• Anonym ((Lärare))

    Lärare kär i rektorn

    Jag är ämneslärare och har nu efter examen landat drömjobbet på en gymnasieskola i mitt närområde (inom privat sektor, om det är relevant). Jag trivs verkligen och älskar mitt jobb. Jag har slitit med utbildningen och kombinerat den med föräldraledighet/jobb och har nu äntligen kommit i mål. Jag är så lycklig och tacksam över detta.
    Nu till mitt problem. Sedan en tid tillbaka så har jag insett att jag hyser väldigt starka känslor för rektorn/min chef. Egentligen är jag nog inte kär. Jag är bara oerhört attraherad av h*n. H*n är gift, har barn och är bra mycket äldre än jag. Jag själv är sambo och har små barn.
    Jag inser själv olämpligheten i det hela och jag har verkligen försökt att trycka undan mina känslor utan resultat. Jag mår sämre och sämre av detta.
    Min partner och jag har levt tillsammans i snart sju år. Vårt förhållande har varit stormigt till och från. Min partner har gjort flera saker som jag har svårt att förlåta (inte varit otrogen dock). Vi blev blixtförälskade och allt hände fort. Först senare har jag upptäckt att h*n inte är den personen jag trodde att h*n var. Vi har försökt familjerådgivning men sakta men säkert så har jag insett att kärleken är borta från mitt håll. Samtidigt så har självklart jag också haft en del i att vårt förhållande kraschat. Självklart är inte jag heller den h*n trodde jag var när vi träffades. Jag vet dock att h*n är kär i mig fortfarande och inte vill separera. Jag kan inte berätta för min sambo om känslorna för min chef, men jag vet att jag borde göra slut.
    Jag kan såklart aldrig någonsin agera på mina känslor för rektorn. Jag är helt hundra på att h*n inte känner samma för mig och det vore framförallt olämpligt. Jag vill inte förlora mitt jobb eller förstöra någons liv (mitt eget är skit samma). Jag mår dessutom väldigt dåligt psykiskt just nu och jag tror att en stor av ursprunget till mina känslor för rektorn är att jag längtar efter närhet, intimitet, sex och att min rektor har visat mig omsorg när jag varit öppen med att jag mår dåligt samt varit sjukskriven. H*n har visat en omsorg som jag har saknat i mitt eget förhållande.
    Jag har kommit till en punkt då jag ändå funderar på att säga upp mig då jag mår så pass dåligt över att känna såhär. Det är en kombination av ilska på mig själv, skam gentemot alla involverade och sorgen över att behöva träffa h*n varje dag och leva ett "låtsasliv".
    Det jag undrar är om någon varit i samma situation som jag. Vad hände?
  • Svar på tråden Lärare kär i rektorn
  • Anonym (Blir jobbigt)
    Anonym (Blir jobbigt) skrev 2025-04-06 01:44:05 följande:

    Jag har inte vart i samma situation men sett det utspela sig. Det blir drama och jobbigt. Barn skvallrar. Det blir pinsamma extrainsatta krisföräldramöten där någon skall "tala klarspråk" och att barnen såg genom fönstret när gymnastikläraren och engelskafröken hade sex på ett pingisbord i uppehållsrummet bara 20 minuter efter sista lektionen var slut. Det blir jättejobbig stämning i hela samhället (om det är en mindre stad) det blir skilsmässor och det återvänder inte till "normalt" på kanske ett helt år (!)


    Jag skulle starkt avråda från sådant. Det berör mer än de direkt inblandade.
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Blir jobbigt) skrev 2025-04-06 01:44:05 följande:

    Jag har inte vart i samma situation men sett det utspela sig. Det blir drama och jobbigt. Barn skvallrar. Det blir pinsamma extrainsatta krisföräldramöten där någon skall "tala klarspråk" och att barnen såg genom fönstret när gymnastikläraren och engelskafröken hade sex på ett pingisbord i uppehållsrummet bara 20 minuter efter sista lektionen var slut. Det blir jättejobbig stämning i hela samhället (om det är en mindre stad) det blir skilsmässor och det återvänder inte till "normalt" på kanske ett helt år (!)


    Nej, hemsk tanke. Det skulle vara katastrof om det kom ut hur jag kände /började spridas rykten. Som någon skrev ovan, barn skvallrar. Vuxna skvallrar också. Nej, hemskt.
  • Anonym (Gift men förälskad i en annan)
    Anonym ((Lärare)) skrev 2025-04-06 11:07:02 följande:
    Nej, hemsk tanke. Det skulle vara katastrof om det kom ut hur jag kände /började spridas rykten. Som någon skrev ovan, barn skvallrar. Vuxna skvallrar också. Nej, hemskt.
    Ja, det kan jag verkligen skriva under med vuxna som skvallrar! Då min f.d kollega gick och berättade för vår chef om mina känslor för honom. Det är så skönt att denna kollegan slutat?
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Gift men förälskad i en annan) skrev 2025-04-06 16:22:23 följande:
    Ja, det kan jag verkligen skriva under med vuxna som skvallrar! Då min f.d kollega gick och berättade för vår chef om mina känslor för honom. Det är så skönt att denna kollegan slutat?
    Vad gav kollegan för anledning till att hen berättade? Liksom vad skulle det ens tjäna till?
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Gift men förälskad i en annan) skrev 2025-04-06 00:49:43 följande:

    Du har fått flera fina råd och jag hoppas du kan få hjälp med att få prata med någon utomstående, det måste inte vara psykolog/terapeut utan du kan ochså vända dig till kyrkan där präster och diakonerna har tystnadsplik?.

    Jag kan ochså dela en liknande erfarenhet jag är i mitt  i nu.
    För två årsen fick jag mitt drömjobb inom det jag  utbildat mig till och det dröjde knappt 2 månader så hade jag blivit förälskad i min chef? Jag var och är fortfarande gift och har barn och han är singel.
    Det blev ohållbart så jag berättade i förtroende för en dåvarande kollega som skvallrade för vår chef om detta o en jobbig tid följde o min man fick reda på det bla. Sant en massa annat som hände och det var prat om bla. Omplacering m.m . Känslorna för min chef har inte svalnat utan snarare tvärtom då han ( trots att han sagt att han endast  ser mig som vän) visar med handlingar att det är  mer än vänskap?
    Vi hörs av utanför jobbet när vi inte får möjlighet stt träffas där.
    Dessa känslor för honom har jag haft i snart 2 år och jag känner  så starkt att jag älskar honom, men det komplicerar så mkt att han ör min chef och jag är gift, men vårt äktenskap är svajigt och har varit sedan min man fick reda på mina känslor?
    Just nu mpr jag så otroligt dåligt över alla skuldkänslor grntemot min man kontra att jsg saknar min chef när vi inte ses eller hörs av. 


    Jag vet att kag ?borde? bryta all kontakt utanför jobbet med  min chef men jag kan inte, jag vill inte mista honom..


    Tack för ditt svar.
    Hur står du ut? Ja, detta lär ju gå över med tiden men tanken på att gå runt och leva någon sorts dubbelliv där jag måste tänka på hur jag beter mig runt h*n(mer än vad man behöver runt en chef) och vad jag säger om h*n och hur jag säger det i kanske flera år får mig att bara vilja kräkas. Detta är inte första gången jag fallit för en äldre person. Inte heller första gången jag har fallit för en upptagen och/eller "förbjuden" person. Jag är så förbannad på mig själv. Känner mig dum 99% av tiden min chef är i närheten. Som en tonåring som blir fnissig och inte vet var jag ska titta och kommer på mig själv med att kolla till kläderna och fixa håret när h*n är i närheten... när det är mer troligt att grisar flyger än att h*n skulle tycka att jag är allt annat än fånig och olämplig.

    Och vi har ju faktiska tonåringar på min skola som kanske har mer kontroll över sina känslor än vad jag har. Att man kan vara en vuxen människa och samtidigt så jävla dum. Jag borde vara bättre än så här. Fan i helvete liksom.
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (L) skrev 2025-04-05 09:07:11 följande:

    Du mår inte jättebra just nu och då ska inga stora beslut tas.

    Jag tycker du ska gå i terapi, gå o prata med någon, och bygga din självkänsla o få stabilitet.

    Du verkar ju vara en klok o sansad person som kan se anledningen till din förälskelse. Det låter som en flykt från vardagen, in i lite fantasi.

    Att säga upp sig verkar vara en dålig idé och skapar bara mer osäkerhet i din tillvaro, du behöver inte mer instabilitet.
    Var rädd om dig o ha tålamod med ditt mående. 

    Är du ensam? 


    Tack för dina svar och råd.
    Ja, jag känner mig enormt jävla ensam. Jag är en social och extrovert person och småbarnsår kombinerat med distansstudier kombinerat med pandemin har gjort att jag känner mig ganska isolerad. Jag har alltid haft ett stort socialt nätverk, men strax innan pandemin flyttade jag från en storstad utomlands tillbaka till min hemstad på landet. Det har nog varit jobbigare än jag först trodde att det skulle bli.

    Jag har försökt att tala med de få nära vänner jag har, men de verkar inte vilja lyssna/tala om det.  Det är nog en kombination av att de har nog med sitt och att de tröttnat på att höra mig ventilera om ditt och datt. Jag har alltid något bekymmer och jag håller aldrig käften. Jag förstår dem verkligen.

    Jag ska försöka hittat en annan ventil för mina bekymmer. Detta forum är väl en variant, tänker jag. Jag vet att jag har ett stort behov av att ventilera. Tystnaden hemma, och i mitt eget förhållande, är olidlig. Samtidigt så håller mitt huvud aldrig tyst.

    Det är omöjligt att inte tänka på min chef. Jag ser hen varje dag, ofta flera gånger varje dag. Jag tycker verkligen om hen som person. Vi har haft lite kaos på arbetsplatsen det senaste, mycket som händer, och hen är så himla stabil och trygg genom detta. Hen är öppen som person så jag upplever att jag genom samtal med hen fått en ganska bra bild av hur hen är som person, hens värderingar och personlighet och jag dras verkligen till dessa. Hen är trygg, principfast, bestämd, lite tankspridd på ett rart sätt, rolig, öppen... allt som är sexigt när man själv känner sig lite borttappad i livet...

    Snälla, kom gärna med mer kommentarer. Jag älskar troligen min egen röst och behöver någon att tjata hål i öronen på. Hjälp mig att få ventilera så jag slipper förpesta vardagen för mina närmaste med mitt tjat
  • Anonym (Gift men förälskad i en annan)
    Anonym ((Lärare)) skrev 2025-04-24 15:02:10 följande:
    Tack för ditt svar.
    Hur står du ut? Ja, detta lär ju gå över med tiden men tanken på att gå runt och leva någon sorts dubbelliv där jag måste tänka på hur jag beter mig runt h*n(mer än vad man behöver runt en chef) och vad jag säger om h*n och hur jag säger det i kanske flera år får mig att bara vilja kräkas. Detta är inte första gången jag fallit för en äldre person. Inte heller första gången jag har fallit för en upptagen och/eller "förbjuden" person. Jag är så förbannad på mig själv. Känner mig dum 99% av tiden min chef är i närheten. Som en tonåring som blir fnissig och inte vet var jag ska titta och kommer på mig själv med att kolla till kläderna och fixa håret när h*n är i närheten... när det är mer troligt att grisar flyger än att h*n skulle tycka att jag är allt annat än fånig och olämplig.

    Och vi har ju faktiska tonåringar på min skola som kanske har mer kontroll över sina känslor än vad jag har. Att man kan vara en vuxen människa och samtidigt så jävla dum. Jag borde vara bättre än så här. Fan i helvete liksom.
    Sanningen är den att det vet jag knappt själv? lever liksom i två parallella världar om man så säger och det är fruktansvärt påfrestande?.
    Min chef( han är inte min högtsta chef utan har en mer mellanchefsbefattning) , och jag trivs så otroligt bra ihop och nu känns det som han inte är ointresserad direkt . Vi bokar in möten där vi pratat om allt mellan himmel  jord. Innerst inne fattar jag att det är fel , men vi kan inte låta blir att ha kontakt när vi inte ses på jobbet? 
    Vi är i en bransch där detta är stor tabu o vi båda ska vara stora föredömen för de människor vi möter.
    Häromdagen skulle han visa mig wn sak på sin dator på sitt lilla  kontor
  • Anonym (Gift men förälskad i en annan)

    Och vi stod nära varandra och tittade in i varandras ögon, sedan ville han titta på mitt smycke och rog upp berlocken o sen undrade han vad jag hade på min kjol( hsr en broderad älva på? det köndes magiskt o flortigt 

  • Anonym (Gift men förälskad i en annan)

    Och vi stod nära varandra och tittade in i varandras ögon, sedan ville han titta på mitt smycke och rog upp berlocken o sen undrade han vad jag hade på min kjol( hsr en broderad älva på? det köndes magiskt o flortigt 

  • Anonym (Liknande)

    Jag är i en liknande situation med en förälskelse i en person som är upptagen och som jag inte kommer att få.
    Jag har varit med om detta flera gånger tidigare, oftast i tider när det inte är läge för mig att inleda ett förhållande. Även om det delvis är jobbigt så accepterar jag och är till och med glad att känslan finns där och tänker att det kanske finns någon mening med den ändå, även om det inte blir vi. Jag vet ju också att känslor går över när det gått tillräckligt lång tid.

  • Anonym (Gift men förälskad i en annan)
    Anonym (Liknande) skrev 2025-05-01 15:29:30 följande:

    Jag är i en liknande situation med en förälskelse i en person som är upptagen och som jag inte kommer att få.
    Jag har varit med om detta flera gånger tidigare, oftast i tider när det inte är läge för mig att inleda ett förhållande. Även om det delvis är jobbigt så accepterar jag och är till och med glad att känslan finns där och tänker att det kanske finns någon mening med den ändå, även om det inte blir vi. Jag vet ju också att känslor går över när det gått tillräckligt lång tid.


    För egen del vet jag inte om dessa känslor kommer att svalna överhuvudtaget? Det har gått 2 årsen jag blev förälskad i honom och nu känns det som jag älskar honom och även om någon av oss skulle byta arbetsplats  så tror jag vi skulle hålla kontakten ändå?
    Jag träffade min man som väldigt ung och nu få känna så här när man typ är medelålders är helt galet men underbart.
    Min kollega/chef har verkligen hittat in i mitt hjärta och det känns inte som en vanlig liten förälskelse då känslorna blir starkare för varje dag som går. 


    Varje dag tänker jag attnu kanske det svalnat men det känslorn blir som sagt starkare och det är både fantas och fruktansvärt  plågsamt på samma gång. Men när vi möts är det som världen står stilla och allt som känns så lätt  och självklart med honom. Jag mår så bra i hand sällskap?

  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Liknande) skrev 2025-05-01 15:29:30 följande:

    Jag är i en liknande situation med en förälskelse i en person som är upptagen och som jag inte kommer att få.
    Jag har varit med om detta flera gånger tidigare, oftast i tider när det inte är läge för mig att inleda ett förhållande. Även om det delvis är jobbigt så accepterar jag och är till och med glad att känslan finns där och tänker att det kanske finns någon mening med den ändå, även om det inte blir vi. Jag vet ju också att känslor går över när det gått tillräckligt lång tid.


    Jag försöker att se det positiva i att känna såhär. En sak skulle väl kunna vara att jag har fått en helt ny motivation och driv för jobbet. Delvis så har jag inte haft en enda sjukdag på länge, jag jobbar stenhårt och är på arbetet från tidig morgon till kanske 17-18 på kvällen. Under den tiden så har arbetet mitt hundraprocentiga fokus (Jag har aldrig fått så mycket gjort som jag fått under de senaste månaderna). När jag inte har lektion så är jag alltid vid mitt skrivbord. Jag är glad och sprallig och älskar att vara på arbetet, även när det är jobbigt. Motivationen är att träffa rektorn såklart och att vara riktigt jävla duktig på mitt jobb. Jag vårdar mitt yttre mer nu för tiden, är noga med att se proffsig ut, och att vara proffsig. Så på ett sätt så är jag ju en bättre lärare och kollega nu... inte en bättre förälder eller sambo dock.

    Skulle hen säga att jag är duktig så skulle jag nog inte veta hur jag skulle bete mig dock..:*D Kommer hen över till mig och säger något snällt så får jag hjärtklappning. Sen får jag ta en kalldusch när jag kommer hem. Det har blivit en del kalla duschar de dagar hen varit på jobbet och pratat med mig. Men ja, att duscha kallt ska ju vara bra för kroppen och för miljön.
    Anonym (Liknande) skrev 2025-05-01 15:29:30 följande:

    Jag är i en liknande situation med en förälskelse i en person som är upptagen och som jag inte kommer att få.
    Jag har varit med om detta flera gånger tidigare, oftast i tider när det inte är läge för mig att inleda ett förhållande. Även om det delvis är jobbigt så accepterar jag och är till och med glad att känslan finns där och tänker att det kanske finns någon mening med den ändå, även om det inte blir vi. Jag vet ju också att känslor går över när det gått tillräckligt lång tid.


  • Anonym (Ann)
    Anonym ((Lärare)) skrev 2025-05-09 13:07:08 följande:
    Jag försöker att se det positiva i att känna såhär. En sak skulle väl kunna vara att jag har fått en helt ny motivation och driv för jobbet. Delvis så har jag inte haft en enda sjukdag på länge, jag jobbar stenhårt och är på arbetet från tidig morgon till kanske 17-18 på kvällen. Under den tiden så har arbetet mitt hundraprocentiga fokus (Jag har aldrig fått så mycket gjort som jag fått under de senaste månaderna). När jag inte har lektion så är jag alltid vid mitt skrivbord. Jag är glad och sprallig och älskar att vara på arbetet, även när det är jobbigt. Motivationen är att träffa rektorn såklart och att vara riktigt jävla duktig på mitt jobb. Jag vårdar mitt yttre mer nu för tiden, är noga med att se proffsig ut, och att vara proffsig. Så på ett sätt så är jag ju en bättre lärare och kollega nu... inte en bättre förälder eller sambo dock.

    Skulle hen säga att jag är duktig så skulle jag nog inte veta hur jag skulle bete mig dock..:*D Kommer hen över till mig och säger något snällt så får jag hjärtklappning. Sen får jag ta en kalldusch när jag kommer hem. Det har blivit en del kalla duschar de dagar hen varit på jobbet och pratat med mig. Men ja, att duscha kallt ska ju vara bra för kroppen och för miljön.
    Anonym (Liknande) skrev 2025-05-01 15:29:30 följande:

    Jag är i en liknande situation med en förälskelse i en person som är upptagen och som jag inte kommer att få.
    Jag har varit med om detta flera gånger tidigare, oftast i tider när det inte är läge för mig att inleda ett förhållande. Även om det delvis är jobbigt så accepterar jag och är till och med glad att känslan finns där och tänker att det kanske finns någon mening med den ändå, även om det inte blir vi. Jag vet ju också att känslor går över när det gått tillräckligt lång tid.


    Och vad säger sambon om att du arbetar så mkt? 
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Gift men förälskad i en annan) skrev 2025-05-01 16:34:17 följande:

    För egen del vet jag inte om dessa känslor kommer att svalna överhuvudtaget? Det har gått 2 årsen jag blev förälskad i honom och nu känns det som jag älskar honom och även om någon av oss skulle byta arbetsplats  så tror jag vi skulle hålla kontakten ändå?
    Jag träffade min man som väldigt ung och nu få känna så här när man typ är medelålders är helt galet men underbart.
    Min kollega/chef har verkligen hittat in i mitt hjärta och det känns inte som en vanlig liten förälskelse då känslorna blir starkare för varje dag som går. 


    Varje dag tänker jag attnu kanske det svalnat men det känslorn blir som sagt starkare och det är både fantas och fruktansvärt  plågsamt på samma gång. Men när vi möts är det som världen står stilla och allt som känns så lätt  och självklart med honom. Jag mår så bra i hand sällskap?


    Det låter verkligen som kärlek det där. Så tråkigt att inte få agera på det.

    När min chef är nära mig är det som att min kropp blir på helspänn, det är som det går ström igenom mig. Hjärtat bultar, jag blir skållhet. Men jag är nog inte kär tror jag. Riktig kärlek känns ju mer som det du beskrev. Som något fint. Det känns inte som det finns något fint över det jag känner.. eller jag är definitivt förälskad och jätteattraherad i hen, men det är ju inte äktakärlek för egentligen så känner jag hen ju inte så pass bra. Jag kan bara inte sluta tänka på hen. De få stunder jag får för mig själv hemma så tänker jag på hen, på sex och närhet. Jag vill ha hen, så grymt mycket.

    Jag och min sambo har inte haft sex på jag vet inte hur länge, och de gånger vi haft det så har jag inte kommit och hen har inte direkt brytt sig om det. Inte jag heller. Har väl gett upp om att få njutning mer i livet. Bara min sambo är nöjd och glad så får jag vara glad.
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Ann) skrev 2025-05-09 13:09:19 följande:
    Och vad säger sambon om att du arbetar så mkt? 
    Anonym (Ann) skrev 2025-05-09 13:09:19 följande:
    Och vad säger sambon om att du arbetar så mkt? 

    Min sambo försöker att vara förstående. Det är ju tungt de första åren i läraryrket och det är mycket arbete som jag annars hade fått göra hemma, då det måste bli gjort hur som helst. Det är ju inte så att jag hittat på arbetsuppgifter för att få vara på jobbet. Arbetsbördan finns där, men iom vad jag känner för chefen så är det lättare att ta sig igenom.

     Men det är självklart tungt för min sambo och jag har skuldkänslor för detta, framförallt då jag inte får träffa mina barn så mycket som jag borde och vill. 
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Ann) skrev 2025-05-09 13:09:19 följande:
    Och vad säger sambon om att du arbetar så mkt? 
    Jag lägger till: tills nyligen så har jag försörjt oss då min sambo blivit av med (flera) jobb (på rad) pga olika anledningar. Jag har varit tvungen att arbeta heltid och fick i början tvinga mig att gå till jobbet för att kunna tjäna en rimlig lön som vi kan leva på. Min sambo har nu en liten inkomst men vi måste fortfarande ha min lön, så på ett sätt har ju känslan för chefen hjälpt med motivationen. Det sagt, jag arbetar inte så hårt bara för chefens skull utan för att jag faktiskt måste.
  • KimLinnefeldt

    Vet inte vad andra skrivit här, men mitt råd är att ta en sak i taget. Börja med att klara ut ditt äktenskap. Ska du bryta upp så gör det.

    Sen när du är singel och bor i egen bostad kan du börja fundera på om du vill ha en ny relation.

    Risken annars är att "rektorn" blir en språngbräda som kanske även lämnar sin familj, och kanske ändå att det inte leder till en lång kärleksrelation.

  • Anonym ((Lärare))
    KimLinnefeldt skrev 2025-05-09 14:35:57 följande:

    Vet inte vad andra skrivit här, men mitt råd är att ta en sak i taget. Börja med att klara ut ditt äktenskap. Ska du bryta upp så gör det.

    Sen när du är singel och bor i egen bostad kan du börja fundera på om du vill ha en ny relation.

    Risken annars är att "rektorn" blir en språngbräda som kanske även lämnar sin familj, och kanske ändå att det inte leder till en lång kärleksrelation.


    KimLinnefeldt skrev 2025-05-09 14:35:57 följande:

    Vet inte vad andra skrivit här, men mitt råd är att ta en sak i taget. Börja med att klara ut ditt äktenskap. Ska du bryta upp så gör det.

    Sen när du är singel och bor i egen bostad kan du börja fundera på om du vill ha en ny relation.

    Risken annars är att "rektorn" blir en språngbräda som kanske även lämnar sin familj, och kanske ändå att det inte leder till en lång kärleksrelation.



    Tack för svar. Jag behöver absolut reda ut mitt eget förhållande 
    Nej, ett förhållande med min rektor är helt uteslutet. Hen har som sagt familj. Vill inte splittra en familj. Och som sagt så tror jag inte heller att hen skulle hysa samma känslor för mig.

    Det är lite därför jag skriver här, för att ventilera så att jag kan hantera mina känslor och därmed fortsätta jobba och bete mig som vanligt. Det kan liksom aldrig bli något, något alls. Jag kan och får och borde inte agera på känslorna, och det är det som är jobbigt.
  • Anonym ((Lärare))
    Anonym (Dahlia) skrev 2025-04-05 08:49:24 följande:

    1. Förälskelser tenderar att gå över.
    2. Du fick omsorg av någon som du finner attraktiv i en svag period i din relation, och det är inget konstigt eller unikt att då känna starkt för den personen.
    3. Skam är inte konstruktivt.

    Tänker du gå vidare med din sambo tycker jag du ska byta jobb så fort som möjligt, för att hålla fokus på den relation som du vill ska fungera.

    Är du redan förbi vändpunkten där så hade jag separerat och tillåtit mig känna vad jag nu känner, vare sig det leder någon vart eller inte. Men är du separerad dyker säkert andra möjligheter upp med personer som inte är upptagna.


    Saken är väl den att jag inte är säker på om jag vill fortsätta livet tillsammans med min sambo. Det gör det ju självklart inte mer ok att tänka på andra såklart. 

    Skam är min standardkänsla...men nej, inte konstruktivt.
Svar på tråden Lärare kär i rektorn