autism

Vet inte varför det blev frågetecken, jag skrev tre eftertänksamma punkter.

Tror att jag förstår hur du menar. Är du van vid att linda in saker och ge vinkar så känns det ohövligt att vara tydlig. Men är ju egentligen inte så snällt att du sitter och lyssnar mer än du vill och tånker taskiga saker om personen. 

Det människor har sagt är att de tror att jag är blyg men det är jag egentligen inte. Är mer att jag inte förstår hur vissa samtal går till och är lite bränd efter att människor har reagerat konstigt på mig.

Ja, jag lindar ofta in. Men min bästa kompis har autism och gillar raka rör (trots det är hon väldigt inkännande och empatisk). 
Du har rätt. Logiskt så inser jag det. Jag måste ta mod till mig och faktiskt våga säga: nej jag orkar inte mera just nu. Varför ska det vara så svårt? 

Eller så säger du att du vill prata om något annat och ser vad som händer.

Tror att autister uppfattar människors reaktioner och tolkar det negativt i högre grad än vad icke-autister gör. Hörde någon lång förklaring på detta som jag inte kommer ihåg detaljerna av. Uppfattningen av att autister inte kan förstå ironi handlar egentligen om att autister förstår ironi mycket väl men tolkar det som att ironin blottlägger en riktig (negativ) åsikt. Om man uppfattar omgivningen på det sättet så är det nog väldigt lätt att känna sig bakbunden i konversationer och rädd för att bli misstolkad. (Blyg)

I realiteten så har andra ett ganska stort tålamod och uppskattar andras olikheter, Vem älskar inte Tanner i love on the spectrum t ex?
kör på och var dig själv. Var inte rädd för att konversationen du väljer skulle låta udda. Kan din svägerska ställa nosiga över gränsen frågor så kan också du köra med dina intressesaker.

Jag känner igen mig i att tolka reaktioner negativt. Förväntar mig väl någon inlindad pik som jag inte förstår. Det jag har haft svårast att förstå är allt människor säger utan att mena något överhuvudtaget, de bara fyller ut tystnaden med ord.

Jamen nu talar vi om. Möo8Det brukar generellt vara svårt för personer som har diagnosen autism att koncentrera sig på något som inte intresserar dem. Det har jag mött många gånger i skolan. 

För många är det också svårt att låtsas vara något som man inte är.

Man är helt enkelt olika i det avseendet. 

Bra idé! Tack för tips.

Jag känner att jag behöver utveckla mitt svar, eftersom jag fick rätt så mycket respons. 

Jag gillar inte att kallprata ofta eller under en längre period, för jag upplever att folk ser igenom en, att man inte är genuint intresserad. Jag kan alltså prata lite allmänt men undviker gärna det om jag kan. Inte som att jag avbryter eller suckar, och jag går inte iväg, eller slutar lyssna om någon kallpratar med mig. Jag beter mig inte oartigt, men jag är sällan intresserad om jag inte känner personen väl, (fast då brukar vi förstås inte prata ytligt, utan ha mer givande konversationer). 

Precis som de flesta andra har jag oftast hittat vänner med liknande intressen. De behöver inte ha exakt samma intressen, men jag föredrar djupare samtal om olika ämnen, inte väder, barn, andras relationer, andras jobb (som jag inte känner), smink och sociala medier m.m. Jag hänger inte med i sånt, jag känner mig falsk, ointresserad och har inget att komma med. Detta får jag trots allt stå ut med under studier/ jobb. Jag är dock inte genuint intresserad, och försöker undvika det så mycket jag kan.

Nu orkar jag sällan upprätthålla vänskap ändå, eftersom de flesta vill träffas ofta. Jag som är rätt introvert känner mig dränerad om det blir för mycket. Det är trist att det är så, jag önskar jag fick energi av att socialisera, som de extroverta får. Samtidigt så mår jag å andra sidan inte lika dåligt av att vara ensam. Men det finns dagar och perioder, som jag kan känna en liten saknad av att ha en riktig vän.

Jag har mest dragit till mig extroverta människor, vilket kanske är problemet. 

Däremot är del fel av folk att dra alla med autism över en kam för att vara egoistiska. Jag definierar inte alla autister. Är alla ?friska? människor likadana?