invandrare som adopterat, vilket språk talar ni med barnet?

Det är mycket bra att ert barn kom till er när det var så litet. Jag är övertygad om att det underlättar för h**** att ta till sig både ditt och din mans språk. 

Man vet inte säkert hur barn tar till sig språk, men forskningen har visat att barn tycks vara "programerade" att ta till sig språk upp till fem års ålder. De är oerhört och faktiskt svårförklarligt receptiva i de tidiga barnaåren. Om ni väntar med att införa pappas språk kommer ert barn att uppleva det svårare och kommer att få kämpa mer eftersom förmågan att lära sig språk försämras med stigande ålder. Ett barn som lär sig ett nytt språk efter puberteten lär sig oftast inte att tala utan brytning. Ett barn som fått förmånen att bli tvåspråkigt från späd ålder blir fullständigt flytande i bägge språken, även om det som barnet oftast talar kanske ligger det något närmare om hjärtat. Man kan faktiskt säga att dessa barn får på snudd två modersmål.

Var beredd på att barnet i början kommer att blanda ihop språken. Det är inget att oroa sig för. Det kommer att rätta till sig självt i takt med att barnet växer. Om ni vill att barnet ska bli helt och hållet tvåspråkigt är det viktigt att pappa konskevent talar sitt modersmål med barnet, åtminstone när ni är hemma. I sociala sammanhang kan det bli svårt.

Tillägg: jag ser att du i din ts skriver att det inte finns något utrymme för både pappans land/kultur/ språk och barnets ursprungliga, förutom svenskan. Varför utgår du från det?

Än så länge är ert barn litet. Prata om att mamma har sina rötter i Sverige, sätt en liten svensk bordsflagga vid mammas plats, fira svenska högtider osv. Gör likadant med pappas land, och med barnets land. Ni är en familj som inte riktigt ser ut som de flestas, men den är lika bra för det. I er familj finns ett mammaland, ett pappaland och ett XX-land. Just nu bor ni i  mammalandet osv. Allt eftersom barnet växer fyller ni på med allt mer och mer.

Kan det vara att de som jobbar med adoptioner inte kan så väldigt mycket om just den frågan? Det måste ju vara relativt ovanligt att någon med annat modersmål än svenska adopterar i Sverige. Däremot kan jag tänka mig att de har erfarenhet av barn som redan har ett annat modersmål när de kommer till Sverige, men det är ju en helt annan situation som inte alls går att jämföra. Jag skulle nog mer lyssna på lingvister (vilket jag själv råkar vara) och tvåspråksforskare, och enligt dem är det i normalfallet inget problem för ett barn att växa upp med fler än ett modersmål. Naturligtvis förstår jag att adoptivbarn och biobarn inte alltid kan jämföras rakt av, men i just ert fall ser jag inte hur det skulle kunna vara negativt för barnet. Däremot ser jag som jag nämnde tidigare nackdelar med att göra detta barnet annorlunda från kusinerna och till viss del stänga det ute från pappans familj, kultur och språk. En liten undran jag har är om det för dig handlar om något mer än det du nämnt. Har du något emot din mans kultur och/eller språk och/eller familj och därför vill hålla barnet på lite avstånd ifrån det?

Jag har inget emot min mans föräldrars hemland och kultur. Det jag har problem med (tror jag iallafall) är att han är född och uppvuxen i sverige men ändå är så "patriotisk" inför sina förlädrars hemland. Vårt barn är född i en annan världsdel och kom hit som väldigt liten. Det är mycket möjligt att barnet inte kommer att bry sig om sina egna genitiska rötter och strunta i att h*n ser annorlunda ut men om så inte är fallet så anser jag att det ska finnas stort utrymme för barnet att ta del av sitt ursprungslands kultur.

Något som också bekymrar mig mer och mer är att vårt barn kommer att känna sig vilsen i sin identitet då min man så kraftigt identifierar sig med sina föräldrars hemland. Vårt barn kommer alltså ha en pappa som är född och uppvuxen i sverige men ändå anser sig vara av samma nationalitet som sina föräldrar trots att hans egentliga upplevelse av det landet innefattar endast semesterresor varje sommar och det som hans föräldrar berättat. Jag är lite orolig för att vårt barn då "lär" sig att det inte spelar någon roll var man lever utan det är varifrån ens föräldar kommer som är viktigt. Det i sig är inget problem men jag är rädd att det leder till att barnet kommer känna sig vildet då denne inte har möjlighet till kontakt med sina biologiska föräldrar. kanske blir sakanden efter bilogiska föräldrar så stor när min man så tydligt signalerar att det är ens bioföräldrar som bestämmer vem man är och vilket land man "tillhör" istället för att man låter det land man är uppvuxen i färga hur man är. Men detta är mina tankar och jag har full förstålese för att ni inte alls håller med. Det är så svårt att förklara sådana här komplexa saker på ett internetforum och jag var nog lite dum som ens försökte. Men jag tackar för all uppmuntran. Kram på er!

Tack för att du försöker förklara, det gör det lättare att förstå din oro! Har du upplevt det här som ett problem redan innan ni fick barn, eller har din mans värnande om sin kultur förstärkts i och med att han blivit pappa och känner ansvar för att förmedla den vidare till ert barn? Du nämnde också att din mans familj var skeptisk till adoptionen, hur viktigt tror du det är i sammanhanget? Jag kan förstå att det känns mindre naturligt att din man talar sitt språk med sonen, trots att han är född och uppvuxen i Sverige och (antar jag) talar svenska lika bra som du. I de flesta tvåspråkiga familjer handlar det väl om att föräldern kommer från ett annat land och något som underlättar tvåspråkigheten mycket är om föräldrarna förstår varandras språk, så att kommunikationen flyter på inom familjen. Förstår du makens språk? Om inte förstår jag att det kan vara svårt att bli utesluten från kommunikationen mellan din man och er son.

Vet inte om mitt svar ger dig något alls, ville mest uttrycka att jag har förståelse för dina tankar och din oro. Kram!

Så hur utvecklar ni barnets egen kultur? Barnet är ju bara 6 månader så kulturen från ursprungslandet måste då tillhandahållas av er, hur bär ni er åt med det? Jag har svårt att se att ni ens kan ge barnet kulturen från ursprungslandet då ni inte har den kulturen själva, det enda ni kan förmedla är sånt ni läst i böcker. Och hur ska ni lära barnet språket i det landet? Talar ni det språket själva?

Om det inte är fråga om att lära barnet ursprungskulturen så är vi tillbaka till att barnet kan ha två kulturer (mammans och pappans) precis som bio-barn får. Inget konstigt med det. Du verkar tycka att problemet ligger mer i hur din man förhåller sig till sin kultur än att det egentligen skulle vara skadligt för barnet.

Jag förstår nu lite bättre vad din farhåga är, men jag tror faktiskt att du överanalyserar det hela. Det är väldigt många antaganden i ditt resonemang som inte alls behöver bli verklighet, och ärligt talat låter det i mina öron inte speciellt troligt att så skall bli fallet. Barnets föräldrar är ju ni och jag tror tvärtom att ni om ni blockar barnets tillgång till pappas kultur och istället framhäver barnets ursprungskultur signalerar att barnets ursprung och dess bioföräldrar är viktigare än de föräldrar han (jag skriver han för enkelhets skull) lever med. Nu säger jag inte heller att pappas kultur skall framhävas på bekostnad av ursprungskulturen. Jag tror att du underskattar ett barns förmåga att integrera influenser från flera olika kulturer i sin kulturella identitet.  Mina barn anser sig tillhöra våra respektive hemländer i  lika hög utsträckning som det land de vuxit upp i, och jag ser inget konstigt eller fel i det (de är ju som sagt var inte adopterade, men jag tror faktiskt inte att det förändrar så mycket). Det finns plats både för ursprungslandets kultur, Sveriges och pappas om det är så från början och det inte betraktas som något konstigt. Jag tycker lite att det låter som att detta inte handlar så mycket om barnet som om dina känslor inför att din man inte integrerat sig så väl i Sverige som du kanske skulle önska. För dig är han svensk, men inte för honom, och det kanske du inte riktigt vill acceptera? Är det så så var vaksam på att inte överföra dina känslor på barnet. Jag ser det egentligen inte som ett val. I och med att barnet de facto kommer från X-land, bor i Y-land med en pappa från Z-land så är barnet i någon mening både X, Y och Z. Att förvägra det Z tycker jag skulle vara fel. Kanske vill barnet senare mera betrakta sig mer som X eller (troligare) Y än de andra så får det vara hans val, inte ert. Om ni väljer för honom förvägrar ni honom som jag ser det det valet.

NI skulle alltså väldigt tydligt signalera just det du vill undvika: att mamma och pappa bestämmer vem han är och inte han själv. Jag tycker att det är jämförbart med min väninna som vuxit upp i USA med en fransk pappa och en japansk mamma. Pappan bestämde när de flyttade till Japan att bara engelska skulle talas i hemmet trots att min väninna redan talade japanska. Han ansåg att det skulle bli för förvirrande för barnen att tala ens ett extra språk hemma. Idag är hon bitter över att hon förvägrades tillgång både till mammans och pappans kultur och språk, speciellt eftersom hon ser väldigt japansk ut och japaner ofta antar att hon talar språket.

Tack! 
Innan adoptionen så tänkte jag lite på det men jag har blivit mer "hispig" och "på min vakt" nu när vi väl har fått vårt barn. Vårt barn är det viktigaste för mig (och för min man också givetvis) och det är mycket möjligt att jag överreagerar. Jag förstår makens språk och kan prata det behjälpligt så jag känner mig inte utanför när han pratar med barnet.  

Förmodligen så både överanalyserar och överreagerar jag. Jag har inte tidigare haft åsikter om min mans föräldrar och deras uppfostran av sina barn men nu blir refleterar jag mer över det famtum att de alltid kört på sin kulturella identitet. Det är antagligen inte min man som själv gjort valet att anamma sina föräldrars kultur utan det är nog föräldrarna. De kan vara lite påstridigia i att det kommer från Z-land och dra fram fördelarna med Z-land framför sverige. Jag är medveten om de eventuella identiteskriser vårt barn kan få längre fram och känner nog oro för att min mans nationalistiska beteende gällande sin föräldrakultur ska skapa ytterligare problem för barnet. Men jag ororar mig säkert i onödan. Det är inte alls säkert att blir så.

När barnet blir vuxet kommer det kanske att börja jobba på ett internationellt företag och där är det ofta en stor merit att ha kunskap om flera kulturer. T.ex. så vet jag ett företag som hårt lanserade gula produkter i Hong Kong, utan att veta att gult är de prostituerades färg där. Det blev en oväntad och inte helt önskad "nischning" som kunnat undvikas om de hade haft en medarbetare som kunnat påpeka detta.

Jag kanske gör saker och ting väldigt enkla, men jag tycker det låter som en fantastisk möjlighet för barnet att få en extra kultur på köpet. Det kommer tidigt att få lära sig att det har flera hemländer där det känner sig välkommet.

Som jag ser det ger ni barnet en möjlighet att få rötter, fast dess liv började utan dem. Att pappa inte heller har sitt ursprung i landet där ni bor kommer inte att vara konstigt i er familj, utan så det ska vara.

Världen blir mindre och mindre hela tiden. Flyg, internet, internationella studier och arbeten. Er familj är ett koncentrat och bevis på detta. Vilken rikedom!

I övrigt håller jag med Indras dotter:

Så gott som alla barn/ungdomar har väl identitetskriser, och adopterade barn i synnerhet kan jag tänka mig. Då är det möjligt att just detta blir fokus. Men det skulle också kunna bli något helt annat. Eller ingenting alls. Jag ser inte detta som något som har större potential att framkalla en kris än något annat (förutom möjligtvis mellan dig och pappan eller dig och svärföräldrarna som tydligen tycker att deras land är det bästa, men det är ju en helt annan historia, som dock skulle kunna färga av sig på barnet). Framtiden kan ingen förutspå, men jag tycker inte det låter rätt att stänga barnet ute från pappans kultur av just den anledningen.

Ja jag överdriver säkert. Jag ska lugna ner mig i frågan och se vad som händer längre fram.

Min poäng var inte just att du överdriver och behöver lugna ner dig, utan att du kanske projicerar problem på barnet som egentligen handlar om något helt annat. Om det är så eller inte kan bara du svara på, men som lekman utan specialkunskaper vare sig i barnpsykologi eller adoptionsfrågor (men väl av flerspråklighet och multikulturalism, både privat och professionellt) kan jag inte se något problem med att pappan lär barnet sitt språk, tvärtom.

Hej!
Jag har franskt och svenskt medborgarskap, men jag ar fransyska egentligen.
Jag har adopterat fran Vietnam en fantastiskt liten flicka for 4 ar sen.

Hon ar alltsa vietnamesiska, svenska och fransyska.
Nu bor vi i... Thailand!

Hennes skolkamrater ar mest fran Japan, men ocksa, Indien, Thailand, och Korea.  Hennes nanny ar thailandska.

Vad ar problemet?
Vi traffade vara kusiner haromveckan i Hong Kong och vi raknade att vi hade 9 olika medborgarskap sammanlagt.

Bl a en kusin som ar kanadensiska, fransyska och bulgariska. En annan som ar togoles och fransyska. En annan som ar burkinade och fransyska osv.

Min dotter har redan rest till nastan 30 lander.

Det ar precis sa jag ville uppforstra henne. 

Underbart!

Jag är svensk, min man är fransk. Jag har dessutom föräldrar med en annan kultur. Vårt barn ska bli tvåspåkigt. Jag ska tala svenska och min man franska till barnet. Jag kommer att läsa böcker om föräldrarnas kultur och lära lite fraser på det språket också. Tror flera språk bara är en tillgång för barnen!

Det känns som om ni kommer att välja att göra helt rätt! Det finns nog inget rätt eller fel. Men tänk på hur ni hade gjort om det varit ett biologiskt barn, det är kanske det mest naturliga för er egentligen...

Vi är en 2 språkig familj med adoptivbarn. Pappa pratar sitt språk och jag mitt. Det har fungerat bra. Något sen språkutveckling men den kommer. Han kom till oss vid 8 månaders ålder och är nu 4.

Eftersom vi är 2 språkiga valde vi ett land där vi kunde få ett barn under 1 år. Om vi fått en 3 åring hade vi nog inte kört 2 språkigt...

I hemutredningen fick vi tona ner att vi tänkte köra 2 språkigt - annars hade vi inte fått medgivande (!). Det berodde mer på fördomar än fakta. Vi fick mycket skräckpropaganda om fragmentarisk språkutveckling.