Ångrar min otrohet

Som jag skrev så om personen verkligen visar ånger.
Och om h*n kan dra ner på eller hålla sig borta från alkoholen så tycker jag att man kan få en till chans.
I alla fall om det är en engångsgrej.
Skulle det sen ändå hända igen så har h*n ju visat vad h*n går för och då behöver man inte ge några fler chanser.

Ja, jag förstår det men det du pratar om är att förlåta en handling men min fråga handlar inte om handlingen i sig utan om varför man öht vill vara kvar i en relation med någon som bevisligen inte värderar dig eller er relation speciellt högt?

Jag menar oavsett det kan väl hända att personen ångrar handlingen i sig i efterhand men man kommer ju ändå inte ifrån att personen visste mycket väl vilka risker hen tog och valde medvetet att ta den risken? Det gör man väl inte med något man älskar och värderar högt? Det talar ju för att personen inte tycker att varken du eller er relation är speciellt viktig. Och då undrar jag varför slösa bort tid och energi på en så person?

Jag tänker mest på om det varit alkohol inblandat.
Där spriten går in går vettet ut,som man brukar säga.
Så kan man då avhålla sig från alkohol eller åtminstone dra ner på drickandet ordentligt så kanske det inte händer igen.
det kanske är saker man aldrig skulle göra i nyktert tillstånd.
Jag försvarar det på intet sätt.
Det är därför jag menar att man kan kräva att personen inte dricker så mycket (eller inte alls) igen för att se om h*n fortsätter att bete sig på samma sätt eller om h*n kan hålla fingrarna i styr.
Man kan kräva att personen år transparent och är ärlig med allt.
Om h*n är beredd att göra allt det så ser jag inte varför man inte skulle kunna ge personen en chans till.
Misstag kan vi alla göra. Vi är inte mer än människor.
Men skulle det hända igen så skulle jag dumpa direkt.
För då har personen verkligen visat att h*n saknar respekt för mig.

Vill egentligen gå i polemik med dig Molly för i grunden vet jag att du är emot otrohet.
Men "Misstag"...Det funkar inte i otrohet. Skulle i.s.f vara det gamla skämtet. att man snubblade och råkade och då stod den där/eller låg den där...Och vips??
Visst alkohol kan göra att gränsdragningar blir sämre men man har alltid haft en mängd tillfällen att dra gränsen.
För att inte tala om respektlösheten som otrohet innebär.
Nä ..Bort med det. Man behöver inte de bekymren i livet.

Ja,jag är emot otrohet.
Men jag kan också ge en person en till chans om det är en engångsgrej på fyllan.
Och det vet du också.
Men händer det igen så får h*n inte fler chanser.
Långvarig eller notorisk otrohet är något helt annat.
Där kan vi börja prata om verklig respektlöshet.

Tror det är svårt att veta säkert hur man skulle agera om ens partner var otrogen. Jag har inte varit där ännu, trots ett långt förhållande.

Jag tror att jag skulle kunna förlåta en engångsföreteelse på fyllan, men att förtroendet skulle få sig en ordentlig smäll. Han skulle få jobba häcken av sig för att bevisa att han inte gör om det.

Om förhållandet skulle klara av den förtroendekrisen, då hade vi kanske varit tillbaka till det normala. Men det är svårt att förutsäga hur man skulle reagera. 

Om jag skulle välja på pest och kolera, tar jag hellre en engångsföreteelse på fyllan än emotionell otrohet utan sex. Jag vet inte om det finns något vidrigare än när ens partner som ska vara ens bästa vän, snackar skit bakom ryggen på en och planerar en framtid ihop med någon annan.

Fast så där fyrkantiga är ju inte människor. Man kan älska sin man/fru och vara nöjd med familjelivet, även om något annat tillfälligt tar över under alkoholrus. Att då bryta upp allting och göra barnen till skilsmässobarn, är ju bara dumt. 

De flesta människor är otrogna någon gång, och skulle alla partners som får reda på det då omedelbart slå på stora trumman och bryta upp alltiing, så skulle vi ha ännu mer problem i samhället med skilsmässobarn med allt vad det innebär (ofta psykiska problem, svårigheter i skolan, går mycket mer sällan ut ett teoretiskt gymnasieprogram än de som växer upp i kärnfamilj etc.), bostadsbidrag och ibland också socialbidrag som måste betalas ut från det allmänna o.s.v..

Och den "bedragna" förlorar ju också  själv på det, i alla fall om det är kvinnan (som vanligen har sämre inkomster): hon måste flytta till en lägenhet, kanske i ett dåligt område, på ålderdomen blir hon ensam med sin fattigpension när hon skulle ha kunnat ha det bra med sin man i en lägenhet i Spanien, med barnen som kommer och hälsar på med barnbarnen några veckor på sommaren... Och det där snedsteget skulle ha varit glömt för länge sedan.

En persons sårade känslor just nu, är ju liksom inte allt här i världen. Och ska du träffa en man med hundraprocents otrohetsgaranti, så måste du nog söka i någon patientförening för impotenta...

Nja, alkohol kan möjligen påverka omdömet men alla tappar ju inte vettet helt när de är fulla, alla är ju inte otrogna i fyllan så jag tror inte ett dugg på att en person som absolut inte vill vara otrogen bara råkar vara otrogen i fyllan, jag tror att det snarare handlar om att alkoholen mjukar upp spärrar men viljan fanns nog där redan innan.

Visst alla gör väl misstag men alla verkar ju inte göra samma slags misstag, alla är ju inte otrogna varken nyktra eller fulla så "alla gör misstag" känns ju som en ganska grov generalisering, otrohet är ju inte riktigt som vilket misstag som helst. Jag tycker att det man egentligen borde fråga sig är, hur kommer det sig att just min partner var det när andra låter bli?

Angående sakna respekt så saknade väl personen all respekt för dig redan när han var otrogen första gången?

Jag tror att det kan hända när det redan finns en kris(bråk) i förhållandet, och att det i kombination med alkohol kan leda till gränsöverskridandet. Eller att man tappat den intima kontakten och kanske sällan har sex.

Nu försvarar jag inte det på något vis, det finns bättre sätt att kommunicera om problemen i ett förhållande genom samtal eller parterapi etc. 
Men den otrogna är ofta feg, konflikträdd eller omogen. 

Dessvärre finns det också många människor som gör det för att de har problem med sig själva. Dåligt självförtroende, stort bekräftelsebehov, eller helt enkelt empatilösa. Det är en man i dessa kategorier jag skulle ha svårast att förlåta. Det är för stor risk för att det händer upprepade gånger. Möjligen om mannen gick och skaffade hjälp för sina problem, och bevisar ihärdigt att han förändrats,

ps jag skriver man eftersom jag är kvinna, inte för att kvinnor inte är otrogna.

Nja, alla är ju inte otrogna under alkoholrus, så den verkliga frågan är väl snarare varför vissa är det, vad är det som skiljer dem från de som inte är det?

Nej de flesta människor är inte alls otrogna, det där är en myt som otrogna människor gärna vill tro för att normalisera sitt beteende men statistisk sett är det runt 30-40% så de flesta är faktiskt INTE otrogna.

Barnen borde väl den som var otrogen tänkt på innan hen var otrogen? För nog visste väl personen mycket väl vilka risker den tog med sin familj när personen valde att varav otrogen? Och hur kan man då komma och kräva att den andra ska "tänka på barnen" när man själv bevisligen sket i dem när man gjorde sitt val? Går man och är otrogen när man har barn så talar ju det snarare för en otrolig ansvarslöshet och dålig föräldraskap och det finns ju ännu mindre anledning att vara kvar i en relation med en sån person.

Ja den bedragna förlorar oxå på det men skillnaden är att då har ju personen själv valt det, vilket den bedragna inte har. Valet att fucka upp familjen gjorde ju personen i samma sekund hen valde att vara otrogen. Så skillnaden är att den som är otrogen får ta konsekvenserna av SITT val medan den som blir bedragen (och barnen) får ta konsekvenserna av ANDRAS val.

Det handlar som sagt inte om sårade känslor. Det handlar snarare om fullt rationella och genomtänkta saker som:
Varför vara kvar i en relation med någon man inte kan lita på?
Varför vara kvar i en relation med någon som inte värdera mig eller vår relation?
Varför vara kvar i en relation med någon som är beredd att sätta sina barns trygghet på spel för egen njutning?