Sorgen att inte få en dotter?

Jag och min bror har lika nära kontakt med vår mamma och har alltid haft. Just för att hon är en underbar mamma man vill vara nära :) Han ringer henne varje dag påväg hem från jobbet och de hittar ofta på saker tillsammans. Fokusera på att ha en fin och nära relation med dina pojkar så kommer det bli hur bra som helst. 

Först och främst vill jag bara säga att ni som skriver att vissa inte ens kan få barn ska sluta med det, det kommer inte få varken er eller henne att må bättre. Jag har själv fått ett missfall och längtar verkligen efter barn så jag förstår er, men hon har rätt till sina känslor. Det kommer alltid finnas någon som har det värre men det betyder inte du inte får vara ledsen. Så lyssna inte på dom.

Sen vill jag säga att du inte behöver oroa dig. Du kan få fantastiska relationer med dina söner också, och med framtida svärdöttrar. Min svärmor är som min extramamma. Hon älskar oss svärdöttrar som sina egna. Jag brukar fixa hennes hår och vi sitter och pratar och dricker vin tillsammans. Vi umgås ofta utan min sambo. Sen är det ingen garanti att döttrar föredrar sina mammor och tvärt om. Jag har alltid varit närmst min pappa och min sambo är närmst sin mamma. Så det kommer lösa sig på något sätt ska du se

Man får känna så och det är ju viktigt att skilja på den känslan och att du kan älskar de barn du har lika mycket ändå. Det är olika saker även om det kan vara svårt att fatta för en del. Man kan sakna en massa saker i livet men ändå vara djupt tacksam för det man faktiskt har. Det gäller dock att i sitt sinne välja att låta det som man har ta större plats. Det kan man öva sig på och det finns också hjälp att få om det är svårt att få till själv, hos psykolog eller kurator, finns också bra böcker att läsa. Det är många som bär på såna känslor både åt ena och andra hållet, säkert finns det också pappor med döttrar som önskar att de också hade fått en son att "bonda med". Det är ju egentligen inte konstigt, bara att man måste separera den känslan från kärleken man har till de barn man faktiskt har. Har sett väldigt fina band mellan mammor och söner i min närhet så tänker att du har så oändligt mycket att vara tacksam över och se fram emot och just det hade du inte fått uppleva om de varit två döttrar. Det blir annorlunda men det blir lika bra. 

Min ex-man hävdar bestämt att alla män önskar sig minst en son.

Det tog honom tre försök att få en med sin första fru, vi prickade rätt från start.

Ett barn är ett barn och inte ett kön som önskas av en eller båda föräldrarna.
Barnet bör vara välkommet vilket som.
Jag har turen att ha en av varje sort med 10 år emellan. 
Det kan inte vara möjligt att ha en bättre storasyster än vad min son har.
Hade det blivit en syster så hade hon varit lika välkommen, jag hade ju redan fixat en dotter, hahaha.

Det är inget konstigt att vilja ha ett starkt band till sina barn. Snarare ett sundhetstecken. Man måste inte ha anting eller, går ju att ha vänner samtidigt som man vill ha nära relation till sina barn. De kan ju fortfarande vara sina egna personer, eller hur tänker du? Måste man ha dåliga band till sina föräldrar för att kunna skaffa sig det liv en själva vill ha? Hoppas du inte är lika nedlåtande och dömande mot dina egna eventuella barn..
Man kan ju inte rå för vad man känner!

Till TS, sorgen över att barnet inte får det kön man sett för sig, är något vanligt, men tabu, Det är en helt egen grej! Jag var lite besviken som fick veta att jag väntade en pojk, men när han väl var ute, så är det ingen skillnad mot kärleken till min dotter.
Och jag vill nog säga att han och jag är mest lika varandra till sättet, medan dottern är mer lik pappan. 

Från en som varit i liknande sits som dig MEN sedan fått  bägge könen, så spelar det verkligen ingen roll. Inte säkert att du hade kommit dottern närmare. Personlighet säger mer! Är så glad att jag har en son nu, och kan i retrospek säga att det verkligen inte spelar någon roll. Men ja, lätt för mig a säga iofs.

Så du har aldrig varit besviken över någonting? All besvikelse handlar ju om att saker inte blev som man tänkt sig (förutfattade meningar, som du kallar det). Ingen skillnad här ju.

Själv hade jag fattat att det handlade om min mamma, inte om mig, då inte allt handlar om mig. Men kanske du bara är mer egocentriskt lagd, med mindre förståelse för andra..

Ha!
Det är ju lätt att säga när man inte upplevt det.

Precis som alla som minsann vet hur de "skulle gjort" om *valfri situation*. Visst, lätt att tro men när man väl är där är man inte lika kaxig längre.

Men visst, vill du vara dina föräldrars stora besvikelse så.

Det är bra att du vädrar dina tankar. Jag tror att det är mer vanligt än vad man tror att sörja ett barns kön. Olika varianter. Min syster fick ett sammanBritt när hon fick veta att hon var på en tjej. Hon var så säker på att det var en kille och såg sig själv som en pojkmamma. Hon gick på ett par stödsamtal. Säger idag att hur kunde jag tänka så snett. En väninna fick sin femte pojke nu. Hade unnat henne en liten flicka som omväxling. 

Det är skillnad att bli besviken på att en person är en person.

Barn är ju inte ägodelar som man skaffar för att de passar in i ens livsstil eller ska uppfylla ens behov. Barn är sina egna individer som man får att vårda och fostra under deras uppväxt. 

Att ha förutfattade meningar om att pojkar är si eller så, och inte kan ha starka band med sin mamma (!) det är fruktansvärt. och kommer troligen att påverka hur de pojkarna har det med sin mamma.

Och en lika förutfattad mening att flickor är si eller så och kommer att ha starka band med sin mamma. Även det blir en felaktigt utgångspunkt för föräldraskapet. Barnet finns inte till för att mamman ska ha en kompis att gå på spa med. 

Barn bör växa upp med föräldrar som ser dem som individer och egna personer, inte behovsuppfyllare till mamman.