker dock att det kan ligga någon autism i bakgrunden också. Då flera saker talar för det, så jag har bett sambon att vara så ärlig när de sedan gör utredningen. Att pojken har svårt med ögonkontakt tex, låser sig, etc? 

Ja. Och den pappan har du valt att skaffa barn med, och du har valt att bo med pojken. Alltså måste du hitta sätt att hantera det.

Han lär inte ha en diagnos innan bebisen kommer, och allt kommer inte lösa sig med en diagnos.

Det finns ju väldigt mycket att läsa på egen hand om att bemöta barn med adhd och andra npf.

Pappan har ju inte ens barnet halvtid.