Ångrar min otrohet

Absolut så kan det nog vara dock är det ju bara en bråkdel som är otrogna pga problem i relationen, ska man tro enkäter som otrogna människor själva svarat på så verkar den vanligaste anledningen vara "ombyte och spänning". Så de flesta verkar helt enkelt göra det för att de vill det och det gäller nog även med alkohol.

Ja, otrohet är ofta ett tecken på svagheter i individens karaktär, som feghet, konflikträdsla och omognad. Så varför vara kvar i en relation med en sån person?
Varför inte lämna och leta efter någon med bättre karaktär?

Ja, jag glömde det vanliga beteendet att det är extra spännande att vara otrogen. Annars hade de otrogna kanske istället för att bete sig destruktivt kunnat kompromissa om ett öppet förhållande. 

En sak som verkligen stör mig är att jag minns att jag läst om att många otrogna själva inte ville att deras partner skulle vara otrogen. Det är det mest hycklande, fega och sviniga beteendet hos otrogna. Kanske också en anledning att de inte väljer öppet förhållande.

Jag har alltid varit hård med, att jag är värd så mycket bättre än en man som är otrogen. Har växt upp i en riktigt destruktiv familj med en notorisk otrogen förälder, därav min syn på otrohet. Hon blandade även in oss barn i hennes otroheter. Den själviskheten och egoismen är vad jag tyvärr ser hos många otrogna ( även om det finns undantag).

Därför säger jag att jag har mer förståelse för att andra kan förlåta ett snedsteg på fyllan, men jag vet inte helt säkert att jag kan det. Kanske är det värt det om man har många år investerade, det återstår att se. Nu lever jag med en person som delar min syn, men vem vet om han får en hjärntumör eller annan sjukdom med personlighetsförändring 🤔

Jag håller med om att det alltid är bättre att skaffa en ny som respekterar och älskar en. Men vem vet, det kanske inte blir lika lätt när man blir äldre, att börja om igen.

Ja i grunden kokar det alltid ner till brister hos individen.

Alla dessa generaliseringar om "mänskliga misstag" och "problem i relationen" tror jag inte ett dugg på eftersom:

1) Alla är inte otrogna vare sig de är nyktra eller onyktra, och de som låter bli är ju mänskliga människor de med, så att just otrohet skulle vara "mänskligt" är ju ren BS.

2) Alla är inte otrogna så fort de är missnöjda med sin relation, det går att hantera missnöje över sin relation på andra sätt om man vill så att otrohet skulle vara nån slags direkt konsekvens av eventuella problem i relationen är ren BS det med.

I grunden handlar det som sagt om brister hos individen och jag ser ingen som helst anledning till att slösa bort sitt liv på en sån person när det finns bättre människor i världen. Det är ju lite märkligt att det inte ses som konstig alls att lämna en partner pga av andra brister hos personen, som tex att personen dricker för mycket, är lat, slarvig, omogen, våldsam, etc, då är det ingen snack om att man ska vara kvar, men när det gäller otrohet nä då jäklar ska man tydligen slå knut på sig själv och vara kvar till varje pris. Varför då undrar jag? Om man kan lämna en partner för att personen är lat, så kan man väl lika väl lämna för att personen är falsk och opålitlig?

Ja,du har en poäng.4Men jag tror att när det händer så finns det redan problem i förhållandet.
Inte en ursäkt,jag vet. Men kan vara en förklaring.
Men oavsett så får sig ju förtroendet en ordentlig törn och han skulle få jobba hårt för att få det tillbaka och för att bevisa att det inte kommer att hända igen.
Men det är svårt att veta hur man kommer att reagera när det väl händer.
Jag tycker att Anonym (Usch) beskriver det på ett väldigt bra sätt vad jag menar.

Oj! Jag ser att jag glömde göra tillägg på det allra viktigaste.
Jag hade nämligen aldrig förlåtit om han inte väljer att berätta det för mig, och helst direkt efteråt.

Vidare måste han vara beredd på att inte gå ut och festa ensam, helst sluta med alkohol om han inte kan hantera det. Vara helt införstådd med att jag kommer dra vid minsta överträdelse och utan förklaring varför. Utöver det så bör han söka hjälp, för att se varför han beter sig så under alkoholrus.

Om han tycker det är värt att göra allt det som absoluta minimum, då kanske jag kan tänka mig att göra ett försök till. Jag hade aldrig lovat att det skulle hjälpa, för jag gör det inte på bekostnad av mitt eget mående. Om jag blir för misstänksam eller svartsjuk, så är det ändå över för mig.

Jag måste också känna att han är närvarande, älskar mig och verkligen vill göra allt för att bevisa att det inte upprepas.

Med alla de kraven kanske det är stor risk att han lämnar, men då var han aldrig värd mig ändå. 

Jag hade å andra sidan inte lämnat min partner för att han är lat, slarvig, omogen etc utan att ge det EN chans att ändra på sig. Detta har jag dock erfarenhet av, men jag är mycket konsekvent med att visa att jag menar allvar, så det fungerade bra. 

 

Det var inte riktigt så jag menade. att säga att man älskar någon så är det en känsla man har just då. Om någon frågar älskar du mig? efter 3 år och jag svarar nja jag trivs väldig bra med dig, är vad jag känner just då. Då kan man inte säga att jag ljög för 3 år sedan.  

Man älskar inte varandra hela tiden.  

Ah ok.
Nej det förstår jag med. Men om min man inte älskar mig längre så förutsätter jag att han avslutar förhållandet. Inte att han är otrogen

Att man älskar mer och mindre är däremot vanligt, men då ser man till att vattna gräset på hemmaplan om man vill ha mer kärlek i förhållandet. Det hjälper inte att vattna grannens gräsmatta då. 

 

Det brukar inte finnas någon konkret orsak till otrohet. Det är en en särskild typ av människa som är otrogen och det kan hända vem som helst. Det är så beteendevetare brukar uttrycka sig om otrohet.  Men de tillägger gärna att  faran ligger i att ta varandra för givet.

Jag tror att det faktiskt är möjligt för de flesta att komma över en otrohet, om viljan finns, om kärleken räcker till.

Att villkora kärleken är ingen framkomlig väg i mina ögon.

Förstår hur du tänker, men frågan är slutar man älska någon för att hen varit otrogen? Försvinner känslorna man hade automatiskt eller?

Ja det är klart att det är dåligt att ta varandra för givet! 

Fast jag tycker att det är oftast en typ av människa, nämligen de som är värdelösa på att kommunicera med sin partner, fega och konflikträdda. 
Har aldrig känt behovet att vara otrogen eftersom jag är bra på att tala om vad jag är missnöjd med. Om det inte hjälper så lämnar jag, eftersom förhållandet utan kommunikation och kompromisser ändå är värdelös.