Anonym (V) skrev 2019-01-15 00:06:04 följande:
I min familj är jag det enda icke biologiska barnet, kan med all säkerhet säga er att föräldrar med biologiska barn älskar sina riktiga barn mkt mer det adopterade barnet är enbart omhändertagen där i syfte för att fylla föräldrarnas/familjens önskemål lycka tillfälligt och älskas inte villkorslöst utan är i grund och botten ett objekt för att fylla nått tomrum, jag tycker inte man skall få adoptera överhuvudtaget om man har biologiska barn.
Du är inte ensam om det, min man är adopterad fast han är enda barnet. Han hade en bra relation med sin adoptivpappa men inte med adoptivmamman. Han kände att han aldrig fick någon kärlek från henne och hörde aldrig "jag älskar dig". Han hade en väldigt tuff uppväxt där han fick se sin adoptivpappa bli nedslagen och även behövde försvara honom under tonåren (det höll på i flera år) tills adoptivpappan gick bort när min man var en ung vuxen. Hans adoptivpappa var hans bästa vän och trygghet. Det blev hetsigt efter hans bortgång där adoptivmamman krävde att få träffa honom varje söndag, men det slutade alltid med skrikande vid middagsbordet och julbordet (för att han råkade köpa fel present).
Det förändrades efter att vi fick vårt barn, då hon ville bli en bra farmor, men det blir fortfarande konflikt mellan henne och honom. Vi märkte med åren att hon kanske har ett stort kontrollbehov och inte har bearbetat traumat av att inte kunna få biologiska barn. Hon kunde inte riktigt förstå oss när vi kom hem med vårt barn och försökte bestämma över oss, som om hon visste mer än vi om anknytning. För oss kändes det som att vi kände vårt barn redan när hen var en liten ärta och kärleken fanns där från början. Hon kunde inte relatera, och kontrollbehovet blev tydligare efter att min man sökte sina rötter och fick kontakt med sin biologiska mamma och syskon. Hon kände sig hotad och blev aggressiv när hon inte fick bestämma, trots att det var hans rättighet. Jag tror att hon kanske trodde att man kunde radera hans identitet och göra honom till bara hennes, men hon förstod inte att han är en egen person. Det är därför hon ville ha någon som var väldigt liten och vägrade adoptera ett äldre barn (han var tre månader gammal).
Min man sa inget om han kände kärleken vid första ögonkastet när han såg sin biologiska mamma vänta på flygplatsen. Han kände samma kärlek när han fick hålla vårt barn för första gången. Blodsband är viktigt för honom och han har sagt att han aldrig skulle kunna adoptera. Det låter kanske konstigt varför jag berättar det här, men jag tror ibland att det finns par som inte kan få barn och tror att de måste adoptera för att bilda en familj, utan att tänka efter vad det innebär. På den tiden var det vanligt att man adopterade och trodde att man "läkte" ofrivillig barnlöshet, och även läkare sa "det är bara att adoptera" utan att tänka på att det kanske inte är för alla.
Jag tror att det finns bra adoptivföräldrar som försöker förstå hur adoptivbarnet känner sig, men jag tror att de behöver bearbeta sig själva och tänka igenom sina känslor, och inte bara adoptera för att få den familj som man fantiserat om och sedan bli besvikna. Min man tror att det skulle ha varit lättare för henne om hon hade fått biologiska barn, för då kunde hon relatera till någon som liknade henne själv, trots att hon alltid nämner "adopterade barn är samma som biologiska". Vi tror inte att det stämmer just för henne. Min man tror att hon skulle ha varit den person som hur hon är med barnbarnet om han var hennes biologiska. Hon kunde skapa det bandet med barnbarnet, men inte med honom.
