Min 3 åring har totalt knäckt mig......

tjaa att inte dra in adhd är nog svårt då tecken är de samma som hos en som lider av det. ingen lätt sjukdom för ett barn o ilskan ta oftast alltid över genom slag osv. Men självklart behöver han inte lida av det men kan ju kanske vara skönt att utreda det. jag ha en kompis vars barn är väldigt vild. han lyssnar inte, han slåss så fort han kan, han vill inte vara i närheten av varken kompisar eller vuxna för då ska han slå slå slå. Han är inte utredd alls just pga av att föräldrarna inte vill se vad som händer. dom ha en ny bebis och allt ha bara blivit värre o värre sen dess. Min dotter va o lekte på samma lekpark som han och han skulle bara slå henne med sina bilar.

Om ni vill få det lättare måste du kanske inse att ni behöver hjälp för att reda ut allt. Problem löser sig inte alltid av sig själv. Kan inte tänka mig hur jobbigt du ha då jag ha världens lugnaste tös men lider med dig

Jag håller med siste anonym. Jag har själv funderat på att söka hjälp när det var som jobbigast med vår son. Nu är det ju mycket bättre så de tankarna finns inte längre men jag skulle inte tveka att ta hjälp utifrån om jag kände att vi inte redde ut det själva.

Får vi diagnosen på vår tös att hon är ett sk. bokstavsbarn, blir det ngn blandade känslor. Inom sig bli man nog ledsen, kanske skamsen. Men då har man ju fått det svart på vitt. Jag vet att dessa barnen inte är några svarta får eller något sånt. Men att dom har det svårare i skolan osv...
På så sätt skulle det vara bättra att veta vad vi ska ta itu med och inte bara gnälla och skälla på henne. Då vet vi ju att hon har en inre oro och inte kan hjälpa det.

Får hon inte diagnosen, får man kanske ta till andra metoder eftersom hon tydligen är krävande av en orsak.

Allstå, allt för barnens bästa som i sin tur sen leder till bättre familj/vardag och lyckligare föräldrar ....

" Den goda/onda triangeln"

Köper han inte ditt nej första gången utan fortsätter så är det bara att säga nej igen och igen och igen... Någon gång faller poletten ner fast man tvivlar på det. Envis till tusen måste man vara.

Jag känner också igen det där med kreativa barn som får spel när de är understimulerade. Så jag hoppas att min sexåring blir lugnare nu när han börjar på sexårs.

Jag förstår om det känns apjobbigt. Det är inte roligt att skämmas för sina barn som andra ser som ouppfostrade vildar trots att man sliter som en bäver med att få hyfs på dem.

PS ! Skäms inte för mina barn, oavsett diagnos, MEN ibland får samhället en till att göra det

Anonym (knäckt) skrev 2007-08-19 13:09:02 följande:

Min lillebror var likadan...han fick diagnosen DAMP/ADHD

Anonym (2 åring) skrev 2007-08-19 13:32:14 följande:

PS ! Skäms inte för mina barn, oavsett diagnos, MEN ibland får samhället en till att göra det
[/citat]
Tänk på att du också utgör en del av samhället, vad gör du för att förbättra det? Genom att skämmas för dina barn? Inte så konstigt att "samhället" då tycker att barnen är konstiga.
Jag menar inte att vara elak, men du har faktiskt en röst du med. Tänk ännu längre fram också; kan du göra en skillnad genom att kanske berätta om din dotter med ev. diagnos? Alltså, det finns många sätt att bidra till ett bättre samhälle, men det är ett.
Anonym (2 åring) skrev 2007-08-19 13:29:54 följande:
[citat]
Får vi diagnosen på vår tös att hon är ett sk. bokstavsbarn, blir det ngn blandade känslor. Inom sig bli man nog ledsen, kanske skamsen. Men då har man ju fått det svart på vitt. Jag vet att dessa barnen inte är några svarta får eller något sånt. Men att dom har det svårare i skolan osv... På så sätt skulle det vara bättra att veta vad vi ska ta itu med och inte bara gnälla och skälla på henne. Då vet vi ju att hon har en inre oro och inte kan hjälpa det.Får hon inte diagnosen, får man kanske ta till andra metoder eftersom hon tydligen är krävande av en orsak. Allstå, allt för barnens bästa som i sin tur sen leder till bättre familj/vardag och lyckligare föräldrar ...." Den goda/onda triangeln"

Ehum... Hur gick det där till...? Halva mitt inlägg hamnade i citatet.

Jag har en son på 3,5 som är precis som TS beskriver, vi har varit hos läkare med honom och nej, han är inte bokstavsbarn.
Han är bara lite mer livlig och har en enorm stark egen vilja.
Läkaren förstod att vi har det jobbigt men skrattde lite och sade att vi kommer att uppskatta den viljan när han blir äldre.
Just nu är det svårt att tro...
Jag skäms inte alls för min son när han beter sig illa bland folk, därimot borde andra som tittar och kommer med kommentarer skämmas tycker jag, i stället för att försöka få mig att känna mig dum och som en dålig förälder kunde man ju önska att folk var lite hyggliga och uppmuntrande.
Står det en mamma i kön i mataffären med ett barn som skriker hysteriskt kan man ju hellre än att sucka och himla med ögonen låta henna gå före i kön t ex, då har man ju inte bara gjort mamman en tjänst utan även sina egna öron...
Istället för att komma med pekpinnar kan man ju ge glada tillrop till föräldrar, till människor i allmänhet, som har det jobbigt

Jag har redan gett mina tips till hur ni ska göra. Det handlar inte bara om att säga nej EN gång, utan fler gånger. Upprepa så länge han fortsätter - det går nog inte över på en dag.

Anonym (knäckt) skrev 2007-08-19 13:09:02 följande:

Till TS:
Alla barn vill ha uppmärksamhet och alla människor vill känna sig bra, låt oss utgå från det. Så nästa gång din pojke är lugn och sitter och lägger pussel eller ritar, sätt dig med honom och beröm honom, säg tex vad duktig du är nu, titta vad fint du gör, nu ser jag ju att du är en duktig pojke. Sen kan man fråga honom (medans han är lugn) varför han gör som han gör då hn blir "vild". När han sedan får sina utbrott har man lite som man kan använda sig av, tex säga "jag vet ju att du kan vara duktig, varför gör du såhär? Mamma blir ledsen" etc.
Ett litet tips till: Låt honom vara med i planeringen av babyn, låt honom vara med och tvätta kläder inför ankomsten, komma med förslag på namn och se kort från ulraljudet. Berätta för honom vilken viktig uppgift det är att vara storebror. Underskatta inte din 3åring, han är mycket smartare än ni tror och det går att prata med dem.

Barn kan inte hantera sina känslor på samma sätt som vi vuxna. Vi vuxna måste lära våra barn hur man gör, och att det är ok att känna såhär och vad man kan göra istället för att slåss och kasta saker.

Det är säkert jätte jobbigt för din son just nu, vetskapen av att ett syskon ska komma och ovissheten om vad som kommer att hända då.

Prata med din son om att du förstår att han är arg, besviken osv. Lämna ABSOLUT inte han ensam i ett rum när han är arg. Hur ska han veta hur man ska göra för att hantera dom känslor som han har?

Jag vet att det är jättejobbigt, men du som vuxen och även din sambo måste visa sonen att det är ok att vara arg men man får inte slåss.

Sätt ord på ilskan, hjälp din son att få han att förklara varför han är arg.

Elocin

Både och.
Hade han nu varit ett bokstavsbarn så hade det varit lättare för alla att förstå varför han beter sig som han gör ibland.
Ökad förståelse hade gjort mitt liv enklare...
Men för sonens del är det ju skönt för nu går man ju med vetskap ( eller förhoppningar) om att det kommer att bli mycket bättre och att folk som tycker sig veta hur han ska behandlas för att "man ska få lite ordning på honom " ,som en dam i affären sade härom dagen, en dag kommer att se honom som vilket annat barn som helst och bara komma med snälla kommentarer

Jättegammal tråd, men är lite i samma sits som TS, så om du mot förmodan är kvar, hur har det gått?