Vill inte adoptera ,skäms .

nej ,inte bara...
Jag ger mig in i det för mina vänners skull....
Varken jag eller dom är några knäppskallar.
men med den inställningen du har så kan du inte klaga på att du inte
har barn sen... för du klankar ju ändå ner på de försök som finns...

eh ..jag klagar inte på de alternativ som finns ,och jag är nöjd med att inte ha barn . Jag har extremt dåliga erfarenheter av surrogat ..inte egna ,men andras . MYCKET dålig ide. Vidhåller fortfarande att det bara är knäppskallar som gör det .Åtminstone så länge det INTE finns några lagar som styr arrangemanget mellan parterna..

Helt ärligt tycker jag att det är desperation ,inte sund barnlängtan som får människor att gå så långt . Som att barn ska fylla ett hål,jag tycker det är fel anledning att skaffa barn.Det finns annat i livet.

DÅ minns jag inte helt tokigt då, tror jag blev extra berörd då jag själv är adopterad och kanske kände lite mer samhörighet med just det barnet än andra.

Oerhört tragiskt oavsett om han var adopterad eller inte.

Minns att jag skrev ett långt skolarbete om honom, dock inte ur adoptionsynpunkt utan hur tex socialen och andra kunde jobbat för att förebygga att sådant händer och vad man kunde göra för framtiden.

Fast jag förstår att folk gör det, för en del är det ENORMT VIKTIGT att få bli föräldrar, för andra är det inte lika viktigt, hade själv blivit jätteledsen om jag inte kunde bli gravid men är inte helt 100% på att jag skulle ge mig in på andra "krångliga" alternativ heller, har dock förståelse för de som verkligen gör ALLT för att få barn.

Det är alltså du som är den blivande surrogatmamman?

Hoppas du - och paret - är medvetna om att det inte alls är säkert att den genetiska mamman får adoptera.

I vilket land ska ni göra den assisterade befruktningen?

Jag tillhör själv den skaran som efter ett antal missfall och misslyckande nu ska adoptera. Ser oerhört mycket fram emot att få adoptera, och tvivlar inte på att vi kommer att älska dessa barn lika mycket som vi älskat biologiska barn! Ibland kan jag dock fortfarande känna en stor förtvivlan över att inte få uppleva en fullgången graviditet, förlossning och vetskapen att det är mina + min mans gener som förs vidare, även om jag börjar vänja mig vid tanken.

Jag tycker inte att du är självisk eller "dum" på nåt sätt som inte vill adoptera. Tvärtom tycker jag att du/ni gör rätt som står för det ni känner. Man ska inte adoptera för att andra tycker att det är rätt lösning på ett problem - känner man inte själv att det är rätt lösning så är det bättre att låta bli, annars är det fel mot barnet. Bara för att adoption känns som ett naturligt val för mig+ min man och många andra par, så tror jag att det är ganska vanligt med folk som känner precis som er. Det viktiga är att man följer sitt hjärta och gör vad man själv tycker känns rätt, sen kan andra fullständigt ta och skita i det, rent ut sagt!

Lycka till, hur det än går i framtiden!  
    

Och det är så det fungerar i många öst-länder; föräldrarna finns och vill ha kontakt med sina barn men fråntas vårdnaden pga av att de inte uppfyller "föräldranormen" och så görs barnen tillgängliga för adoption (oftast internationell eftersom få nationella par vill ha barn med den bakgrunden) istället ...

"Inte uppfyller föräldranormen"...

Du menar vanvård antar jag.

Ja, det handlar ju ofast om barn som omhändertagits och placerats på barnhem tex. Samma diskussion finns ju fö också i Sverige; om föräldrar som inte uppfyller "normen" och får sina barn placerade i familjehem av domstol också borde tvingas acceptera att barnen så småningom adopteras bort av samhället. Idag är är tvångsadoptioner förbjudna i Sverige. 

Läskigt, och dessutom extra sorgligt i detta fallet då både hans mamma ville ha honom samt att en på barnhemmet också funderat över att adopterat pojken och sedan tvingas han åka över halva jorden till ett nytt land som 3 åring för att sedan bli misshandlad till döds...Så himla sjukt och onödigt kan jag tycka.

Jag undrade snarare hur du definierar "föräldrar som inte uppfyller normen"?
D uttrycker dig lite förskönande tycker jag.

Jag antar att barnen är omhändertagna på goda grunder, att de farit illa hos sin biologiska familj, att de rentav vanvårdats.

Om man bedömer att biologiska föräldrar kommer få svårt att tillgodose sitt barns behov tycker jag det är rimligt att överväga adoption för barnet - även om bioföräldrarna motsäger sig det.

Att komma och gå mellan bioföräldrar-familjehem eller, som i  t ex Tjeckien bioföräldrar-barnhem är inget bra alternativ för barn

Vad normen är när det gäller föräldraskap skiljer sig självklart åt mellan olika länder. Jag är inte insatt i det tjeckiska kontextet, eller något annat östeuropeiskt heller. Jag bara vet att vi i Sverige är blåögda om vi tror att huvuddelen av adoptionerna därifrån är _önskade_ (varken på det ena eller andra sättet) av de biologiska föräldrarna ...  

Självfallet förekommer det att både omhändertagandet och adoptionen sker mot bioföräldrarnas vilja.

Det ligger väl i sakens natur att den som är olämplig som förälder ofta inte har insikt om sina brister, sitt missbruk eller vad som nu ligger bakom omhändertagandet? 

Men alla i SVerige förstår nog inte att det i östländerna förekommer tvångsadoptioner utan upprördheten blir stor när aftonbladet (enligt inlägg ovan) hittar mamman, intervjuar henne och hör att hon inte alls ville adoptera bort sitt barn som sedan avled i Sverige.

Jag förstår inte riktigt vart du vill komma...

Upprördheten kringe Freddie handlade inte om att det fans en mamma, som enligt  tidningsuppgifter, inte ville se sin son bortadopterad.
Upprördheten handlade om det som hände barnet i dess nya familj.

Vad tror du hade hänt om barnet stannat hos sin biologiska mamma? Det hade kanske vanvårdats - varför skulle det annars ha omhändertagits?