Till er som skriver att ni är ensamma..

Måste säga att jag håller med dig, har också stört mig på de som klagar på ensamhet men har partner och barn. Visst kan man vara ensam i en relation och det är säkert jobbigt. Men det är inte samma sak som att vara helt ensam, inte ha någon att prata med, ingen att komma hem till och ingen som bryr sig om man lever eller dör. Det är illa nog att se alla som har någon, är på väg till eller från någon eller har någon att krama och leva med. Men värst är att man känner sig så oduglig, inkompetent och värdelös som inte kan lyckas med det som "alla" andra har.

Men det ursäktar inte att du är oförskämd och elak mot andra i tråden! Antingen försöker de hjälpa dig eller så begriper de inte bättre. Ingetdera är skäl till att bära sig åt som du gör även fast du mår dåligt. I synnerhet påhoppet på Lana som själv valt sin ensamhet var onödigt. Dessutom förstärker du bilden av att ensamma män är konstiga, hatiska och har sig själva att skylla, vi ser några såna kommentarer här.

Men hur svårt är det att bli medbjuden på saker om man bara bjuder till?

Jag är en i grunden rätt odräglig person, men det kompenserar jag med att vara bra på mat och efterrätter, hjälpsam med förberedelser och disk och generös mot de som bjuder in och gör sig besvär.

Aldrig att jag skulle komma utan värdgåva, utan att ha med de saker som efterfrågas till en knytis, eller utan så mycket mat så alla får och det blir över fast det är sagt att man ska göra till sig själv + lite. Behöver man extra stolar- jag tar med det. Behöver man kol till grillen- jag tar med det också.

Sen har vi då manlig singel Y. Manlig singel Y tycker det är självklart att han ska bli skjutsad till firandet och hem av andra, utan betalning. Y lagar ingen mat för "han kan inte", tar inte med något att dricka som inte är cola för han är snål och hans bidrag består vanligen av några påsar chips och kanske en ost som han ensam äter. Y lyfter inte bakdelen från stolen för något annat än att ta mer mat och kakor.

Han är som ett extra hjälplöst barn fast med dyrare vanor och i längden blir man irriterad.

Man kanske ska fundera på vad man tillfört sällskapet under åren om man inte blir bjuden igen?

Jag fattar inte heller det. Det finns folk som har både partner och barn och vänner och/ eller bekanta som kommer och hälsar på och hör av sig regelbundet, men ändå gnäller de över att de är "ensamma", ett hån mot alla de som verkligen är ensamma, som sitter helt ensam utan att mobilen ringer eller någon som ens svarar på meddelanden på sociala medier, som kanske inte har eller har brutit kontakten med familjen eller delar av den. Som sitter ensamma Jul efter Jul och midsommar efter midsommar (och andra högtider). Först när man upplevt detta vet man hur det är att vara ensam på riktigt. Har man människor omkring sig så ser man till att göra det bästa av situationen istället för att gnälla.

Jag är hyfsat säker på att jag kan hitta en hel del personer i världen som har det sämre, är mer ensamma etc än dig och andra här som verkar göra någon slags anspråk på att de minsann, till skillnad från vissa andra, har rätt att känna sig ensamma och rätt att få sörja det.

Om jag hittar en sådan person....kommer DITT liv magiskt bli bättre då? Måste du sluta vara ledsen då för att inte håna den som har det värre enligt något objektivt mått. Du/ni som nu av en eller annan orsak upplever en ofrivillig och jobbig känsla av ensamhet - ni om några skulle väl ändå vara förstående och empatiska till andra som uttrycker samma sak? Där kära vän har du grundbulten i att vara ensam....att ständigt jämföra och exkludera istället för att inkludera.

Jag har absolut empati för de som tycker att de har det tufft av en eller annan anledning, men den som sitter där i en rullstol utan ben och tycker att snubben bredvid som faktiskt har ETT ben minsann inte borde gnälla så mycket har jag inget till övers för. Det finns alltså monopol på lidande. Vem är ordförande i den klubben om jag får fråga?

Man kanske ska skilja på kvantitativ och kvalitativ ensamhet? Alltså där kvantitativ sådan innebär få sociala relationer och kvalitativ sådan innebär att man inte kan tillgodogöra sig befintliga sociala relationer eller saknad av samhörighet eller så.

Jag har arbetskamrater som jag ser på jobbet, ett par bekanta som bor i andra ändan av landet men som nästan aldrig hör av sig trots att jag hör av mig till dem. Inga föräldrar i livet och inga syskon. Övrig släkt har jag i stort tappat kontakten med.  Träffar folk ibland via hobby men ingen jag lyckats få någon närmare kontakt med. Jag tycker jag är ensam även om någon säkert tycker jag har kontakter som inte de har. Det är ingen tävling om man ät ensam eller inte tycker jag.

Jag gjorde faktiskt slut med min pojkvän idag. Men ensam är jag definitivt inte. Jag har mina barn (som är hos pappa just nu), fina vänner och så min familj. 
Jag mår bra. Jag är tacksam. 

Jag förstår vad du menar TS. Jag är väldigt tacksam för mina vänner, min son och min syster. 

Det är inte samma sak när jag känner mig ensam men det kan göra ont ändå. 

Min son har vuxit upp och umgås mest med sina vänner nu. Mina vänner har egna familjer och min syster brukar vara på landet med sin sambo. 

Jag älskar Valborg men jag hade ingen att gå med så jag stannade hemma. Sonen var på fest hos en vän. Igår gick jag på en konsert . Sonen ville inte följa med eftersom han var bakis så jag gick dit ensam.

När konferenciern sa att alla borde ringa eller hälsa på någon släkting/vän som sitter ensam idag då kände jag mig lite dum. Jag var den enda som satt ensam vid ett bord. 

Det är inte samma sak, jag förstår det, men för mig är sådana högtider också en påminnelse om familjen som aldrig blev.

Min sons pappa blev våldsam mot mig när sonen var nyfödd så jag lämnade honom. Han har ägnat många år åt att förstöra både mitt och sonens liv. Det har varit otaliga rättegångar och besöksförbud. 

Det har inte funnits någon ork över för mig att bilda en ny familj, även om sonen och jag förstås är en familj. 

Snart åker jag ensam på en resa. Jag vill ändå uppleva saker och känna att jag lever. 

Jag respekterar verkligen TS och andras erfarenheter av att vara verkligt ensamma och jag önskar att ingen skulle behöva ha det så. 

Sedan finns det olika sorters ensamhet och man kan känna sig väldigt ensam i till exempel en dysfunktionell relation. 

Återigen är jag så tacksam för mina närmaste för jag vet hur lätt det är att bli ensam på riktigt.

Skönt att höra, grattis! 🥳💪🌞

Tack ????