Sorgen att inte få en dotter?

Tänk att det finns dom.som inte får några barn alls.

Kanske får du fantastiska svärdöttrar en dag. Jag hörde en mamma till fem vuxna män beskriva det så, "för pojkmammor kommer döttrarna senare i livet" och jag tycker det är något fint i det, även om det heller inte är något man kan ta för givet. Precis som det mesta annat i livet.

Ja absolut! Där är väl rädslan mer att när man läser på såna här forum verkar nästan alla tjejer avsky sina svärmödrar, anse att de är hemska, att deras egna mammor är mycket bättre osv.

Känslor kan man inget göra något åt.. Med det sagt...

Det som är däremot tråkigt är att så många kvinnor (det är vanligast bland kvinnor detta) att de tar för givet att man skall få "speciella band med en dotter". Det är inga garantier på att man får något s.k "speciellt band" med sin/-a dotter/döttrar som barn eller vuxen ålder.
Bland det vuxna i min omgivning så ser jag att det är väldigt blandat, finns döttrar som står sin fader närmare än sin mamma, finns söner som står sin mamma närmast än sin pappa. Och även döttrar som står mamman närmast och söner som står pappan närmast.
Som sagt blandat..  Sedan så har man ju då lite "udda fall" som att man kan komma närmare en fosterfar/-mor i stället för sin biofar/-mor.

Det har inget med "kön" att göra detta, utan det handlar helt om personlighet  hur nära man kommer sitt barn/förälder.

Så visst jag förstår lite att du skulle vilja ha ett sådant band till ebn egen dotter som du har med din mor, dock så får du ändå inte missa dina söner.. Vem vet även om era söner har många fina manliga förebilder (enligt dig) så kan ju ändå en av dina söner komma närmare dig än pappan, om du släpper in pojken/pojkarna på det området vill säga. Du kan ju inget veta, då inget är "hugget i sten" baserat på "kön" egentligen.

Nej men så är det ju absolut. Jag kan ju bara veta mer om det som jag vuxit upp med dock, men absolut kan det se olika ut. Jag har ett bra band med pappa med, det är mer att mamma och jag alltid kunnat prata om tjejsaker. 

Just också då mina söner har så många manliga förebilder runt sig, då både jag och mannen har bröder, hans pappa är rätt ung och pigg, etc så ser jag ju att de mest naturligt får de kontakterna även om jag finns. Och alla i deras närhet är män som gör normmässigt manliga saker (jagar, har bilintresse, går på fotboll mm). De växer upp med det runt sig. Sen är alla de männen också fina män skulle jag säga, som är snälla, kan laga mat, ta hand om en trädgård mm men det är män som inte utåt sett är så "mjuka" liksom.

Jag tror mycket av känslorna just kommer av att jag själv just haft en sån himla bra kontakt med mamma och färgats av den relationen. 

Jag har tre söner och aldrig saknat en.dotter och jag står mina barn oerhört nära eftersom jag aldrig sett några hinder för att odla relationen med dom . Dom har fått göra allt jag gjorde som barn även såna saker som att klä ut sig i mina klänningar och fått lära sig om både smink och mens.
Tänk vilka underbara pojkvänner och manliga förebilder  du kan skapa!  

Att barnen har manliga förebilder omkring sig betyder inte att du ska steppa åt sidan och backa undan och förlita dig på männen ...tvärtom.  ta din plats som kvinna och visa hur kvinnliga förebilder ska fungera och allt du kan göra med flickor kan du göra med pojkar. 

Du bidrar ju själv till fördomar genom att stoppa in pojkarna i könsroller redan som barn och förmodligen omedvetet undviker att bli förtrolig med dom "bara för att det inte är en flicka " 

Du hindrar dig själv från att skapa fantastiska band till dina barn för att du tänker utifrån kön .

Det absolut enklaste sättet är att bara gå in i acceptans.
Eftersom man inte kan styra vad man får för kön på sina barn så blir det som det blir. Det finns alltså inget du hade kunnat göra annorlunda.

Landar man i det så tar det liksom stopp där sen, i alla fall för mig.
Jag har också två söner och här blir inga fler barn.
Jag är uppvuxen med systrar och är nära dem alla så det var också vad jag såg framför mig när jag såg konceptet barn eller familj framför mig. Mamma + dotter, döttrar, systrar, syskon, bli mormor osv.

Nu kommer jag (förhoppningsvis) få bli farmor någon gång istället, jag har två fina söner, jag gör mitt bästa för att uppfostra dem till män med bra värderingar och så är det med det. Det är inte säkert jag hade fått en dotter heller om vi så försökt både en och två och tre gånger till.

Men just att jag inte kunnat styra eller påverka detta överhuvudtaget gör att det blir väldigt enkelt att se pragmatiskt på det och bara släppa det, men där kan det säkert vara olika. Jag har aldrig riktigt sörjt någon dotter heller utan såg fram emot att bli "pojkmamma" eftersom det var helt nytt för mig.

Varför är det så viktigt om dina barn sitter eller står när de pissar. Varför sådan fokus på dina barns könsorgan.
Spyr helt ärligt på hur ego folk är.

Jag gör dock mer än jag skriver här. Självklart erbjuder jag även mitt perspektiv på saker, nu är de ännu för små att diskutera saker mer med, men när de är intresserade av mitt smink visar jag vad det är, när äldsta sonen hittade bindor i min väska förklarade jag vad det var. (Hans reaktion var typ jaha, men mamma var är gnuggisarna jag letade efter?)

Jag är också mån om att visa dem att även jag kan meka med cyklarna hemma, lyfta en jordsäck och bli lerig - för att ge dem perspektivet på sikt att även tjejer kan göra sånt. 

Jag tror det som sagt mkt ligger i att jag själv haft en sån väldigt bra vuxenrelation med mamma och delvis också att barnen utseendemässigt är kopior av sin far. Så det syns så tydligt att de hänger ihop.

Läs vad jag skriver och inte vad du antar. Tack.