autism

Det handlar mest om att ha något att prata om, ja. Normalstörda är konstiga på det sättet.

Jag har märkt att vi med autism pratar om det som är nödvändigt. Vi pratar inte om Gretas son som fick en dotter här om veckan eller om Göstas dåliga tänder, för det intresserar oss inte. Vi pratar om det som är intressant för oss. 

Rätta mig om jag har fel.

Vi pratar helt enkelt om det som ger energi och ett sammanhang. Jag lever i en familj med några neurotypiska och några med NPF. våra konversationer ser väldigt olika ut beroende på vilka som sitter vid bordet, vi vuxna anpassar till förmåga och ålder. 11-åringen som är mitt i en autismutredning med tydliga drag av autism, har svårt att hålla tråden när flera pratar samtidigt och fungerar bäst när det är en förälder som pratar med hen. När vi är flera och vardagspratar om något som hände i skolan eller någon konflikt som någon har, så får de andra sin sociala förmåga tillgodosedd.

Personer med autism kanske inte ser något syfte med det som vi neurotypiska vill prata om och tvärtom såklart. I en neurotypisk värld kan jag till exempel ge råd och tips till mina barn om hur de ska kunna hantera sociala relationer med kompisar, hur de ska göra första dagen på sommarjobbet och varför Gösta pratar så ostrukturerat. Allt detta bildar flera små delar som bildar ett sammanhang. Det KAN vara relevant att Gösta har dåliga tänder och därmed pratar otydligt och för många är det viktigt att veta för att förstå ett annat sammanhang. Att fortsätta utveckla sin sociala förmåga är viktigt oavsett om man har autism eller inte. 

Det var väldigt autistiskt och fyrkantigt skrivet av dig. Du tycker att det handlar om ingenting medans jag tycker att det ger mig en större förståelse av människan jag pratar med.

Jag är intresserad av min omgivning och att veta att Gretas barnbarn tagit studenten betyder att jag vet lite mer om hur hennes tankar och liv sett ut närmaste veckan. Det är inte bara artighet även om det också skulle räcka, om Greta får berätta lite om sin vecka blir hon glad.

Autistiska människor vill gärna berätta om sina funderingar men är inte lika glada i att ge något tillbaka. 

Haha, ja, och med ett mått av kärleksfull dum-humor. Normalstörda är konstiga, inte för att de är normalstörda, utan för att vi är konstiga lite till mans som homo sapiens.

Jag är också intresserad av min omgivning och vad andra människor har i huvudet, om jag känner Greta kan jag absolut engagera mig i hennes barnbars student en stund. Men ugans brorsas svärmors grannes tidigare adress och förlorade äktenskap är jag inte ett dugg intresserad av, eller har koll på, eller önskar mig att ha. Det är flera led utanför min intressesfär. Det skulle väl vara om jag pratar med sagda före detta granne, då.

Ungefär som att jag inbillar mig att du inte är ett dugg intresserad av att höra om min mormors systers mans brors flytt från Minnesota till Florida. Wait.... TMI? I'm guessing.... Å andra sidan kanske du hade varit intresserad om du träffade HONOM personligen. 

Man bygger relationer genom en dynamisk konversation från kallprat till djupare tankar.

Om det bara var det ena eller andra, så blir det kantigt och märkligt, eller för djupt kontra ytligt.

Jag känner själv att jag har autistiska drag, men ju mer jag lär mig av detta, desto bättre flyter relationer och konversationer på bra.

Ja, så är det nog. Men tycker att det är svårt att få igång samtal om det som intresserar mig. Tycker inte heller om aft vara tyst så vill gärna vara med i konversationerna.

Jo, det är en balans det där, tycker jag. 

Ja, det kanske har med dynamiken att göra. Att det är viktigt för folk med lagom mängd ytligt och djupt. Fattar inte varför men tänker lära mig att passa in.