Kränkande svärfar

Ja så skulle det nog bli! Han är ynklig.

Men du får nog tala för dig själv när det gäller att säga att ni inte ska komma på besök fler gånger. Annars förbjuder du ju samtidigt din sambo att besöka deras hem. 

Jobbigt att ni bor nära dem!

Väldigt intressant att höra det från din sida.

Säkerligen finns det en mental makt grundat sedan hennes uppväxt men det är inget hon berättat om. Hon skulle aldrig förmå sig att sätta sig upp emot honom oavsett vad. Hon är för övrigt väldigt konflikträdd vilket också gör att hon helst undviker djupare samtal både mig och hennes pappa. 

Det finns en ekonomisk makt däremot som gör att han styr över både frun och resten av familjen. Familjen kan ha familjemöten där pappan då ska stå i centrum. Här pratas det om huruvida pappa ska använda sina pengar eller inte. Han vill få in åsikter från samtliga i rummet. Men detta är i regel bara ett spel. Han tar ändå sina egna beslut i slutändan eller så händer det ingenting alls.

Tyvärr så är det lika här, hon står bara tyst när spydigheten visar sig och vill helst inte att jag tar upp det i samtal senare. Locket på. 

Hon har inte sagt det men om hon skulle säga ja till en flytt så har jag en känsla av att min sambo skulle känna att hon sviker sin pappa. 

Ja absolut, jag uppmuntrar i alla lägen. Sambon är perfektionist och är inte nöjd med halvbra. Så ibland blir hon irriterad på mig för att jag säger att det är bra, fast hon själv inte tycker det. Iom detta så blir jag allt tystare eftersom jag inte vet om hon uppskattar min positiva inställning.

Moment 22. Låst läge. Flyttar vi så mår hon dåligt. Säger hon ifrån till sin pappa så mår hon dåligt. 

Har frågat det. Hon sa då att hon inte tagit illa vid sig om min far hade gjort likadant mot henne.

Ska kolla in boken.

Han låter som en fruktansvärt elak människa! Till och med de där mötena är ett maktspel utan dess like. 

Min far spelade alltid på "allt som jag gjort för dig" eller "gör du inte så kan du lika gärna klara dig själv" osv. Han frös ut mig om jag någon gång skulle få för mig att säga ifrån. Vilket ledde till att jag bet ihop i rädsla för att det skulle bli dålig stämmning etc.
Jag är även konflikträdd i andra sammanhang, en riktigt people pleaser. Så har fått jobba enormt med mig själv att våga säga ifrån, det kom inte över en natt liksom. Och det krävdes enormt stöd från min man att när saker och ting sket på sig med min pappa så stod vi där allierade tillsammans och faktiskt så har det hjälpt. 
Han tappade det mentala övertaget om mig. Visst kan han försöka säga saker ibland men det räcker med att jag säger ifrån så är det överspelat.

Jag slutade träffa honom under en väldigt lång period för han kunde inte accepteta att jag stod på mig. Det fortsatte via sms osv. Men till slut gav han upp. Nu träffas vi ibland.

Min man pratade med mig länge och väl och flera gånger om hur han kände och jag sa som din sambo, att det är sån han är. Och även om jag tyckte att min pappa sa elaka saker så bet jag ihop och jag ville inte heller att min man skulle säga något för rädslan för att "all hell will break lose".
Sista konversationen och då min man lämnade mig var det värsta i hela mitt liv. Skammen att jag svikit honom så enormt och den ånger jag kände då för att jag inte agerat tidigare och den ilskan mot min far som bara växte och växte.
Så oavsett om hon är konflikträdd eller inte så måste du berätta hur du känner. Det är både för din egen skull och hennes. Och det behöver ju inge bli dålig stämning liksom. Och säg att du inte vill träffa honom och vill hon det får dem träffas hemma hos honom. Och försöker han komma in så får du mota honom i dörrn. Det är ditt hus och ditt hem. Han bestämmer inte ett piss hemma hos er. 
 

Hoppas att ni inte är ekonomiskt beroende av honom på något sätt!

Jag tror din sambo har en lång väg att gå. Om hon skulle kunna tänka sig att gå i terapi, så är det nog bra. Ett "safe" utrymme med en neutral och icke-dömande person.

Undra på att hon är perfektionist med en pappa som hackar. Han är rätt hemsk.

Jag tycker du skriver strunt. Man måste alltid kunna stå upp för sin partner om ens släkt behandlar dem eller deras släktingar dåligt.

Och ingen ska tvingas bli mobbad och sitta tyst i stt eget hem. Aldrig!

Då får den partnern ensam åka och träffa sin odrägliga familj.

Instämmer.

Ja, man måste kunna stå upp för sin partner, men också kunna stå upp för sig själv inför partnens släktingar om de pikar en själv eller ens egna släktingar. Ibland behöver man säga ifrån själv också.

Svärfadern verkar väldigt manipulativ genom att ha meningslösa möten där han ändå bestämmer allt,  och genom att racka ner på vad dottern gör på olika sätt. Enligt TS har han ingen bra relation med sin egen fru heller.

Tyvärr kan det vara så att han inte förändras med tiden, att det inte spelar någon roll att TS axlar sitt ansvar och månar om sin familj. Svärfar fortsätter ändå att bråka, för det är ju det som han gör. Flyttar sitt inre bråk ut på andra. 

Förvänta alltså ingen bättring. Om den kommer så är det ju toppen, men jag tror chansen är lika med noll om man inte står upp för sig själv när svärfar attackerar. Står man upp för sig själv så kan det ju hända, men det är nog ändå ganska liten chans till bättring från hans sida.