Anonym (Inget konstigt?) skrev 2025-07-29 19:25:04 följande:
Att känna besvikelse över att man inte får uppleva en flicka, betyder väl inte detsamma som att inte vilja ha sin son?
Jag har tre pojkar, och alltid velat ha pojkar. Men jag hade väldigt gära haft åtminstone en flicka också. Saken är bara att jag hamnade i tidigt klimakterium så jag fick lägga de förhoppningarna på hyllan. Dessutom blev jag inte gravid längre efter 30 års ålder, trots att jag innan blivit hur lätt som helst.
Barnmorskorna sade att jag mycket möjligt haft lågt med östrogen väldigt tidigt, så det var nog tur att jag skaffade barnen rätt tidigt.
En sak som jag däremot inte riktigt förstår är varför det skulle vara så annorlunda? Jag var aldrig särskilt tjejig av mig som liten, och min mamma tycker jag är en värdelös dotter på att höra av mig, som min bror gör väldigt ofta.
Jag var aldrig min mamma så nära som min bror var under uppväxten. Dessutom blev hon avundsjuk och smått elak mot mig i vuxen ålder. Så för de sakernas skull finns inga garantier för att tjejer skulle vara närmare sin mamma än killar.
Det är verkligen precis så jag känner. Jag vill ha det här barnet mer än något annat, oavsett kön. Annars hade jag aldrig aldrig någonsin blivit gravid igen efter det jag gick igenom min första graviditet med vetskapen att jag troligtvis kommer bli lika sjuk igen med nummer 2. Jag har genomlidit en hel månad på sjukhus och mer sjukhustid kommer det troligtvis bli, bara för att få det här barnet.
Gud vad skönt att du fick dina barn när du gick in i klimakteriet så tidigt. Jag själv är en liten bit över 30 så jag förstår ju att det absolut inte är någon självklarhet att jag ens har barn. Det kunde lika gärna hänt mig.
Och du har rätt. Jag har heller aldrig varit särskilt nära min mamma. Jag har nog bara en bild av hur jag tror att en mor-dotter vs en mor-son relation ser ut. Min förstfödde är liten än så jag har inget att jämföra med.
Känner mig faktiskt lite taggad på att få en pojk till nu när allt smält in lite.