Förbjuda religion?

Nej, jag har inte missförstått dig. Du inleder själv med frågan "Förbjuda religion?" i din trådstart, vilket signalerar att du inte är främmande för tanken att religioner kan eller bör förbjudas.

När du sedan utvecklar ditt resonemang om islam är du tydlig med att du ser det eller åtminstone betraktar det som en ideologi som borde kunna förbjudas.

Jag tycker att att det är tydligt att du inte anser att religionsfriheten är en grundläggande och okränkbar rättighet, utan snarare något som kan inskränkas eller avskaffas om du anser att det finns skäl. Detta innebär i praktiken att du inte håller vissa av våra mest grundläggande demokratiska fri- och rättigheter som "heliga". 

Problemet är förmodligen att  dina kunskaper om religion och islam är rätt grunda och att du därför drar felaktiga slutsatser. 

Om vi nu ska diskuttera Mohammeds äktenskap med en ung flicka i början av 600 talet e.k. så beskrivs detta i en berättelse i hadith, dvs. inte i Koranen. Inom islamisk rättstradition skiljer man tydligt mellan Koranen (som anses vara Guds ord) och hadith (nedtecknade traditioner om profetens liv, skrivna långt efter hans död).

För en muslim är det Allahs vilja, uttryckt i Koranen, som är det absolut viktigaste. Muhammeds liv är en vägledning, men är underordnad Guds ord och nutida tolkning. Äktenskapet med Aisha har i sig ingen central religiös betydelse i islam.

Äktenskap med unga förekom globalt på 600 talet även i Sverige, och uppfattades då annorlunda än idag. Att Muhammed beskrivs som förebild innebär inte att alla hans historiska handlingar automatiskt är norm i vår tid, precis som kristna inte tolkar varje enskild handling i Bibeln som något att efterlikna ordagrant. De flesta muslimer idag tar avstånd från barnäktenskap och tolkar förebildskapet i ljuset av nutida moral och lagar.

Frågan blir därför: Varför väljer du att ensidigt fokusera på islam? Barnäktenskap förekommer inte bara i muslimska sammanhang, det beskrivs också i Bibeln, har historiskt funnits i det kristna svenska hovet (där flickor så unga som fyra år har blivit trolovade) och sker än idag bland kristna i Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. Din selektiva fokusering på islam ger intrycket av att det inte är barnäktenskap i sig du vill problematisera, utan snarare att du vill peka ut en specifik religion. Det får ditt resonemang att framstå som islamofobiskt. 

Både Bibeln och Koranen innehåller texter som under historien har använts för att legitimera våld, krig och förtryck.

I vissa fall har dessa texter citerats utan hänsyn till sin historiska och kulturella kontext, vilket har gjort det lättare att rättfärdiga handlingar som står i strid med religionernas kärnbudskap. Men de allra flesta av världens kristna, muslimer, och judar tolkar inte sin tro på det sättet. Tvärtom ser de sina heliga skrifter som en vägledning till fred, barmhärtighet och medmänsklighet.

Visst finns skillnader mellan de abrahamitiska religionerna när det gäller hur texterna är uppbyggda och tolkas. Men att påstå att "Bibeln är glasklar" om äktenskap eller att Koranen generellt uppmanar till våld är en förenkling som missar viktiga nyanser.

När det gäller månggifte tillåter islam polygami, men monogami är normen. Koranen säger tydligt: "Men om ni fruktar att ni inte kan behandla dem rättvist, gifta er då endast med en" (4:3). Dessutom finns lagar i många muslimska länder som begränsar eller förbjuder polygami, exempelvis krav på tillstånd från första frun eller domstolsbeslut, som i Turkiet och Tunisien. Även inom kristna sammanhang finns avvikande tolkningar: vissa små frikyrkliga grupper, till exempel vissa mormonska församlingar, praktiserar fortfarande polygami (de tolkar Bibeln som att Gud inte förbjuder polygami).

Angående sura 4:34 tolkas versen på olika sätt. Vissa läser den bokstavligt som tillåtelse att slå, medan många moderna muslimska lärda menar att orden handlar om att "skiljas åt" eller "vända sig bort" vid konflikt. Idag förbjuder många muslimska länder våld i hemmet och tolkar Koranen i linje med det. I många kristna länder var rätten att disciplinera fru och barn med fysisk bestraffning länge lagligt och ansågs förenligt med kristen moral, så länge våldet inte ansågs "överdrivet". Än idag rapporteras det om kvinnor i frikyrkliga miljöer som utsatts för våld och uppmanats att stanna kvar i våldsamma relationer för att "be för sin man" eller "inte ge upp äktenskapet".

När det gäller sura 9:5, ofta kallad "svärdets vers", måste den förstås i sitt historiska sammanhang. Den riktar sig till en specifik grupp polyteister som brutit fredsavtal och fört krig mot muslimer på Muhammeds tid. Det är inte en generell uppmaning att döda alla icke-muslimer. Majoriteten av muslimska lärda tolkar versen som en tidsbegränsad krigsinstruktion, inte som en regel för fredstid. Att använda den som ursäkt för våld är en feltolkning.