Sorgen att inte få en dotter?

Det absolut enklaste sättet är att bara gå in i acceptans.
Eftersom man inte kan styra vad man får för kön på sina barn så blir det som det blir. Det finns alltså inget du hade kunnat göra annorlunda.

Landar man i det så tar det liksom stopp där sen, i alla fall för mig.
Jag har också två söner och här blir inga fler barn.
Jag är uppvuxen med systrar och är nära dem alla så det var också vad jag såg framför mig när jag såg konceptet barn eller familj framför mig. Mamma + dotter, döttrar, systrar, syskon, bli mormor osv.

Nu kommer jag (förhoppningsvis) få bli farmor någon gång istället, jag har två fina söner, jag gör mitt bästa för att uppfostra dem till män med bra värderingar och så är det med det. Det är inte säkert jag hade fått en dotter heller om vi så försökt både en och två och tre gånger till.

Men just att jag inte kunnat styra eller påverka detta överhuvudtaget gör att det blir väldigt enkelt att se pragmatiskt på det och bara släppa det, men där kan det säkert vara olika. Jag har aldrig riktigt sörjt någon dotter heller utan såg fram emot att bli "pojkmamma" eftersom det var helt nytt för mig.

Jag har själv tre döttrar och en son .. och blev förresten väldigt glad för sonen efter 2 döttrar :) Så förstår absolut att man kan vilja ha båda även om det ena inte är bättre än det andra. Och säger inte heller att det alltid måste vara bättre att ha båda, så är det såklart inte. 

Men en sak som kan hjälpa är att tänka att du kanske kommer få ett ett barnbarn som är en flicka. Både min farmor och min svärmor (farmor tlll mina två yngsta , en son och en dotter) fick tre söner och inga döttrar fast de hade velat ha det egentligen. De båda fick också först barnbarn som var pojkar men sen fick de flickor , jag var min farmors första barnbarn som är flicka och min yngsta dotter var svärmors första. Så det blir ju på ett sätt nästan som att ha en dotter fast lite senare i livet. Om det inte blir så så blir det ju bra ändå men det är inte ?kört? bara för att du är klar med barn. 

Och jag vet att söner kan vara nära sin mamma också även som vuxna , min pappa har jättebra relation med sin mamma som fortfarande lever som tur är .. medan min mamma hade ganska komplicerad relation till min mormor (som tyvärr inte är kvar längre). Så det där är så olika. 

Känsligt ämne så TW.

Hur jobbar man med sorgen att inte få en dotter? Har två söner som jag älskar oändligt, men jag har samtidigt en saknad och sorg över dottern som aldrig blev. Och jag skäms så.

Jag har alltid stått väldigt nära min egen mamma, vi har rest ihop, gått på spa, pratat om allt och i vuxen ålder har hon varit både en mamma och en väninna. Jag är väl rädd att inte kunna uppleva samma med mina söner. 

De är också utseendemässigt väldigt lika sin pappa.

Min man har ett mkt bättre förhållande till sin far än sin mor med, och hans far är den absolut yngste av barnens far/morföräldrar så barnen får också mest input från min mans sida och där är det just en kraftig övervikt på män. De är alla otroligt snälla män, men de är inte av typen som direkt går på spa med sina fruar eller vet vilken parfym hon gillar. Så jag är också lite smått oroad att mina söner helt enkelt tar efter det. Och jag blir då rätt ensam i familjen.

Jag skäms för hur jag känner då jag älskar mina barn, men ser hur andra mammor och deras döttrar verkar bonda i vuxen ålder och är så rädd att bli utanför. Jag lägger ned massor av tid på mina barn men ja, hur vet man om det räcker? Särskilt när de har så många vuxna män i sin närhet att knyta an till liksom som förebilder.

Min man vill absolut inte ha fler än två barn så den dörren är stängd.