I v.18, sambon vill absolut inte ha barnet.

Dig vill jag ge en eloge till för att du skrivit så mycket klokheter i den här tråden och lärt åtminstone mig en hel del nytt.
Tack för det.

Och till ts, dig önskar jag allt det bästa.     

jag måste bara få lägga mej i denna diskution här känner jag! min dotter är född i vecka 23 och hon är precis som alla andra bara att hon är mindre. har du barn själv??

tro mej en vecka 22-23 bebis känner smärt mycket väl,jag har sett det med egna ögon då  min dotter är var en mindre en ½ kilo bebis.tänk vad ni som inte har varit i närheten av en prematur vet såååå mycket,snare nää ni vet inte utan sitter på google och söker! snälla gå på fakta som ni vet är sant istället. en prematur gråter,och skriker vid nålsättningar,intuberingar,extuberingar och alla andra fruktansvärda saker de får gå igenom.dom behöver lika mycket närhet som vilken barn som med att vara i famnen och suga på nappar. jag önskar ingen att behöva gå igenom en resa på neo,och kämpa varje minut för att få med sitt barn hem! min dotter lyfte upp sitt huvud i vecka 24 med respiratorn och allt,det kallas livsvilja..

Om du läser i mina andra inlägg så ser du att neonatalläkare säger att det går en gräns mellan v 22+ och v 23+....
I vecka 23+ så överlever idag ca hälften av de levande födda.
Men enligt vad de också säger så är det många av dem som får problem.
Men i regel vet man ju inte om eller hur förrän långt senare.

Skillnaden mellan v 22+ och v 23+ är att före 22 fulla veckor är lungbåsorna allt för outvecklade.
Och hjärnan är känsligare.

Härligt att höra att din dotter klarade sig!
Vilken vecka+dag är hon född?
Hur gammal är hon nu?
Hoppas att allt ska gå bra för henne!

Ja jag har tre barn själv.
Och ett missfall i vecka 12 och en abort i vecka åtta.               

Ledsen att din dotter fick en så svår start.

Jag har inte påstått att prematura barn inte kan känna smärta.
Har bara skrivit det läkare sagt.
Och det gäller foster före 22 veckor. 
 
En läkare där säger att om ett foster är levande, eller visar reflextoriska livstecken som de kallar det, så lider det inte ändå eftersom de har ett lugnande ämne i magen.... (skulle vara intressant att veta vad detta är.)

Naturligtvis blir ett mycket prematurt barn väldigt stressat och den omogna hjärnan måste ju reagera kraftigt på all stimulans den blir utsatt för. 

Jag skickar en länk om vad barnläkare/professor Hugo Lagercranz har skrivit om fostrets och spädbarnets hjärna. 
 
 http://ki.se/content/1/c6/02/65/23/Spadbarnets_hjarna.pdf

 "Det reagerar för ljud och smärta från ungefär 20:e veckan."

  
 

min dotter är född i vecka 23+2 och är idag 2år och det enda som "skvallrar" om hennes förtidiga födsel är att hon har en knapp på magen och är liten,men annars är hon precis som alla andra <3 hon grät och skrek när hon föddes och hade även sina ögon öppna när hon blev urplockad ur magen.

Det är sant att av de levande födda i v 22+ så överlever 10 % men av de som kommer till neonatalen överlever ca 25 % och på många svenska sjukhus idag får de inte ens en chans. Sjukhusen har olika riktlinjer när det gäller den frågan (om de ska få en chans) och barnläkarna vid de olika sjukhusen har olika åsikter vad gäller både det etiska och det ekonomiska, för det är inte bara en etisk fråga tyvärr. Som mamma till ett barn som föddes levande i just den veckan men inte fick en chans kommer jag för alltid att undra hur livet sett ut om min son fått den akutsjukvård han, liksom alla andra akut sjuka människor, fått på ett annat sjukhus. Och i regel har människor med min upplevelse en annan åsikt i fråga än de som inte har den upplevelsen.

Hoppas allt löser sig för dig ts!

Förstår inte riktigt varför fostret blir ett barn när det kan överleva utanför livmodern. Det behöver ju fortfarande väldigt mycket hjälp av den medicinska tekniken för att överleva medan det i livmodern behöver "biologisk teknik" för att överleva. Varför är man mer värd bara för att man klarar sig med medicinsk teknik istället för biologi, det är ju samma foster bara olika mycket utvecklat och det klarar sig med olika typer av hjälp vid olika tidpunkter i livet.

Om det stämmer som "två döttrar och en son" citerade, att de får ett medvetande när de väl kommer ut så skulle man ju i såna fall inte kalla ofödda i v. 38 för barn heller innan de kommer ut. Å andra sidan undrar jag vad man menar med medvetande, de verkar ju tidigt kunna reagera på sin omgivning. De kan ju känna om man petar på dem redan i v.10 enligt libero.se och så småningom kan de höra och reagera på ljus utifrån. Dem är ju liksom inte medvetslösa i magen såsom en vuxen kan bli medvetslös om den skadas ex. Så jag förstår inte riktigt vad man menar när man säger att de inte är medvetande och vad det egentligen har för betydelse för huruvida de är barn eller inte. Kan tänka mig att ett nersövt för tidigt fött barn i respirator inte är så medvetande heller men räknas då ändå som barn eller?

Ts verkar ju lämnat tråden så jag tänkte att det var ok att diskutera lite. 

Ett jättebra inlägg som inspirerar till diskussion. Kanske helst i en ny tråd men i vilket fall bra!

Håller med om att det inte är så självklart när ett barn blir ett barn eller när det är en individ som ska få samma akutsjukvård som alla andra människor har rätt till. Tycker inte det är enkelt.

:) Tänkte väl mest på abortfrågan men frågan om när man ska försöka rädda barn som fötts för tidigt är också intressant, speciellt när det verkar vara olika riktlinjer på olika ställen i Sverige.  Men angående abortfrågan så förstår jag att man kanske inte försöker rädda ett barn/foster som föds för tidigt i ex. vecka 15 eftersom man inte har tillräckligt bra teknik för det, men att gå därifrån och säga att det därför är ok att abortera det känns konstigt för mig. En sak att inte kunna rädda, en annan sak att aktivt avbryta ett liv. 

Hur gickl det TS? fick du igenom din ansökan om sen abort?

 

Min ansökan gick igenom. I lördags fick jag ta första tabletten, på måndag morgon fick vi åka in för att slutföra. På kvällen, ungefär kl 9, kom han ut. Vi fick ligga kvar över natten eftersom det var problem med moderkakan som inte ville komma ut och för att jag var enormt slö och yr efteråt. 

Det här är någonting jag absolut inte kommer vela göra om. Även fast jag känner att det var rätt beslut för mig och barnet nu vill jag aldrig mer uppleva att inte ha ett levande barn som kommer ut. Jag vet att många tror att jag kommer ångra mig, men ärligt tror jag inte det. Det känns bra, även om det är jobbigt. Det enda jag ångrar är att jag inte kollade på honom, hade faktiskt gärna velat se hur han såg ut. 

Jag kommer ha fortsatt kontakt med kuratorn på KK och jag kommer tänka på honom och jag kommer kanske till och med gråta lite över valet jag gjort. När jag slutat blöda och livet gått tillbaka till det normala kanske jag kommer känna någonting annat än nu, men precis just nu, i skrivandets stund, är jag nöjd över att jag avslutade graviditeten istället för att genomföra den och inte kunna ge mitt barn det liv jag ville kunna ge honom.  

Skönt att höra att det känns rätt just nu, kuratorn finns och med tiden så kommer du ha levande födda barn, du är stark! Jag hade aldrig klarat av det, hur dåligt det än varit. Lycka till! Kram!

Okej bra att det gick bra hoppas du lär dig av detta nu skydda dig om du inte vill ha barn abort är inget preventivmedel och det är fasktiskt ett liv man dödar.

Är glad att vi refererar till det som ett barn nu. Att vi insett att det faktiskt är ett barn som dött och inte bara något som skulle bli ett barn. Jag kommer dock aldrig förstå hur det skulle kunna vara rätt att döda detta barn eller något av dem barnen som dör i aborter. Tycker små barn borde skyddas på samma sätt som stora barn.  
Hoppas att du, TS aldrig ska va med om nåt så hemskt igen. Ber för dig.

Hej på dig

Jag skulle starkt rekommendera att inte göra abort för jag lovar dig du ska ångra det så mycket att du kommer tänka att du skulle ha dött men inte sin bäbis.

Jag har genomgått en sen medicinsk abort i v 21 då jag hade problem med pappan under hela min graviditet sedan första dagen jag fick veta att jag var gravid.

Jag och pappan kände varandra i ett år och vårt förhållande var lite konstigt vi var typ två veckor tillsammans sen bråkade vi och gjorde slut tills jag blev gravid. Dagen jag såg mina två streck var den bästa dagen i mitt liv. Men när jag sa till pappan det han skrev var gör abort vi kan skaffa barn senare, han var inte redo och det värsta var att han ville att jag lånar pengar åt honom.Eftersom jag gjorde inte det han lämnade mig. Efter några veckor han kom tillbaka och ville vara tillsammans igen och jag blev bara glad över det. Vi är muslimer men med olika rötter så vi gjorde en liten islamisk giftermål i moskén och en vecka efter jag fick veta att han hade lurat mig med ceremonin vilket var falsk. Sen började han och hans nära störa mig och gav mig råd att det bästa var att göra abort då jag var gravid i v 9. Jag bokade tid och han var med jag tog första medicine och hoppades han skulle stoppa mig men det gjorde han inte. När han gick hem ringde jag honom och frågade om han var nöjd då han började ? du tog medicinen utan att blunda det var du som gjorde fel?, där mitt hjärta slutade att slå. Samma dag på kvällen mådde jag jätte dåligt för jag ångrade mig då jag åkte direkt till akuten för att be om motmedel vilket fanns inte och när jag fick veta att den medicinen dödar barnet mina tårar började rinna. Men senare kände jag mig ännu starkare och ringde flera privata läkare och min barnmorska som sa till mig att om jag inte får nån blödning då mår barnet bra och om det in händer något inom 14 dagar så får barnet fortsätta leva i min mage vilket gjorde mig väldigt glad. Jag gick på ultraljud i flera veckor varannan dag och varje gång såg jag min lillas hjärta slå BÄSTA KÄNSLAN.

Sen var vi tillsammans med pappan i tre veckor till då jag var i v 13 och pappan blockerade mig för jag ville inte låna pengar från banken igen han sa att han hade 50 tusen kronor skuld. Jag sa till honom nej och att jag går och gör abort då jag hamnade igen i abortmottagningen i huddinge. Jag bokade tid allt var ordnat men jag bestämde att inte gå.

En hel månad hade jag ingen kontakt med pappan han hade blockerat mig överallt det gick inte att nå honom. En gång skrev han kusin till mig att jag ska inte försöka nå pappan för han ska flytta från stockholm och om jag behövde något skulle jag ringa kusinen istället. Tills dess bodde jag med mina föräldrar och dom visste ingenting men en dag berättade jag för mamma och hon var arg pappa med för dom gillade inte pappan. När jag var i v 16 pappa sa till mig ta bort barnet för du kommer ha svårt hela ditt liv vilket mamma brukade oxå säga nästa varje morgon. Dom ville att jag flyttar hemifrån och jag hade en månad på mig och det som var problem var att min ekonomi skulle inte klara det. Jag delade hyra med dom betalade bil på privat leasing vilket jag köpte pga dom ville sen hade jag lite andra betalningar som tog 80% av lönen och till slutet av månaden jag räknade mint. Jag kunde inte köpa det var sugen på vilket var värsta känslan, ibland lånade jag pengar från syrran för att kunna handla mat. Jag kan inte förklara hur ensam jag var. En kväll gick jag hos pappan till barnet och berättade det jag upplever i början han sa att han ska hjälpa bara pga barnets skull och dagen efter ville han prova igen vara med, jag sa okej vi provar för snart mitt barn skulle komma fram.

En månad ungefär allt var okej mina föräldrar accepterade fast jag bodde fortfarande hos dom vilket kändes fel. En dag jag började få besvär i magen och gick till akuten två dagar i rad då pappan stängde av mobilen så att jag inte stör honom under natten och på morgonen brukade han säga förlåt jag hade problem med min lur. Jag visste att han ljög men jag sa aldrig något för jag ville ha min lilla bäbis bästa. Vi hade inte träffat varandra i två veckor och hade slutat ringa en söndag när jag i v 20 skrev han att vi kommer aldrig komma överens och att jag var glad med min familj och att jag skull förvänta mig något från honom, det var inte roligt att höra det här. Jag berättade för mamma och hon började gråta hon var så hemsk ledsen för min skull. Dagen efter sa han du ringer inte ring mig kom hos mig vi pratar och att han var ledsen för han gjorde slut på oss igen och då bestämde jag att vara stark och inte svara. Han blockerade mig överallt på social media och när jag fick se hans insta profil så såg jag att han hade följd 25 tjejer från hans land och lagt upp foto på sig själv vilket påminde om allt som hände tidigare.

Jag brukade ringa honom och fråga om jag ska köpa säng eller nån byxa eller filt till barnet jag ville att han ska oxå hjälpa och välja men det ända han sa var ? varför har bråttom, jag måste skicka pengar till min familj, jag har inte pengar, förvänta inte att jag köper, vänta till nästa månad och mm?, vilket gjorde att jag kände mig trött. När jag ville köpa något det var jag som skulle betala inte han, jag ringde inte honom för att jag ville att han betalar jag ville bara hans uppmärksamhet. Jag skulle inte äta men min bäbis skulle få allt som hon behövde.

Till slut hamnade i abortmottagningen igen vecka 21+3 gjorde jag aborten, jag fick godkänd på min ansökan på grund av allt detta jag upplevde.

Jag ångrar det för jag fick födda min bäbis och hålla den i min famn utan att kunna ta henne hem. Mitt lilla ????.

Från 7 på morgonen till kl 00:02 kämpade hon för att kunna vara kvar i min mage men jag tog bort henne därifrån. VÄRSTA DAGEN I MITT LIV! Jag fick sova på sjukhuset o när jag vaknade började jag gråta inuti ville jag inte lämna sjukhuset men ändå sprang jag därifrån. Sen kom känslan att jag glömde min bäbis där och jag ville gå och hämta henne mitt lilla var kvar där och min mage tom. Den här känslan kan jag inte förklara.

Så gör inte abort bara för att du inte får stöd från pappan.

För barn ångrar man inte.

Min familj sårar med mig för dom stoppade inte mig vilket jag önskade till sista sekunden. Jag ville bara att dom ska säga Vi Är Med Dig Du Klarar vilket dom gjorde inte tills dom inte såg bilden på min lilla. Nu ångrar dom det och säger att de skulle ha stoppat mig. Det som de säger hör jag inte för de kunde göra det innan jag dödat mitt hjärta.

Nu har det gott tre dagar och jag kan inte varken äta eller sova, jag förtjänar inte något. Det känns egoistisk men idag bad jag sjukhuset ge mig min bäbis för att gravsätta henne bara för att hon förtjänade inte det. Stackars lilla.

Så GÖR inte abort om du är osäker!

Du har svarat i en tråd från 2012 -.-

Det är pro-lifers som sitter och söker på google över forum för att skriva snyftisar i, det är därför de oftast får upp gamla trådar på diverse forum för det matchar deras kriterier som söks sen kollar de inte alltid datum.

Kan vara jehovas vittnen, sjunde dagen, laestadister osv.

Det är därför du alltid har så många pro life som dyker upp i trådar om abort anonymt eller med nytt konto.