Blir ingen dotter för mig

Innan ni hoppar på mig så vill jag bara förtydliga att det absolut viktigaste är att barnen är friska. Såklart. Utan tvekan. Men jag känner ändå en viss sorg. 

Väntar min andra pojke. Tydlig pojk enligt nub-teori experterna tydligen. Vet att detta inte är en 100 procentig teori men jag har redan ställt in mig på det, min magkänsla har sagt hela tiden att jag aldrig kommer få en dotter. Har samtidigt så dåligt samvete mot min ofödda. 

Jag har haft två otroligt tuffa graviditeter och denna är värre än den första, har precis kommit hem från en månads vistelse på sjukhus och första var liknande så några fler barn blir det inte efter detta. 

Men jag ville sååå uppleva att få ha en dotter och ha en riktig mor-dotter relation.  Har ni andra känt någon besvikelse över könet eller är man bara egoistisk som gör det? 

Det är klart man får vara besviken när man först får reda på det ❤️ Tror säkert besvikelsen kommer övergå i förväntan i att ha två bröder istället. 

jag fantiserat om att köpa gulliga klänningar och uppfostra en flicka som delar mina intressen. Jag förstår ju att det inte är självklart att pojkarna kommer gå i min mans hockeyspår och aldrig vilja umgås med mig. Det är bara fördomar. Jag får nog försöka tänka om. 

Gällande syskonrelationer så var våra barn ganska tajta när de var mindre. De är tvillingar, så det kanske är naturligt.

Men ju äldre de har blivit, desto mer har de egna kompisar och intressen. Många kanske tänker att det är för att de är olika kön, man förutsätter att pojkar och flickor är olika. Men jag vet just inte. Jag vet bröder och systrar som har haft en nära relation hela livet, samtidigt som jag och min lillasyster aldrig har varit särskilt tajta. Vi har en bra relation som vuxna, men den har aldrig varit helt friktionsfri och vi är ganska olika.

Personlighet och intressen väger tyngre än kön.

Tack snälla för tips och bra råd. Jag ska ta till mig detta. 

På många sätt är jag väldigt lyckligt lottad och jag förstår det. Jag har en otroligt fin man som jag vet kommer vara världens bästa förebild för våra söner och jag kommer också givetvis göra allt jag kan för att vara det också. 

Jag vet inte om det är gravidhormoner eller vad det är som bara gjort att jag fantiserat om att köpa gulliga klänningar och uppfostra en flicka som delar mina intressen. Jag förstår ju att det inte är självklart att pojkarna kommer gå i min mans hockeyspår och aldrig vilja umgås med mig. Det är bara fördomar. Jag får nog försöka tänka om.