Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

Styrkekramar! Fråga dig själv detta: Skulle dina barn må bättre av att se båda sina föräldrar, lyckliga och harmoniska, fast på skilda håll? Än att se er ledsna och arga tillsammans? Hoppas du finner styrka i att göra det du måste. Kanske bara "ta en paus" och sen se om ni hittar tillbaka till varandra igen? Kramar/Satu www.mybabydolls.blogg.se

Hejsan, jag känner igen mig obehagligt mycket. 

Och inte blir man gladare av att jag nu inser att du skrivit tråden för fyra år sen...

Well, well...

Såg att jag det är 4 år sen jag skrev i denna tråd. Jag har det fortfarande likadant. Jag gråter inombords så fort jag vistas hemma samtidigt som min sambo (och med tårar på toaletten, och i sovrummet, och när jag diskar). Jag hatar helger.

Vår dotter är nu 11 år. Vi har gått hos BUP för hon pratade hela tiden om att alla hatar henne, hon åt nästan ingenting. BUP kom fram till att det var pga min och sambons dåliga relation. Hon var då 8 år och vi hade fått en son.

Varför har jag inte lämnat honom än? Här är historiken.
1. Jag ville ha ett barn till. Jag var då 38 år och tyckte inte jag hade tiden att hitta en ny man att skaffa barn med. Sonen kom 2010.
2. Jag ville byta jobb medans sambon var pappaledig för att sedan kunna gå ner i tid. Det var svårt att söka jobb och börja med att säga att man bara vill jobba 75% inom den bransch jag då jobbade i. Fick nytt jobb hösten 2011. Jag trodde det var drömjobbet jag velat ha sen jag pluggade till civilekonom.
3. Nya jobbet var så apstressigt att jag efter 6 månader blev sjukskriven av vad läkarna trodde var gallsten, visade sig vara svår magkatarr. Jag sa upp min under sjukskrivningen och stod arbetslös = ingen ny bostad. Våren 2012.
4. Jag hoppade på ett säsongsjobb som trädgårdsarbetare vilket var helt underbart jobb. Jag jobbade på säsong t.o.m. november 2013. Dvs inget fast jobb = inget lägenhetskontrakt/bostadslån.
5. Jag fick fast jobb på annat trädgårdsföretag dec 2013. Började planera för att separera, bygga upp nytt underbart liv. Allt såg så ljust ut och jag var förhoppningsfull. Det visade sig snart att ägarna/cheferna var psykopater, alla som jobbade där vantrivdes. Jag stod ut till maj 2014, sa en dag upp mig - hade som tur var bara 14 dagars uppsägningstid så jag hade provanställning.
6. Jag startade eget trädgårdsskötselföretag maj 2014. Här är vi alltså nu. Eget företag - inget hyreskontrakt/bostadslån första året med nystartat företag.

Jag har alltså minst 6 månader kvar innan jag kan fundera på att kunna skaffa egen lägenhet, och då gäller det att jag kan bevisa att jag kan betala hyra.

Om jag inte dött innan dess, hoppas ibland att jag och barnen omkommer i bilolycka tillsammans.

Vi har gått i familjeterapi i vintras. Det gav ingenting. Psykologen fokuserade bara på vad som är bra, så ingenting har egentligen förändrats. Förutom att jag måste städa mer hemma för sambon tycker jag städar för lite + jag fick sluta rida (min största hobby) för sambon tycker det tar för mycket tid och kostar för mycket. Vår relation är lika dålig. Det konstiga är att jag aldrig fick chansen att säga vad jag inte tycker funkar. 

Sedan 2011 har jag fått hetsätningsstörning och har nu gått i behandling för det. Psykologen konstaterade att den utlösande faktorn är den dåliga relationen till sambon.

Hej Breaking Benjamin! Ditt inlägg skulle kunnat varit skrivet av mig. Det är exakt så vi har det o jag känner. Nu är det fyra år sedan du skrev det så jag, som e mitt i detta nu, undrar hur det har gått? Har det blivit bättre? Har ni separerat? Jag vet inte vad jag ska göra men vantrivs verkligen. Enda anledningen till att jag stannat e att jag/vi hoppas det ska bli bättre....

Hur har ni det nu, fyra år senare?

Nu har det gått tre månader sen du skrev detta, hur har det gått? Även om det gått fyra år sen tråden inleddes så är det något som händer människor hela tiden. Själv valde jag att gå vidare, att avsluta och sätta punkt för en månad sen. 

Nu är det tre månader kvar till att min fru flyttar in i sin nya lägenhet. Papprena är inlämnade. Under tiden så kör vi på som vanligt mot barnen, de vet inget. Det innebär att vi snart ska resa, precis som vi planerat. Det blir lite halvschizofrent, men nu funkar det bättre mellan oss. Vi kan prata bättre och mer än på flera år. Skönt!

Men, det är ingen walk in the park. Det går fan upp och ner hela tiden, och ärligt så är jag livrädd för hur allt kommer att bli när separationen väl är genomförd. Hur blir det för barnen, hur kommer jag att hantera de ensamma helgerna som jag tycker är astråkiga och vad ska jag göra för att få till en riktigt bra första sommar som separerad för barnens skull?

Well, skriv gärna hur du har det nu?

/En annan ledsen man

Hej alla,

Usch, det här var en sorglig tråd. Starkt av er som ändå gått vidare och har det bättre nu! Starkt också att kämpa på, när ekonomin sätter käppar i hjulet. Hoppas du får möjlighet till en egen lgh snart.

Tyvärr känner jag igen mig en hel del. Funderar flera gånger i veckan på att skilja mig och börja om, hitta glädjen i livet igen. Men jag och man har en underbar liten kille på ca 21 mån tillsammans, och han skrattar de få gånger vi pussas när han ser. Det skär i hjärtat på mig att tänka att vi ska skilja på oss.

Jag har mått dåligt till och från under hela vår relation, men stannat kvar ändå pga kärleken. Många gånger har jag också anklagat mig själv, att jag behöver bli en bättre person, ta tag i mina issues etc. Men sen tänker jag att jag är väl tillräckligt bra som jag är? För drygt sex månader sen fick jag panikångest och utmattningssyndrom. Min energi var helt enkelt helt slut. Det var en otroligt traumatisk upplevelse i sig, men det svåraste har varit återhämtningen och smällarna vårt förhållande tagit.

Till råga på allt gick min mans pappa bort i cancer i december förra året. Och hans bror mår så dåligt att hans flickvän tror att han är deprimerad och behöver hjälp.

Det hemska är att jag inte vet om jag tycker om honom längre. Vi är så olika och han ger mig inte det jag behöver i en relation. Jag lyckas inte ge honom det han behöver heller. Misstänker att han har någon form av Aspergers, eller drag av det. Så mkt av det han gör är pga hans personlighet och inte för att han inte älskar mig, eller missunnar mig.

Snälla hjälp mig!

Ps. Min man har bokat tid på vårdcentralen för samtal och efter det så har han gått med på att vi ska gå i familjeterapi.

Hej där, 

Visst är det en sorglig tråd, men känslorna som beskrivs är nog vanligare än vi tror. Det är många som går runt och är missnöjda mitt sitt förhållande och liv. 

Så hur vet du vad du vill i livet? Först och främst måste du ta reda på varför du mår dåligt. Är det pga ditt förhållande eller pga något annat som inte funkar? Själv velade jag i fyra års tid innan jag bestämde mig. Men droppen var nog när jag insåg att jag kände mig kränkt och att det saknades genuin vänskap. Det var det dåliga förhållandet som fick mig att dra mig tillbaka, vilket ledde till att förhållandet blev ännu sämre. En ond spiral med andra ord. 

Men jag försökte att bryta den onda spiralen redan för tre år sen (familjerådgivning), och när inte det hjälper, ja då gav jag upp. Sen kan ingen annan än du bestämma dig. Har pratat många timmar med mina närmaste vänner om detta, och de har aldrig gett mig rådet att stanna eller lämna. Det måste komma innefrån dig själv. Men prata med några nära vänner, det hjälper!

Kan för övrigt meddela att detta är min första natt själv. Idag flyttade min fru ut, märklig känsla. Inte kul, en liten klump i magen, men inte så illa som jag trodde.

Ha det bra därute!
 

Vi är i en liknande situation men här är det mannen som tappat känslorna och flyttat ut för att vi inte ska börja bråka. Vi bråkar ganska lite men tjafs om småsaker förekommer oftare. Han har även fått diagnosen deppression men tror själv att han är olycklig trots att han är attraherad av mig och inte varit arg eller irriterad på mig innan han flyttade. Vi har två barn tillsammans en 3år och en 4månaders. Båda barnen hade en period i början när vi fick bebisen attt igen ville vara med pappa allt han gjorde var fel enligt det stora barnet och bebisen kände stressen hos pappa och ville inte heller vara med honom. Nu har vi börjat med familjerådgivning ihopp om att lösa problemet. Men tyvärr är ju inte karlar dom bästa på att prata känslor.

Blir så rädd när jag läser detta, jag och min sambo har tjaffsat senaste åren om småsaker. Vi hetsar upp varandra..
Aldrig framför vår dotter, och tror inte vi har skrikit på varandra heller... Sexlivet är mer eller mindre non-existant.

Nu vill hon separera (hon ska tänka på det), även om vi tjaffsat så har jag HELT missat allvaret i situationen. Dvs. vi har inte haft bra kommunikation. 

Efter hon sa att hon ska tänka på det så har jag varit helt förstörd, analyserat alla våra 6 år och försökt komma på vad som hände och hur jag betett mig.
Så många idiotiska saker man har gjort som man så enkelt kunde hantera på ett annat sätt, och detta inser jag nu..... när allt känns för sent.

Försöker att vi ska gå till parterapi, känner att om jag bara får lite tid så kan jag visa en annan sida av mig, en jag hade i början men vardagen kom ikapp utan jag märkte det.

Så som följdfråga, hur gör man för att kunna få en chans till?

Dessa dagar har vi pratat mer om känslor tillsammans än dom senaste 6 åren, vill att vi ska bygga vidare på detta. försöker få till dejt och verkligen visa men är rädd allt är försent.

åhhh jag känner så igen mig här.. visst känner man sig kluven 

är rädd, har ångestm och allt typ..  inboxa mig om du vill 

Blev riktigt illamående när jag läste det där. Det där är inte okej!

Jag är själv i läget där vi har inlett en separation och jag skulle aldrig i min vildaste fantasi kunna tänka de tankarna oavsett hur j-la dåligt jag mår. Och jag mår dåligt. Det skall inte stickas under stol med. Men förmodligen blir utgången av det hela till det positiva. 

Vi har 2 barn ihop och vi kommer lösa det genom att barnen bor växelvis hos oss med en liten överhängande majoritet av dagarna hos modern. Vi ska se till att gå isär som vänner och löser allt praktiskt i den mån det går under den tid det tar. Ingen idé att rusa fram. Det ska bli bra för alla parter och speciellt för barnen. Nu kanske inte det här inlägget är till någon hjälp och jag önskar dig all lycka på färden. 4 år är en lång tid men lova mig att du aldrig lägger det där fula orden i munnen igen. 

Det som är mest skrämmande med en separation är enligt mig känslan av att bli ensam igen, även om jag kommer ha barnen hos mig en stor del av tiden så har man ändå byggt upp en identitet ihop med sin partner och man har blivit ett. NU ska det delas på sig och vi kommer förmodligen se varandra med andra människor som får den andres kärlek. Det kommer bli konstigt. Allt det praktiska med boenden, hämtningen och lämning av barnen, skola och ekonomi är bara sekundära ting. Det som är svårt att förstå är att att kärleken är borta. Det är det som ger ångest. Att kanske aldrig få känna den andres andedräkt på morgonen när man vaknar eller att sitta mittemot varandra och äta en god bit mat. Oavsett hur man känner för den personen så har det alltid vara bra någon gång och det är de stunderna jag kommer sakna. Hat och förakt är även det en känsla som spelar på kärlekens strängar.

Hej på er alla

Hur har det gått för er som separerat? Barnen?
Är själv i samma situation. Det har till och med gått så långt att det försiggår våld. Av oss båda. Dock alltid en av oss som börjar.
Jag har inte förmågan av att prata känslor med den jag lever med. Och har förväntningar som jag inte kommunicerat fram ordentligt...tydligen.
Jag skulle vilja förändra mig. Och det går bra så läge vi inte bråkar. Men sen är vi där igen. Jag tror inte jag har förmågan.

Varje gång det blir ett bråk så känns det som kritik... Så självkänslan har gått och grävt ner sig kan man säga.
Det är såklart mitt egna ansvar att se till att jag bär en god självkänsla. 
Men jag vette fan hur det ska gå till i nuläget.
Vi har en 2,5 åring tillsammans och det är så hemskt att tänka tanken att inte få vara med denne jämt. Även med sambon. När vi inte bråkar har vi det bra.
Men så fort en konflikt uppstår så är det kört igen och igen.

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra. Båda parter känner sig kränkta och så fort bråk uppstår så kommer allt gammalt upp igen även om vi bestämt att vi inte får göra så. 

Hur gör man när det gått för långt? När man passerat gränsen för respekt till den andra? .

Allting är så sorgligt. Känns som det är försent

åh gud det hade nästan kunnat vara jag just nu som skrivit det där!
Allting du beskriver, situationen med din man.. hur du plågar dig själv med dessa tankar du berättar om.. skuldkänslorna.. alla "tänk om" som säkert finns där.. viljan att kämpa men insikten att det kanske inte ens går.. hur fruktansvärt olika ni är men hur ni ändå haft starka band.

Det är som om du berättar det jag själv bär omkring på i hemlighet allt oftare.
detta berg av skuld.. skam..ensamhet..tvivel.. rädslor.. förtvivlan..hopplöshet..ilska..besvikelse.. funderingar..sorg.

Vi har en 8 månaders och jag går omkring, precis som du, med vår historia i ryggsäcken och övertalar mig själv.. var och varannan dag.. att det är såhär det är, att "vi ska ju vara en familj", att det kanske blir bättre sen, att våra olikheter går att överbrygga, att jag kan lägga locket på alla starka känslor och medla lite bättre.. vara den vuxna människan och ta ett steg bakåt liksom,
... men det slutar ju aldrig så. det är helt enkelt för mycket känslor och vi kan verkligen inte prata med varann längre.
det är inte första gången heller. så jävla komiskt liksom! 
jag älskar mitt barn över allt på denna jord och tanken på att missa hälften av tiden med honom i delad vårdnad för mig att bryta ihop av ångest och nästan börja gråta.. jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur jag någonsin skulle klara det?!

Det är bara att separera. Mina barn var 9, 5 och jag var gravid med tredje barnet i femte månaden.

Inget barn blir lyckligt av olyckliga föräldrar.
Senast igår pratade jag och den äldsta (nu 16 år) om hur han upplevde separationen. Han minns bara att han var ledsen över att behöva flytta ifrån byn vi bodde i, och lämna sina kompisar (jag kunde inte bo kvar i det stora husen ute på vischan ensam). 

Annars var det väl inget med det, sade han.

Vi kämpade i tio år. Med samtalsterapi, att bo isär, ALLT! Men relationen var så infekterad, föraktet så stort.

Jag var förtvivlad i början, men jag visste att det var rätt beslut. När vi flyttat och nya bebisen kom, så var det som en start på vårt nya liv, bara jag och barnen.

De är hos sin pappa och hans sambo varannan helg, och vi två har aldrig varit mer överens.
Tiden läker alla sår, men stanna inte kvar i en plågsam relation.