autism

Vi pratar helt enkelt om det som ger energi och ett sammanhang. Jag lever i en familj med några neurotypiska och några med NPF. våra konversationer ser väldigt olika ut beroende på vilka som sitter vid bordet, vi vuxna anpassar till förmåga och ålder. 11-åringen som är mitt i en autismutredning med tydliga drag av autism, har svårt att hålla tråden när flera pratar samtidigt och fungerar bäst när det är en förälder som pratar med hen. När vi är flera och vardagspratar om något som hände i skolan eller någon konflikt som någon har, så får de andra sin sociala förmåga tillgodosedd.

Personer med autism kanske inte ser något syfte med det som vi neurotypiska vill prata om och tvärtom såklart. I en neurotypisk värld kan jag till exempel ge råd och tips till mina barn om hur de ska kunna hantera sociala relationer med kompisar, hur de ska göra första dagen på sommarjobbet och varför Gösta pratar så ostrukturerat. Allt detta bildar flera små delar som bildar ett sammanhang. Det KAN vara relevant att Gösta har dåliga tänder och därmed pratar otydligt och för många är det viktigt att veta för att förstå ett annat sammanhang. Att fortsätta utveckla sin sociala förmåga är viktigt oavsett om man har autism eller inte. 

Jag känner igen det där så väldigt väl från mitt ena syskonbarn. Det ska malas i all oändlighet om personens intresse, svarar man så rinner svaret i stort sett bara av utan respons och hon maler vidare. Hon har alltid rätt och vet bäst också. Extremt dränerande längre stunder då kommunikationen bara förväntas gå åt ett håll; en som maler och en som ska lyssna.