Blir ingen dotter för mig

Fast alla är ju olika. Jag har tre döttrar och en son. Nu vet jag inte hur han kommer bli när han blir äldre för han är bara tre men han är faktiskt mycket mycket vildare och bråkigare än sina två storasystrar var i den här åldern (fast såklart helt underbar ändå, rolig och omtänksam och busig ). Däremot var han lugnare när han var bebis.Och mina bröder var aldrig så vilda som han , däremot var min kusin exakt så.  Äldsta dottern är snart 19 nu och nyligen utflyttad och visst var det väldigt mycket konflikter ett tag men nu är vi mer som kompisar och har en jättebra relation. 

Jag tänker också att det finns olika saker man behöver oroa sig för.. Nu kanske jag generaliserar lite och det är såklart beroende på var man bor men med pojkar behöver man ju oroa sig mer för att de t.ex ska hamna i gängkriminalitet och sånt .. Med tjejer är det lite annat, att de blir utsatta för saker och så. 

Det ena måste inte vara bättre än det andra.. ogillar faktiskt att det alltid i såna här trådar ska vara folk som ?tröstar? med att skriva hur dåligt det är med döttrar.. Som sagt är alla barn olika , alla tjejer är inte likadana och alla killar är inte likadana och det kan vara lite olika utmaningar med båda könen. Kanske någon som faktiskt har båda har lite lättare att uttala sig om det också. Har nog inte sett någon som har båda skriva sånt där.. Antingen är de de som bara har söner som är SÅ glada att de slipper döttrar eller de som bara har döttrar som bara antar att allt alltid är så lugnt och perfekt med söner. Tror du på verkligen på riktigt att män (eller pojkar) inte kan vara dramatiska och överreagera? :)

Jag har en son som nu är tio år. Jag har väldigt sällan tänkt på det under hans liv. Han blir fortfarande bjuden till flickornas kalas i klassen (ibland som enda pojke), även om jag märker att han kanske lite oftare träffar pojkkompisar. Hans två kusiner är flickor och de har alltid lekt superbra tillsammans (just nu är de också iväg hos släktingar alla tre). Han har en god relation till många flickor och kvinnor, vilket verkligen gläder mitt feministiska modershjärta.

Enda gången jag egentligen kanske saknat en dotter var för några månader sen när en kompis sade att hon skulle ha myskväll med sin dotter, med spa och sånt. Och att kunna prata om kvinnokroppen (jag hade själv många problem i puberteten). Jag har heller inte kunnat gå och bada på egen hand med min son på många år eftersom han alltid haft hög kroppslig integritet och inte velat byta om i damernas (inte ens som fyraåring). Så den biten har jag saknat lite.

Men sen vet jag att alla relationer är olika. Jag har bättre relation till min svärmor än till min egen mamma, vilket beror på att min mamma är knepig. På samma sätt har min son en mycket bättre relation till farmor än till mormor.

Haha oj vad jag känner igen mig. När jag var gravid med vårt andra barn så hände samma. 

Men nu känner jag bara att alla de som har två barn och ett kön av varje går miste om det fantastiska att upptäcka hur kön inte är personen. Jag har två pojkar men tänker aldrig på det numera. Jag har verkligen två skilda personligheter. Och det är det fantastiska i syskon. Att de kan vara så olika och fantastiska i att det är så. 

Fast det kan man väl upptäcka ändå. Antagligen känner man väl andra människor än sina egna barn , förhoppningsvis iallafall, annars blir det nog inte bra för någon om man lever så isolerad. Jag har vänner som har söner som är helt olika min son till sättet. Min son är supervild men jag vet att det finns många pojkar i hans ålder som inte alls är det. 

Jag har båda könen (iförsej inte bara två barn, har tre döttrar och en son). Och det är inte så att jag tror att alla pojkar är likadana eller alla flickor är likadana bara för det. Min sambo till exempel har två bröder och de är väldigt olika alla tre. 

Vet inte varför alla såna här trådar måste handla om att något är bättre än något annat. Det finns nog fördelar med att ha två söner, att ha två döttrar , att ha en av varje .. osv. Och alla barn är olika så man kan aldrig veta innan heller hur det kommer bli. 

 

Såhär känner jag. Man behöver såklart inte hålla med mig. Men jag tacksam och nöjd över att ha en pojke och en flicka. 

Och det är väl ingen som inte sagt att du får vara. Men att bara skriva det i en tråd där Ts uttryckt sorg att hon inte fått en dotter är ju skriver av dig enbart med syftet att strö salt i sår eller lite lätt hånle nedlåtande bakom skyddet av tangentbordet. Och det är småsint. 

Din tacksamhet och nöjdhet är heller inte mer värd än någon som är det över två söner eller två döttrar. Det är bara något som gäller för just dig, privat.

Det är väl för att alla just vill lyfta fram det bra med det man själv fått, eller? Det finns ju säkerligen fördelar med alla konstellationer, och alla går ju miste om något som någon annan förälder får. Det är ju självklart. Det finns liksom ingen ranking av vad som är bäst.

Nej, menade inte så. Menade mer att jag kan förstå ts känsla. Men att hon självklart kommer älska sin son och samtidigt sörja dottern hon inte fick. 

Jag har haft spakväll med min son, och han och en killkompis gjorde hårinpackningar ibland när de var 12, och vi shoppar, spelar fotboll, fixar håret, lagar mat och gör en massa tillsammans. Vi har pratat en del om kvinnokroppen också, förutom manskroppen, han vill lära sig. 

Ja och det kan man göra utan att skriva att något annat är sämre. Det finns antagligen fördelar och nackdelar med allt men man kan ju skriva det man tycker är bra med det man själv har fått och så kanske stanna där. Jag kan skriva att jag är glad att jag har fått just de barnen jag har fått, tre döttrar och en son utan att skriva att det är mycket sämre att ha tre söner eller fyra döttrar eller en son eller vad det nu kan vara och att de missar jättemycket och bla bla bla. 

Förstår du vad jag menar? Jag kan till exempel säga att jag trivs med att vara brunett och tycker det är fint med brunt hår utan att säga att det är fult att vara blondin, jag skulle aldrig vilja vara blondin , blondiner missar så mycket osv osv (bara ett exempel).