autism

Jag känner att jag behöver utveckla mitt svar, eftersom jag fick rätt så mycket respons. 

Jag gillar inte att kallprata ofta eller under en längre period, för jag upplever att folk ser igenom en, att man inte är genuint intresserad. Jag kan alltså prata lite allmänt men undviker gärna det om jag kan. Inte som att jag avbryter eller suckar, och jag går inte iväg, eller slutar lyssna om någon kallpratar med mig. Jag beter mig inte oartigt, men jag är sällan intresserad om jag inte känner personen väl, (fast då brukar vi förstås inte prata ytligt, utan ha mer givande konversationer). 

Precis som de flesta andra har jag oftast hittat vänner med liknande intressen. De behöver inte ha exakt samma intressen, men jag föredrar djupare samtal om olika ämnen, inte väder, barn, andras relationer, andras jobb (som jag inte känner), smink och sociala medier m.m. Jag hänger inte med i sånt, jag känner mig falsk, ointresserad och har inget att komma med. Detta får jag trots allt stå ut med under studier/ jobb. Jag är dock inte genuint intresserad, och försöker undvika det så mycket jag kan.

Nu orkar jag sällan upprätthålla vänskap ändå, eftersom de flesta vill träffas ofta. Jag som är rätt introvert känner mig dränerad om det blir för mycket. Det är trist att det är så, jag önskar jag fick energi av att socialisera, som de extroverta får. Samtidigt så mår jag å andra sidan inte lika dåligt av att vara ensam. Men det finns dagar och perioder, som jag kan känna en liten saknad av att ha en riktig vän.

Jag har mest dragit till mig extroverta människor, vilket kanske är problemet. 

Däremot är del fel av folk att dra alla med autism över en kam för att vara egoistiska. Jag definierar inte alla autister. Är alla ?friska? människor likadana?

Du låter som mig. Jag är inte heller intresserad av folk jag inte känner. Däremot de som står mig nära är jag intresserad av. Jag har också svårt att upprätthålla vänskapsrelationer så väl som kärleksrelationer, vilket gör att jag blir väldigt ensam.

Jag vet att många på FL tycker att jag är egoistisk och självcentrerad och förtjänar att vara ensam, men då får de tycka det. Jag vet vem jag är.

En person med autism har förmåga att tycka mycket om några andra personer. Men ofta har personen inte lika stort behov av att umgås eller blir trött av det.

Har också svårt att känna sig in i andras situation, och kan därför upplevas som egoistisk. 

Även svårigheter med att känna in hur någon annan reagerar på vad de själva säger, kan därför upplevas som klumpig i sociala sammanhang. 

Har ofta en övertro till att lita på vad folk säger och missar när folk uttrycker något på ett annat sätt än språkligt. 

Har ofta svårt att göra sig en komplett bild av någon annan, smälta ihop all information om den till en helhet. Det kan bli inkomplett eller onyanserat när de inte förstår undermeningar och inte ser hela personen i sitt sociala sammanhang.

Ofta är det lättare för personer med autism att umgås med andra som har diagnosen eller har drag av den. 

Jag är en "social autist", dvs jag är intresserad av människor/personer. Säkert spelar ADHD in (utreds just nu) för jag får ofta höra att jag är en väldigt animerad och engagerad berättare. Men jag saknar totalt förmågan att läsa av samtalet i stunden. I efterhand ser jag hur tydligt som helst att "där höll jag visst en halvtimmes monolog om min okända syster som dök upp förra sommaren" för en av de andra föräldrarna medan femåringen spelade fotboll. Tror inte jag pratat med människan innan. Hen var troligtvis neurotypisk för hen nickade och verkade intresserad.

Jag umgås mest med andra neurodiversa personer, och de avbryter mig eller ber mig komma till saken (vilket jag är helt okej med). Många tycker jag blir för personlig snabbt, men för mig är det varken jobbigt eller personligt att min pappa låg med en kvinna för 50 år sedan, långt innan han träffade min mamma. Däremot skall det extremt mycket till för att få mig att visa mig sårbar eller göra något jag är osäker på. Jag behöver tänka igenom alla möjliga utfall innan, och när jag fattar beslut tror många jag är impulsiv, för de har inte hört ett ljud om det innan, fast det kan ha föregåtts av månader av avvägningar.

Precis som jag alltid försöker berätta varje bakgrund och detalj, så uppskattar jag när någon som berättar om något ger alla detaljer. Jag hatar när de säger "fråga om ni undrar något" för hur ska jag kunna veta vad jag inte vet och kunna fråga om det?

Jag har aldrig velat vara som alla andra, jag har bara velat bli accepterad/lämnad ifred så som jag är. Jag kan passera för normal i många situationer, för när autismen i mig inte orkar, då får adhdn fritt spelrum och den delen av mig är social och gillar kaos. Jag är inte jätteimponerad över den sidan hos mig själv och föredrar autismens stabilitet och trygghet. Jag vet liksom var jag har mig själv när autisten styr, när adhdn tar över rodret kan jag inte förutspå om mina förberedelser kommer räcka till eller det hittas på nya, tidigare otänkta, sidospår.

Jag känner att jag behöver utveckla mitt svar, eftersom jag fick rätt så mycket respons. 

Jag gillar inte att kallprata ofta eller under en längre period, för jag upplever att folk ser igenom en, att man inte är genuint intresserad. Jag kan alltså prata lite allmänt men undviker gärna det om jag kan. Inte som att jag avbryter eller suckar, och jag går inte iväg, eller slutar lyssna om någon kallpratar med mig. Jag beter mig inte oartigt, men jag är sällan intresserad om jag inte känner personen väl, (fast då brukar vi förstås inte prata ytligt, utan ha mer givande konversationer). 

Precis som de flesta andra har jag oftast hittat vänner med liknande intressen. De behöver inte ha exakt samma intressen, men jag föredrar djupare samtal om olika ämnen, inte väder, barn, andras relationer, andras jobb (som jag inte känner), smink och sociala medier m.m. Jag hänger inte med i sånt, jag känner mig falsk, ointresserad och har inget att komma med. Detta får jag trots allt stå ut med under studier/ jobb. Jag är dock inte genuint intresserad, och försöker undvika det så mycket jag kan.

Nu orkar jag sällan upprätthålla vänskap ändå, eftersom de flesta vill träffas ofta. Jag som är rätt introvert känner mig dränerad om det blir för mycket. Det är trist att det är så, jag önskar jag fick energi av att socialisera, som de extroverta får. Samtidigt så mår jag å andra sidan inte lika dåligt av att vara ensam. Men det finns dagar och perioder, som jag kan känna en liten saknad av att ha en riktig vän.

Jag har mest dragit till mig extroverta människor, vilket kanske är problemet. 

Däremot är del fel av folk att dra alla med autism över en kam för att vara egoistiska. Jag definierar inte alla autister. Är alla ?friska? människor likadana?

Du har så rätt. Jag menar ju inte att vara egoistisk eller egocentrerad som många verkar tro. Sen har jag väl som du säger lättare att umgås med andra som har autism. Jag tror att jag förstår de lite bättre än vad jag förstår de som inte har autism.

Du har så rätt. Jag menar ju inte att vara egoistisk eller egocentrerad som många verkar tro. Sen har jag väl som du säger lättare att umgås med andra som har autism. Jag tror att jag förstår de lite bättre än vad jag förstår de som inte har autism.

Det är inte så konstigt heller Freddie för i ärlighetens namn pratar vi ofta ganska konstigt om man tänker på det (menar oss utan AST) men vi reflekterar sällan över det själva eftersom vi ?kommer undan? med det då vi oftast blir förstådda. Och i de fall vi inte blir förstådda är det ovanligt att någon är modig nog att fråga ?hur menar du?. De flesta jag träffat från typ högstadiet och uppåt brukar ha strategier för det, exempelvis bara le eller skratta och hålla med. Ofta är de så duktiga på det att vi inte märker något också. 

Jag är en "social autist", dvs jag är intresserad av människor/personer. Säkert spelar ADHD in (utreds just nu) för jag får ofta höra att jag är en väldigt animerad och engagerad berättare. Men jag saknar totalt förmågan att läsa av samtalet i stunden. I efterhand ser jag hur tydligt som helst att "där höll jag visst en halvtimmes monolog om min okända syster som dök upp förra sommaren" för en av de andra föräldrarna medan femåringen spelade fotboll. Tror inte jag pratat med människan innan. Hen var troligtvis neurotypisk för hen nickade och verkade intresserad.

Jag umgås mest med andra neurodiversa personer, och de avbryter mig eller ber mig komma till saken (vilket jag är helt okej med). Många tycker jag blir för personlig snabbt, men för mig är det varken jobbigt eller personligt att min pappa låg med en kvinna för 50 år sedan, långt innan han träffade min mamma. Däremot skall det extremt mycket till för att få mig att visa mig sårbar eller göra något jag är osäker på. Jag behöver tänka igenom alla möjliga utfall innan, och när jag fattar beslut tror många jag är impulsiv, för de har inte hört ett ljud om det innan, fast det kan ha föregåtts av månader av avvägningar.

Precis som jag alltid försöker berätta varje bakgrund och detalj, så uppskattar jag när någon som berättar om något ger alla detaljer. Jag hatar när de säger "fråga om ni undrar något" för hur ska jag kunna veta vad jag inte vet och kunna fråga om det?

Jag har aldrig velat vara som alla andra, jag har bara velat bli accepterad/lämnad ifred så som jag är. Jag kan passera för normal i många situationer, för när autismen i mig inte orkar, då får adhdn fritt spelrum och den delen av mig är social och gillar kaos. Jag är inte jätteimponerad över den sidan hos mig själv och föredrar autismens stabilitet och trygghet. Jag vet liksom var jag har mig själv när autisten styr, när adhdn tar över rodret kan jag inte förutspå om mina förberedelser kommer räcka till eller det hittas på nya, tidigare otänkta, sidospår.