• Anonym (Besviken)

    Förlorat hoppet

    Börjar förlora all hopp. Försökt bli gravid i evigheter känns det som! 10 långa månader och varje månad mötas av ständig besvikelse, bryta ihop för att mensen kommer. Nu har det gått så långt att jag börjat må dåligt innan ägglossning, man tar tester man tajmar in fönstret. Men ändå funkar det inte. Om 2 månader har vi försökt i 1 år, och jag vet inte om jag kommer orka med detta, tar på psyket något fruktansvärt. Har även besökt psykolog vilket jag började med efter 4 månaders försök, men det har inte hjälpt? 

     


    Varje månad känns det som att hela kroppen ska brista, efter ett halvårs försök har allt eskalerat. Har gått upp i vikt, för jag vill inte göra nånting, orkar ingenting. När jag ser gravida så vänder jag bort blicken, kan inte ta in att även dessa kvinnor kan ha kämpat länge (och längre). 


     


    Mår så oerhört dåligt över att inte få vara en av dem som får uppleva en graviditet? Senast jag tog graviditetstest så blev jag så oerhört ledsen och grät så jag knappt fick luft pga att det var negativt och gråter mig själv till sömns varje månad. På det blir andra i bekantskapen gravida efter bara några månader. Även om 10 månader inte är lika lång tid så är det 10 långa månader av besvikelser. 


     


    Ville mest skriva av mig. Kanske finns det någon mer därute som känner liknande känslor. 


  • Svar på tråden Förlorat hoppet
  • Anonym (Fem år)

    Jag förstår att det är jobbigt när det inte blir som man önskar men allt under ett år är inte ovanligt eller ens konstigt. Vad jag förstått så verkar flera regioner dessutom ha ändrat gränsen för utredning från 1 år till 2 år just för att det inte är ovanligt att det tar tid.

    För egen del tog det 5 år och två misslyckade graviditeter innan det blev levande barn av det hela. Efter andra gången det gick åt helvete (båda gångerna runt v12) så kände jag mig fruktansvärt okvinnlig som "inte kunde behålla en graviditet" speciellt när jag hade så svårt att ens bli gravid. 

    Som sagt, jag förstår känslorna även om jag blir lätt provocerad av att du tycker att det gått en evighet. 

    Vad säger psykologen om det hela? Hur vet du att andra blivit gravida "efter bara ett par månader"? Att de inte försökt längre men varit tysta om det hela? 

  • Anonym (Besviken)

    Vill be om ursäkt för att jag triggade dig. Inte menat att trampa någon på tårna. Just nu när man är i resan så känns det som evigheter. 

    Detta med att andra blir gravida efter några månader är människor jag känner och som själva har sagt detta till mig. Sen finns det dem som slängt ur sig klämkäcka kommentarer om att de blev gravida på första försöket, när man själv varit besviken över sina ?misslyckanden?. 


    Psykologen säger mest att jag måste ta hand om mig själv. Får inga tips eller så. Men jag har bestämt mig att om två månader (när det gått ett år) då bokar vi in ett besök, i vår region är det 1 år. 

  • Anonym (Besviken)
    Anonym (Fem år) skrev 2025-08-05 20:23:29 följande:

    Jag förstår att det är jobbigt när det inte blir som man önskar men allt under ett år är inte ovanligt eller ens konstigt. Vad jag förstått så verkar flera regioner dessutom ha ändrat gränsen för utredning från 1 år till 2 år just för att det inte är ovanligt att det tar tid.

    För egen del tog det 5 år och två misslyckade graviditeter innan det blev levande barn av det hela. Efter andra gången det gick åt helvete (båda gångerna runt v12) så kände jag mig fruktansvärt okvinnlig som "inte kunde behålla en graviditet" speciellt när jag hade så svårt att ens bli gravid. 

    Som sagt, jag förstår känslorna även om jag blir lätt provocerad av att du tycker att det gått en evighet. 

    Vad säger psykologen om det hela? Hur vet du att andra blivit gravida "efter bara ett par månader"? Att de inte försökt längre men varit tysta om det hela? 


    Vill be om ursäkt för att jag triggade dig. Inte menat att trampa någon på tårna. Just nu när man är i resan så känns det som evigheter. 

    Detta med att andra blir gravida efter några månader är människor jag känner och som själva har sagt detta till mig. Sen finns det dem som slängt ur sig klämkäcka kommentarer om att de blev gravida på första försöket, när man själv varit besviken över sina ?misslyckanden?. 



    Psykologen säger mest att jag måste ta hand om mig själv. Får inga tips eller så. Men jag har bestämt mig att om två månader (när det gått ett år) då bokar vi in ett besök, i vår region är det 1 år.

  • Anonym (E)

    Jag förstår också att det är jobbigt, men jag håller med ovan, det är inte alls särskilt långe eller ovanligt.

    Lättare sagt än gjort men jag tror att du måste försöka slappna av, tänk inte på ägglossningen, ligg när ni känner för det helt enkelt, lev på som "vanligt", svårt att förklara

    Jag känner folk som haft det lätt att bli gravid och fullfölja graviditet, jag känner folk som blivit gravida där det slutar i missfall föera gånger, jag känner en kompis som kämpade i 5-6 år, det var svårt att bli gravid och svårt att behålla, jag känner flera som har fått gå via ivf, jag känner en som gav upp helt och lägger allt på hundarna istället, jag känner en som försökte i ca 8 månader men blev sen bjuden på ett bröllop (tärna) där hon gärna inte ville ha en jättemage så hon skulle ta en liten paus från försökandet men då tog dwt sig månad 2 iaf. Det jag vill få fram är att allas resa är olika och en del har tyvärr mer hinder än andra och destinationen kanske inte blir den man tänkt sig men fram kommer man

  • Anonym (Tufft)

    Förstår vad du menar, och förhoppningsvis blir du gravid snart och får din bebis sen!
    För våran del var det sambons (mannens) anledning till att vi inte blev gravida naturlig väg. En kompis till mig hade samma problem, alltså att det var manlig faktor som gjorde att det inte tog sig. Jag hörde av mig till regionen runt 10-11 månader och sa att vi försökt i 1 år, för att om de va mannen som var orsaken ville jag inte dra ut på tiden i onödan så att säga. 


    Det blev IVF för vår del, med sambons starkare simmare som de valde ut. Detta var för 6 år sedan och vi har lyckligtvis 2 underbara barn ifrån det!

  • majgrönska

    Jag tycker ni ska pausa lite fram tills du kan ringa vården. ha sex när det känns kul och ta inga tester. fokusera på att må bra. Oavsett om du blir gravid naturligt eller behöver en resa med behandling så behöver du vara stark inför den resan.

  • Anonym (Isabella)

    Förstår hur det känns men som andra har skrivit så är det inte ovanligt att det tar tid utan att något alls är fel. Beroende på ålder så är det väl bara ca 10-20% chans vid varje ägglossning även om man lyckas pricka in exakt (kanske inte alltid man gör det). 


    Mitt första barn tog 1,5 år (och ett missfall efter ca 1 år). Då var jag väldigt ung men det tog ändå tid av någon anledning. Långt senare fick jag tre barn till (inte samma pappa som äldsta) och det gick faktiskt mycket snabbare trots att jag var äldre. Men jag fick ett till missfall mellan andra och tredje barnet. Fjärde barnet blev till på första försöket när jag var 36. 


    Vet inte om jag har så mycket råd att ge mer än att försöka tänka på att det är helt normalt att det tar tid även om det känns jobbigt nu.. Säger inte att man har lättare att bli gravid när man slappnar av , så vet jag inte om det är. Jag har blivit gravid när jag har varit sönderstressad av andra anledningar. Men det kanske blir lättare för dig att må bra under tiden ni försöker om du försöker leva som vanligt och hitta på saker.. Om det går alltså, förstår att det inte är lätt. 


    Det du kan kolla upp själv är ju till exempel sköldkörtel och om du har brist på något. Men som sagt måste det absolut inte vara något fel utan det är helt normalt att det tar tid, antagligen är det inget fel på någon av er. Kram och lycka till! 

  • Anonym (därför)
    Anonym (Besviken) skrev 2025-08-05 19:26:59 följande:
    Förlorat hoppet Börjar förlora all hopp. Försökt bli gravid i evigheter känns det som! 10 långa månader och varje månad mötas av ständig besvikelse, bryta ihop för att mensen kommer. Nu har det gått så långt att jag börjat må dåligt innan ägglossning, man tar tester man tajmar in fönstret. Men ändå funkar det inte. Om 2 månader har vi försökt i 1 år, och jag vet inte om jag kommer orka med detta, tar på psyket något fruktansvärt. Har även besökt psykolog vilket jag började med efter 4 månaders försök, men det har inte hjälpt? 

    Varje månad känns det som att hela kroppen ska brista, efter ett halvårs försök har allt eskalerat. Har gått upp i vikt, för jag vill inte göra nånting, orkar ingenting. När jag ser gravida så vänder jag bort blicken, kan inte ta in att även dessa kvinnor kan ha kämpat länge (och längre). 


    Mår så oerhört dåligt över att inte få vara en av dem som får uppleva en graviditet? Senast jag tog graviditetstest så blev jag så oerhört ledsen och grät så jag knappt fick luft pga att det var negativt och gråter mig själv till sömns varje månad. På det blir andra i bekantskapen gravida efter bara några månader. Även om 10 månader inte är lika lång tid så är det 10 långa månader av besvikelser. 


    Ville mest skriva av mig. Kanske finns det någon mer därute som känner liknande känslor. 


    Det är jobbigt att vänta på att bli gravid när det dröjer, men precis som många andra säger, 10 månader är inte jättelång tid. Man räknar väl upp till ett år som helt normalt? 

    Därför känns det lite oroväckande att du redan efter 4 månader blev så nedbruten att du behöver psykologkontakt. För en graviditet är liksom inte målet med det hela, ett litet barn är målet, och ett barn behöver stabila föräldrar som kan hantera livets svårigheter och besvikelser utan att bryta ihop såsom du beskriver.

    Det bästa vore kanske om ni tar en paus och att du jobbar på ditt mående och ditt sätt att hantera livet. Och sen kan ni fokusera på att ta in en ytterligare person i ert liv. Och då försöka fokusera på den lilla nya människan som ska komma, inte graviditetstester eller hur snabbt andra kvinnor eventuellt blir gravida. 
Svar på tråden Förlorat hoppet