Sorgen att inte få en dotter?

De flesta skulle bli ledsna om de fick veta att deras föräldrar sörjde att de hade ett annat kön än vad föräldrarna vill ha. De flesta vill känna att de är precis det deras föräldrar vill ha. Självklart är det inte kul att höra "du pappa, farmor ville hellre ha en flicka" Hur kan man ens tro det?!
På samma sätt vill man inte höra att föräldrarna sörjer ens hårfärg (eller förlåt, de sörjer inte min hårfärg utan sorgen av att aldrig ha fått ett rödhårigt barn), intresse, personlighet eller vad tusan de har fått för sig att barnet ska uppfylla. 

Jag förstår att ts inte kan hjälpa att hon känner såhär men tänker att hon behöver söka hjälp för att hantera tankarna istället för att det ska normaliseras. Jag tror att det annars påverkar relationen med barnen negativt. 

Du hade i alla fall det. Men tror jag knappast att de flesta hade blivit det. Förutsatt att man inte säger att personen inte är önskad såklart. Men i detta fall så är ju barnen både önskade och älskade.

Själv så fick min mamma en födelsedepression, och vi bondade aldrig. Men jag vet att det är hon som är problemet och inte jag. 

Tänker att man måste jobba på sig själv om man blir kränkt av vad andra går igenom, att få det till att handla om en själv blir ganska egocentriskt.

Fast åter igen, det sätt du beskriver är att förenkla känslor. Jag är på inget vis besviken över mina pojkar, båda två är perfekta och jag älskar dem för de personer de är. Det är inte samma sak som att man sörjer/undrar hur det hade varit med att ha haft en dotter också. 

Mina barn kommer alltid få blir precis det de vill, jag kommer stötta dem helhjärtat i vad de än vill och vara deras största supporter. Jag älskar dem mer än något annat.

Tråkigt att du inte kan förstå eller inse att andra har andra känslor än du. 

Jag har ett starkt band med min pappa också, men när det gäller saker som mens, graviditet, missfall, hormoner etc har jag haft mamma att prata med eftersom hon har upplevt samma saker och har samma kvinnliga biologi som jag har. Det upplever jag har stärkt vårt band på ett annat vis än det jag har med min pappa, som är starkt på annat vis. Jag har helt enkelt haft förmånen att ha haft två närvarande föräldrar men där jag upplevt väldigt olika typer av band mellan mig och dem. På samma vis har jag tänkt att det för min bror varit enklare att lyfta en del saker med pappa eftersom de delar den direkta upplevelsen där.

Jag har alltså starka band med båda föräldrar, men de ser olika ut och jag upplever dem olika.

Handlar det till syevne och sist om att ha erfarenhet av gravidtet, missfall, mens etc? Det kan ju ändå se helt olika ut. Mina graviditeter var inte alls som min mammas. Hon kunde inte alls relatera till det vidriga illamåendet jag hade. Jag skulle nog till och med kunna säga att min pappa var ett större stöd i alla fall under min senaste graviditet. Han läste på vad som hände vecka för vecka. Min mamma mindes inte så mycket. Min mamma har dock haft samma hemska mensvärk som jag men det skulle jag inte påstå gör att jag känner något särskilt band. Jag hoppas ju att min dotter ska slippa det. 

Oj vad vridet när man får det till att ett barn som vill känna sig önskat utifrån precis den det är är egocentriskt snarare än föräldern som vill ha något annat. 
Nej detta är inte riktat till ts utan till dig som hävdar att barnet är egocentriskt. 

Du hade ju inte per automatik blivit närmre en dotter ändå. Inte alla som vill ha en sådan relation. Eller där det ens blir så. Det är väldigt olika.

Du kan väl vara lika nära dina söner? 

Jag är inte så nära min egen, utan pappa har jag ständigt hängt efter. 

Har inte påstått att barn som vill bli älskade är egocentriska. Men att bland andra du, som vuxen, inte kan sätta dig in i en annan vuxens känslor utan att få det att handla om en själv.
Barn tänker inte så, det där är en vuxen persons, (som tror att allt handlar om hen) tankar.

Att föräldern vill ha något annat, betyder inte att de vill ha något annat ISTÄLLET, men något annat OCKSÅ. Enorm skillnad, som TS har varit väldigt tydlig med. Men du vill ju vara ett offer, och det har du ju såklart rätt till att vara.

Jag kan någonstans förstå. Jag har en av varje och känner mig mycket lycklig över det. Har egentligen inte alltid önskat mig en dotter, ville främst ha två friska barn. Men på ultraljudet när jag fick veta att yngsta varcen flicka blev jag väldigt väldigt glad. Då insåg jag nig att jag önskat mig en dotter också. Jag har dock en väldigt nära relation till båda barnen, ingen skillnad alls. Sonen och jag delar samma intressen. Men ja, min lilla flicka gjorde mig oväntat lycklig. 

Vad tusan snackar du om? Jag är inget offer. Jag är inte utsatt för detta. 
Det är givet att de flesta människor inte vill höra att deras föräldrar sörjer/sörjde att de inte hade ett annat kön. Det handlar ju inte om att någon hade önskat att få ytterligare ett barn utan att det ska vara en speciell sort. 

Det jag snackar om är, att du ju säger, att du hade blivit ledsen om det gällde dig. Det är det jag menar med att du är ett offer, AKA, en person som beter sig som ett offer när hen kan typ.. Inte att du är ett offer för detta specifikt, (inte mer än hypotetiskt i alla fall).

Vilket oerhört märkligt sätt att använda ordet offer. Det är fullt rimligt att förvänta sig vara precis den ens föräldrar vill ha. 

Om det hade varit en flicka hade det ju inte känts såhär, alltså är sonen inte allt man har önskat sig. Det är enkel logik. 

Är det lika rimligt att sörja att man inte fick ett rödhårigt barn, ett tillräckligt intelligent barn, ett barn som är duktig på sport eller älskar shoppa med mamma? 

Kan säga såhär. 

jag önskade så gärna en dotter när jag var gravid för 20 år sen. blev besviken när jag fick veta att jag väntade en son. läste t.o.m. böcker som "dotter önskas" etc. Men när sonen väl kom kände jag inte så längre. Men visst, ville gärna ha en dotter en dag med. 

några år senare blev jag oväntat gravid Med en dotter och blev obeskrivligt glad. 

Under hela deras uppväxt var sonen mer som en tjej. Lekte med tjejer och var som en tjej. Medan tjejen var tvärtom. Jag har haft bäst kontakt med sonen jämt. I dag är han 21. Och dottern haft Bäst kontakt med sin pappa. Min man som jag bor ihop med. 

av kön belöning klickar vi ej. hon fyller 17 i år och vill alltid gå promenader med med honom utan mig. En liten sorg faktiskt. Medan sonen som inte bor hemma hör av sig till mig mer än pappan. 

så kan det gå 

Alltså det finns ju absolut en del saker med sonen som jag känner att hans pappa kommer vara bättre på att lära honom än jag. Och jag behövde fråga honom lite om hur man ska tvätta pojkar när man byter blöja (hade bara döttrar innan) och jag blev nästan lite chockad när jag upptäckte att bebisar kan få stånd.. 
Och när vi fick vår gemensamma dotter sen har pappan frågat mig lite hur man ska tvätta osv .. och jag vet att jag kommer vara den som lär henne om mens och kvinnokroppen och allt sånt för han har verkligen knappt någon koll alls. 

Och även om jag och min mamma inte har haft exakt likadana graviditeter (jag har haft en hel del besvär som hon inte hade) så har jag definitivt pratat mer med henne (och svärmor)  om sånt än med pappa. 

Så det är ju lite skillnad , därmed inte sagt att det är säkert att sonen kommer vara närmare pappan eller dottern kommer vara närmare mig. Det finns ju så mycket annat man kan ha gemensamt och bonda över än sånt som har med kroppen att göra.

Kan du tycka om du vill. Tycker jag använder det på ett alldeles utmärkt sätt! Ja, det kan det ju vara, men också helt rimligt att tänka, att detta handlar inte om mig.
Med det sagt så betyder det fortfarande inte att killen inte var vad hon önskade sig, bara att hon vill ha en dotter också, men jag kan ha uppfattat TS fel!

Tror inte alla går och grubblar över varför att man inte var ALLT ens föräldrar önskade sig. Då får väl föräldrar aldrig vara ledsna för något annat enligt din logik. Får de sörja något annat de saknar, var går gränsen?

Ja, fullt rimligt att sörja det, om det är en saknad man har.  Vissa sörjer tom. att man väntar barn med handikapp eller kromosomavvikelser. Är det också förkastlig? Det betyder ju inte att personen inte vill ha, eller älskar barnet som sedan blir fött.

Eller du kanske har regler för vad man får sörja och inte?