Ångrar min otrohet

Det tror jag nog att du vet mycket väl, precis som vi alla vet vad din fina "filosofi" bygger på 

Ja du ser, det handlar om att TS inte vill berätta för sin partner om sin otrohet, precis som du inte vill berätta för din fru om din och ni skyller båda er feghet på att ni inte vill "såra er partner", dvs ni anser er båda veta bättre vad er partner vill eller inte vill veta om era äventyr och skiter fullkomligen i om personen vill eller inte vill vara kvar i en relation med er trotts det utan ser till att det blir så genom att undanhålla sanningen för personen.

Jag tror det finns en elefant i rummet. 

Kan vi inte bara konstatera att människor fungerar och tänker olika för det gör vi. En del håller starkt på etiken och andra inte. Man behöver inte hålla med varandra men man bör låta andra framföra sina åsikter utan att man blir så provocerad av dem till den grad att man ger en negativ ton till varandra här. Ingen av oss läsare vet exakt hur just TS situation ser ut. Att säga sig veta är inte att veta!

TS, du fattar de beslut som för dig känns bäst för det handlar om dig och din partner och bara du vet hur det blir mellan er i er relation framöver.

Det där med att "glöm och gå vidare" bör en del ta till sig för huvud syftet är att försöka hjälpa TS och inte låta sig bli provocerad av vad andra har för åsikter och skriver här.

I en perfekt värld så skulle alla må bra och ha det bra och man skulle leva i harmoni med varandra men så är inte verkligheten.
TS, jag hoppas iallafall att du framöver kan må bra igen! Det finns allt för många redan som mår dåligt av en eller annan anledning för livet är en stor utmaning. 

Jag är en egen nick iaf.

Man skulle kunna tro att det svåra är att tiga och att det är så lätt att lätta på sitt hjärta. I själva verket är det självklart mycket svårare at berätta och stå där när skitet når fläkten än att vara tyst och slippa konskvenser av sina handlingar.

Till TS skulle jag rekommendera att verkligen fundera på hur partnern tänker.
För det första har inte alla handlingar samma vikt för alla. Lite flörtande på krogen skulle de flesta bry sig inte om medans sex med någon annan är en allvarlig överträdelse för de flesta, men inte ens det är det för alla. Och när det gäller allvarliga snedsteg vill vissa hellre inte veta och då är det onödigt att såra dem. Andra vill veta och då är det bättre att berätta. Men det ska göras i rätt tid och man ska vara beredd att ta konsekvenserna. Jag personligen tror inte att jag skulle lämna på direkten men det skulle bli tufft ett tag framöver. Men man vet iaf efteråt att man har en ärligare och starkare relation.

Du vet ju inte vad följden av ditt "goda råd" skulle bli - och du skiter i det också. Du KÄNNER ju inte personerna som skriver här, eller deras partners, och du känner inte till andra omständigheter i deras liv.

Tänk om TS' karl skulle slå ihjäl henne! Tänk om han skulle göra en "familjetragedi" (om det finns barn också, det vet vi ju inte). D.v.s. döda TS, barnen och sig själv. Skulle du må bra då - om vi leker med tanken att t.ex. en syster eller väninna till TS skulle komma hit till tråden och berätta om det? "Hon gjorde som du sa, och nu är hon död - och hennes tvååring också."

Eller mindre dramatiskt men tillräckligt allvarligt: om det skulle vara så att TS' karl äger bostaden ensam, och han bara skulle slänga ut henne på gatan fast hon inte har någonstans att ta vägen? Eller ringa till hennes arbetsgivare och prata någon skit, för att hämnas?

Men du verkar hata alla otrogna - förmodligen på grund av något du själv varit med om - så mycket att de här konsekvenserna är likgiltiga för dig.

Om mannen varit så aggressiv att hon fruktar för sitt liv, så tror jag inte att hon vågat vara otrogen alls. Det spelar ingen roll om det är långt borta eller för mycket alkohol. Kvinnor som lever i den typen av relation håller sig långt ifrån vad som ens skulle kunna misstolkas.
Jag hatar ingen, otrogen eller ej, men det för med sig så mycket problem. Tänk dig att dom vill gifta sig. I ett bröllopstal så säger den nyblivna maken: - Sen vi möttes har jag inte ens tittat åt en annan kvinna och jag vet att du känner detsamma för mig.
Hur kul blir det att sitta där och tänka på att hon faktiskt har legat med en annan under deras tid ihop.
Jag tänker inte bara på mannen i fråga. Hemskt att aldrig kunna vara helt trygg i att det inte finns några hemligheter som kan komma fram. Jobbigt att bli nervös om det ringer ett hemligt nummer till honom på en konstig tid eller om han är på dåligt humör eller är ledsen och hennes första tanke och oro ska vara ifall han fått veta något. Sen om hon verkligen älskar honom och ser ett liv tillsammans med honom så förstör det så otroligt många tillfällen som bara skulle vara fina, men som nu blandas med skuldkänslor. 
Jag kan bara utgå från mig själv och om min flickvän hade haft ett "ONS" och var genuint ledsen för det, samt respekterade mig så pass mycket att hon tog risken för uppbrott därför att hon inte vill ljuga för mig, så skulle hon iallafall ha min respekt och även en hel del tillit. Självklart skulle jag bli förkrossad och säkert skulle det bli en jobbig tid, men jag skulle känna att hon var värd att kämpa för. Att däremot få reda på det efter 10 år eller via omvägar, så skulle det kännas som att hela den tiden tillsammans bara vore en stor lögn och jag skulle tvivla både på hennes ärlighet och kärlek.
Om hennes samvete blir för tungt om ett år? Då är det lite för sent att berätta och om hon anförtror sig åt vänner i den frågan så är det ganska förnedrande för honom. Att umgås med människor där alla andra vet sanningen, men inte han!?
Jag dömer som sagt ingen och det finns inga vinnare i detta oavsett om hon berättar eller inte. Jag tänker bara att hon har chansen nu att slippa ätas upp av en så pass allvarlig lögn.
Jag hoppas på det bästa för alla inblandade!

Ja, jag tycker att du har rätt i det mesta, utifrån din utgångspunkt. 

Men din sista mening "Men man vet iaf efteråt att man har en ärligare och starkare relation."

Har du reflekterat över de två olika alternativen, att berätta respektive att det för alltid förblir okänt?
Hur ställer du påståendet i din sista mening i relation till det alternativet att jag aldrig får veta att min partner varit otrogen?
Hur kan du veta att jag, eller någon, skulle känna efteråt att relationen skulle vara ärligare och starkare efter att ha fått veta, i relation till att slippa få veta något om det?

Jag påstår inte att det ena är rätt eller att det andra är fel.
Jag anser bara att det är viktig belysa att det finns fler än en utgångspunkt,
och belysa att många undviker att ens reflektera över det mycket vanliga alternativet att det förblir okänt och då inte medför några konsekvenser.

Mitt tidigare råd till TS att inte berätta kvarstår oförändrat.
Ingen har hittills kunnat visa, eller ens med framgång klarat argumentera för, att något skulle bli bättre av att TS berättade.

Varför ska man reflektera över något som inte är statiskt? Det finns ingen otrohet som för alltid kan garanteras att inte komma fram. Det finns alltid en risk att det kan komma fram genom graviditet eller könssjukdomar. Någon som blir besatt av den otrogna eller någon som sett. 

Det är kanske inte bättre för den otrogna att berätta, men i de flesta fall för partnern, så den inte slösar bort år som den kan hitta någon bättre kvinna/man.

Dessutom tenderar många otrogna som inte får konsekvenser att fortsätta..https://www.expressen.se/halsoliv/sex--relationer/darfor-fortsatter-otrogna-att-vansterprassla-/

 

Ja, varför ska man INTE reflektera över olika saker i livet? Du menar att det generellt är bättre att alltid utgå från en enda utgångspunkt och att inte reflektera över olika saker.
Det får stå för dig då.

Du säger att man inte ska reflektera över något som inte är statiskt.
Men i nästa mening börjar du föra fram saker som är allt annat, t ex möjligheter och risker för helt andra saker, som t ex att graviditet, könssjukdomar besatthet som rent hypotetiskt och i teorin eventuellt skulle kunna bli följder.
Hur ska du ha det?
Ska man reflektera över olika saker, möjligheter och risker, eller ska man inte göra det???

F ö så begår du ett stort fel.
Eventuella risker för graviditet, könssjukdomar, besatthet och allt annat som du kan komma på, har inget som helst samband med att berätta eller inte berätta.

Dessa argument har möjligen ett samband om frågan hade handlat om att vara otrogen eller att inte vara otrogen.

Visst klarar också du att se skillnaden mellan dessa två saker och du klarar att se vilken av dessa två saker som är relevant gällande trådstarten och ämnet?

Förstår du att många otroheter för alltid förblir okända?
I alla dessa fall förekommer givetvis inte graviditet, könssjukdomar eller besatthet.
Det tror jag att även du kan hålla med om?

Tror du verkligen själv på att om en otrohet blir känd så kommer den otrogne med 100% säkerhet att aldrig mer vara otrogen?
Jag vet att så inte är fallet.
Såväl i de fall som blir kända som i de fall som förblir okända så finns alltid en risk för att det händer igen.
Man kan nämligen aldrig förhindra sin partner från att vara otrogen.
Den som inbillar sig något annat väljer att ljuga för sig själv och den gör sitt eget val att medvetet leva i en lögn.