Anonym (?)

Äldre 3 Dec 11:08

60 svar

Hantera bonusbarn?

Hur ska man hantera bonusbarnet i ens vardag? I mitt fall trixar barnets mamma och lyckas alltid avsäga sig typ roliga högtider, såsom nyår. Jag säger till min sambo att jag kanske vill att bara han och jag ska göra något på nyår, utan hans barn. Han säger att jag ska räkna med att barnet alltid är här, och bara är hos barnets mamma när barnets mamma har lust. Samtidigt säger han att de har ett system kring jul/nyår, men nu har det flera gånger upprepat sig att trots att barnet ska vara hos sin mamma, så kommer de överens om att barnet ska vara hos oss. Jag hatar att behöva anpassa mig efter hans barn. Jag vill kunna göra saker med min sambo utan att barnet är med. Kommer jag aldrig få som jag vill? Varför är barnets mammas behov av att "roa sig" viktigare än mina behov? Är det okej att som mamma välja bort sitt barn för att man vill ut och dricka alkohol och vara barnfri?

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 13:04

#41

Anonym (Majsan) skrev 2015-12-03 12:50:04 följande:

Jag har varit bonusmamma i 10 år och det jag har lärt mig är att det finns inget sätt att tvinga den andra föräldern till att ta ansvar.

Det är egentligen jättekonstigt. Men på alla möten och familjerätt och liknande så bygger det på att båda vill ha barnen och att man gör upp om vem som ska ha dem när. Det finns ingen plan för hur man gör då den ene inte tar sitt ansvar. Då måste den andre ta över, det finns inget annat.

Jag lever i en liknande situation och har gjort länge. Mamman bokar in jobb, fester och allt möjligt annat på sina dagar och så skjutsas barnen över till oss.
Omöjligt att bara ställa barnen på gatan så det är bara att ta emot.

Sedan kan man önska att mannen ska sätta emot hårdare, men frågan är om det hjälper. Kanske gör det det? Här har det fungerat i perioder.
Totalt sett tror jag att det bästa är att vänja sig vid tanken på att det är såhär det är, och boka in saker för sig själv ibland så att man på så sätt får styra lite över sin egen tid.

Ledsen att jag inte har något roligare svar, men det är min erfarenhet.

Tack för att du delade med dig! Det handlar ju inte om att man själv inte vill att barnen ska var här, utan mer att man undrar hur den andre föräldern tänker (..och HUR den kan tänka så.. )

Jag hade önskat att alla kunde vara ärliga med sina intentioner i vårt fall. Här går vi alla vuxna, bonusföräldrar, föräldrar, släkt och vänner, och låtsas att alla är superbra och hängivna föräldrar, när det i själva verket inte alls är så. Det är ett spel för galleriet och jag är trött på det. Visst, vi får alla acceptera att vissa föräldrar tar mer ansvar och andra mindre, men hur ska vi kunna bygga ett härligt liv när vi går runt och lever i förnekelse? I vår situation hade det gjort jättemycket gott om min sambo bara kunde säga det: "Nej, mamman tar inte så bra ansvar, hon prioriterar bort sitt barn och har ett annat fokus än vad man skulle kunna önska! Men vilken tur det är att jag som pappa då får vara så mycket med mitt barn istället!" Något sådant, som absolut inte behöver vara svartmålande över mamman, men ändå bekräftat verkligheten. Så trött på att låtsas som att det regnar..

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 13:08

#42

BioBonus skrev 2015-12-03 12:58:24 följande:

Det kanske inte är så att han skyddar mamman, men han vet att alla samtal om/kring henne skapar bråk er emellan och då väljer han att inte säga nånting alls?

Tack! Finns en väldigt stor chans att det precis är det som är fallet. I själva verket är det antagligen är det precis så det är.

Jag älskar verkligen FL. Det är så många som säger just de sakerna man behöver höra (trots att det ofta kan betyda att man själv behöver tänka om). Älskar att ni har erfarenheter som berikar. Älskar att både bli tillrättavisad och medhållen.

:)

Vestra

Äldre 3 Dec 13:18

#43

Anonym (?) skrev 2015-12-03 12:57:06 följande:

Jo, tror också att det är så han gör. Täcker upp för henne liksom. Önska han kunde prata med mig om det bara, hur det verkligen ligger till alltså, och inte går runt och skyddar mamman.

Ja men såklart. Han borde ju berätta hur han tänker och känner runt det hela. Så kanske lite av dina känslor av att bli bortprioriterad ändras. Man måste ju ha en öppen dialog. Och ibland behövs det att man berättar lite extra tydligt om varför osv. Hur han känner. Då får du en bättre förståelse också.

Antar att det du upplever är att han täcker upp för mamman och att du upplever att han anser att hennes känslor är viktigare än dina. Men jag tror att det bara är den där beskyddarinstinkten mot sina barn. Men han bör såklart förtydliga detta.

Något meningsfullt, imponerande och gärna lite skrytsamt.

Anonym (H)

Äldre 3 Dec 13:21

#44

Anonym (?) skrev 2015-12-03 12:56:00 följande:

Jag har sagt att det är så jag funderar på att göra. Han hade planerat att jag, han och hans barn skulle hälsa på hans släkt över nyår. Och jag har sagt att de kan åka själva, så kan jag vara hemma och fira med vänner. Så får båda som de vill liksom. Men han vill ju att jag också ska följa med. Han skulle vara okej med det, i grund och botten, men hade hellre velat att jag, han och hans barn umgicks.

Klart han vill det men om du vill stanna hemma och umgås med dina kompisar istället, så tycker jag att du ska göra det.

FrökenKanSjälv

Äldre 3 Dec 15:13

#45

Anonym (?) skrev 2015-12-03 13:04:44 följande:

Tack för att du delade med dig! Det handlar ju inte om att man själv inte vill att barnen ska var här, utan mer att man undrar hur den andre föräldern tänker (..och HUR den kan tänka så.. )

Jag hade önskat att alla kunde vara ärliga med sina intentioner i vårt fall. Här går vi alla vuxna, bonusföräldrar, föräldrar, släkt och vänner, och låtsas att alla är superbra och hängivna föräldrar, när det i själva verket inte alls är så. Det är ett spel för galleriet och jag är trött på det. Visst, vi får alla acceptera att vissa föräldrar tar mer ansvar och andra mindre, men hur ska vi kunna bygga ett härligt liv när vi går runt och lever i förnekelse? I vår situation hade det gjort jättemycket gott om min sambo bara kunde säga det: "Nej, mamman tar inte så bra ansvar, hon prioriterar bort sitt barn och har ett annat fokus än vad man skulle kunna önska! Men vilken tur det är att jag som pappa då får vara så mycket med mitt barn istället!" Något sådant, som absolut inte behöver vara svartmålande över mamman, men ändå bekräftat verkligheten. Så trött på att låtsas som att det regnar..

Skulle det funka att säga precis det här till sambon? Det skulle kunna öppna upp mellan er och göra så att ni kommer närmare varann.

I övrigt tänker jag som några andra att det är meningslöst att lägga tid på att försöka förstå hur mamman tänker. Det enda sim händer är att du blir irriterad, och är hon verkligen värd att slösa energi på? Försök istället tänka att det enda du kan påverka är ditt eget agerande och tänkande. Försök lista ut hur du skulle kunna hantera olika situationer så att du känner dig gladare. Tex nyår, skulle du kunna fixa så att hans släkt är barnvakt och ni två går ut och äter middag?

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 15:34

#46

FrökenKanSjälv skrev 2015-12-03 15:13:46 följande:

Skulle det funka att säga precis det här till sambon? Det skulle kunna öppna upp mellan er och göra så att ni kommer närmare varann.

I övrigt tänker jag som några andra att det är meningslöst att lägga tid på att försöka förstå hur mamman tänker. Det enda sim händer är att du blir irriterad, och är hon verkligen värd att slösa energi på? Försök istället tänka att det enda du kan påverka är ditt eget agerande och tänkande. Försök lista ut hur du skulle kunna hantera olika situationer så att du känner dig gladare. Tex nyår, skulle du kunna fixa så att hans släkt är barnvakt och ni två går ut och äter middag?

Har sagt liknande saker till honom många gånger men han säger i princip bara att det inte borde vara ett problem, att jag ska sluta bry mig om mamman, att jag får hantera det själv och att han inte orkar höra om det.

Fatumeh

Äldre 3 Dec 16:43

#47

Anonym (?) skrev 2015-12-03 11:31:30 följande:

Exakt samma sak här. Sambon motiverar det med att han vill vara med sitt barn så mycket som möjligt. Men barnet bor ju här hela tiden så hon är ju ändå alltid här. Undrar varför han inte ställer sig frågan varför barnets mamma inte vill vara med sitt barn. Han menar att hon visst vill det. Är det därför hon byter bort sitt barns dagar så ofta hon får chansen? Propsar på att sambon måste hämta sitt barn (hämtar och lämnar alltid) senast det och det klockslaget för att hon måste till gymmet, eller på krogen. De helger hon väl har sitt barn så lämnar hon det ofta till sina föräldrar eller sin sambo, för hon ska på tjejmiddag typ. Gör allt för att vara med sitt barn? Absolut...

Jag känner igen allt! Skulle kunna skrivit det själv! Du får gärna skriva ett privat meddelamde till mig om du vill ha någon i samma situation att ventilera frustration med. Jag skulle gärna ha det.

Zarch

Äldre 3 Dec 18:21

#48

Anonym (H) skrev 2015-12-03 12:35:03 följande:

En mkt bra idé!

Skulle din kille vara okej med det, eller skulle det då heta att du vill slippa hans barn?

Hehe, förstod det.

Men eller hur, det tror jag hade varit det ultimata för TS och karln (han kanske blir lite bölig över bristen på vuxet sällskap men och?). Hade varit en smart lösning, man behöver inte sitta ihop hela tiden fast man är ett par. TS tjänar ingenting på att ha martyrrocken på iallafall!

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 18:47

#49

Zarch skrev 2015-12-03 18:21:02 följande:

Hehe, förstod det.

Men eller hur, det tror jag hade varit det ultimata för TS och karln (han kanske blir lite bölig över bristen på vuxet sällskap men och?). Hade varit en smart lösning, man behöver inte sitta ihop hela tiden fast man är ett par. TS tjänar ingenting på att ha martyrrocken på iallafall!

Haha, vadå martyrrocken? Men ni har helt rätt, det är absolut den bästa lösningen på just det.

Zarch

Äldre 3 Dec 18:52

#50

Anonym (?) skrev 2015-12-03 18:47:12 följande:

Haha, vadå martyrrocken? Men ni har helt rätt, det är absolut den bästa lösningen på just det.

Typ att man sitter och tjurar och tycker synd om sig själv på nyår för att man inte firar det som man vill.

mammalovis

Äldre 3 Dec 20:19

#51

Så som du beskriver mamman, så tolkar jag henne som ung och egoistisk. Det låter som att hon fick barn innan hon hann vara ute och festa klart och nu tar igen det och pappan sanktionerar det, då han gärna vill ha barnet mer.

Så i din situation är det nog bättre att du ställer in dig på att ni har barnet på heltid och att den tid mamman verkligen tar barnet är en bonus. Däremot tycker jag du kan kräva att ni kan vara barnfria med barnvakt vid ett annat tillfälle.

Jag har varit i din situation med en opålitlig pappa till mitt barn. Han har ställt in umgänge med motiveringen att han ska jobba övertid, men då det egentligen varit att han ska umgås med en ny flickvän som är viktigare. Nu när hon snart är 5 år har det fungerat förvånansvärt bra, även om han låter henne se på tv och film större delen av helgen så hon är hemsk när hon kommer tillbaka.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 20:30

#52

mammalovis skrev 2015-12-03 20:19:02 följande:

Så som du beskriver mamman, så tolkar jag henne som ung och egoistisk. Det låter som att hon fick barn innan hon hann vara ute och festa klart och nu tar igen det och pappan sanktionerar det, då han gärna vill ha barnet mer.

Så i din situation är det nog bättre att du ställer in dig på att ni har barnet på heltid och att den tid mamman verkligen tar barnet är en bonus. Däremot tycker jag du kan kräva att ni kan vara barnfria med barnvakt vid ett annat tillfälle.

Jag har varit i din situation med en opålitlig pappa till mitt barn. Han har ställt in umgänge med motiveringen att han ska jobba övertid, men då det egentligen varit att han ska umgås med en ny flickvän som är viktigare. Nu när hon snart är 5 år har det fungerat förvånansvärt bra, även om han låter henne se på tv och film större delen av helgen så hon är hemsk när hon kommer tillbaka.

Jo, hon blev en ung mamma men inte oerhört ung. Och hon är äldre än vad jag är. Vet inte hur hennes liv såg ut innan hon fick barn men jag tänker att i och med hur mycket tid hon har i sin vardag att göra precis vad hon vill utan något ansvar för barnets dagislämningar, aktiviteter, planeringsdagar, tidigt sänggående och alla andra vardagsbestyr så borde hon kunna klara av att vara "lekmamma" och åtminstone avsätta den lilla tid hon tar för sitt barn, MED sitt barn. Hon är ändå runt de 30 nu. Men det handlar väl om en mental ålder snarare än en biologisk sådan.

Jag tror också att det bästa är att ställa in sig på att barnet är här heltid, och resten som en bonus, precis som du säger. Där är det jag som är egoistisk och inte riktigt alltid gläds åt tanken, men det är ju mitt problem det.. Jag tänker mycket på hur barnet, när barnet blir äldre, ska bli ledsen kring situationen med barnets mamma. I nuläget idoliserar barnet mamman litegrann, antagligen för att barnet saknar sin mamma? Även om barnet ofta innan lämningar säger att barnet inte vill åka till mamman. Men vad händer sen? När barnet börjar förstå mer kring vad mamman väljer göra istället för att vara med barnet? Att andra saker är viktigare? Hur kommer det kännas för barnet? Tänker du någonting kring det med din dotter och hennes relation med sin pappa? Eller är det jag som är knäpp som sitter och oroar mig kring det (och återigen lägger näsan i blöt?)?

mammalovis

Äldre 3 Dec 22:49

#53

Anonym (?) skrev 2015-12-03 20:30:51 följande:

Jo, hon blev en ung mamma men inte oerhört ung. Och hon är äldre än vad jag är. Vet inte hur hennes liv såg ut innan hon fick barn men jag tänker att i och med hur mycket tid hon har i sin vardag att göra precis vad hon vill utan något ansvar för barnets dagislämningar, aktiviteter, planeringsdagar, tidigt sänggående och alla andra vardagsbestyr så borde hon kunna klara av att vara "lekmamma" och åtminstone avsätta den lilla tid hon tar för sitt barn, MED sitt barn. Hon är ändå runt de 30 nu. Men det handlar väl om en mental ålder snarare än en biologisk sådan.

Jag tror också att det bästa är att ställa in sig på att barnet är här heltid, och resten som en bonus, precis som du säger. Där är det jag som är egoistisk och inte riktigt alltid gläds åt tanken, men det är ju mitt problem det.. Jag tänker mycket på hur barnet, när barnet blir äldre, ska bli ledsen kring situationen med barnets mamma. I nuläget idoliserar barnet mamman litegrann, antagligen för att barnet saknar sin mamma Även om barnet ofta innan lämningar säger att barnet inte vill åka till mamman. Men vad händer sen? När barnet börjar förstå mer kring vad mamman väljer göra istället för att vara med barnet? Att andra saker är viktigare? Hur kommer det kännas för barnet? Tänker du någonting kring det med din dotter och hennes relation med sin pappa? Eller är det jag som är knäpp som sitter och oroar mig kring det (och återigen lägger näsan i blöt?)?

Ta inte ut oron i förskott. Det viktiga är väl att barnet i alla fall har ETT tryggt hem hos er. Mer kan ni inte göra, men jag vet att det är svårt att acceptera. Jag har blivit besviken så många gånger då det hade varit skönt att få en paus. Numera är det mer jobbigt när hon kommer hem som en virvelvind och det blir skrik och gap igen efter en stillsam helg. Jag önskar att vi kunde bevara lugnet.

Förhoppningsvis kan pappan vara tydlig med hur besviket barnet blir och får mamman att tänka till. Ett tag kunde jag inte förbereda min tös på att åka till pappa förrän samma morgon för att hon inte skulle behöva ta risken att bli besviken. De få gånger jag lyckades försäga mig, så nog sjuttan ställde han in de gångerna.

Numera vet hon när hon ska till pappa och frågar själv ofta, men nu får pappan också förklara varför han inte kommer så jag slipper stå som the bad guy. Som tur är fungerar det bättre sedan hon blev lite äldre och kunde föra sin egen talan.

Anonym (J)

Äldre 7 Dec 17:32

#54

För mig är det helt och hållet tvärtom. Biomamma roffar åt sig högtider och skulle kunna gå över lik för att hindra bonusarna att fira i lugn och ro med mig och min man. Istället tar hon alla chanser hon får att prata illa om mig, min man och vår familjesituation. Hon accepterar inte att barnen faktiskt tycker om mig, och att det är helt ömsesidigt. Om jag fick välja skulle barnen vara här jämt!

Jag ska tillägga att jag aldrig någonsin har tagit på mig en "mammaroll" då barnen redan har två föräldrar, jag fungerar som en vuxen kompis. Jag har heller aldrig pratat illa om biomamma inför barnen trots alla hemskheter de har berättat att hon säger om mig. Barnen, eller ungdomarna rättare sagt är 13 respektive 17 år gamla.

Jag kan förstå att det känns jobbigt och onaturligt att komma i "andrahand", men faktum är att du har en man som har barn sedan tidigare med allt som kommer till. Om du har svårt att acceptera det eller förlika dig, så kanske det vore bäst för alla att du kastar in handduken.

Lycka till!

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 7 Dec 17:40

#55

Anonym (J) skrev 2015-12-07 17:32:53 följande:

För mig är det helt och hållet tvärtom. Biomamma roffar åt sig högtider och skulle kunna gå över lik för att hindra bonusarna att fira i lugn och ro med mig och min man. Istället tar hon alla chanser hon får att prata illa om mig, min man och vår familjesituation. Hon accepterar inte att barnen faktiskt tycker om mig, och att det är helt ömsesidigt. Om jag fick välja skulle barnen vara här jämt!

Jag ska tillägga att jag aldrig någonsin har tagit på mig en "mammaroll" då barnen redan har två föräldrar, jag fungerar som en vuxen kompis. Jag har heller aldrig pratat illa om biomamma inför barnen trots alla hemskheter de har berättat att hon säger om mig. Barnen, eller ungdomarna rättare sagt är 13 respektive 17 år gamla.

Jag kan förstå att det känns jobbigt och onaturligt att komma i "andrahand", men faktum är att du har en man som har barn sedan tidigare med allt som kommer till. Om du har svårt att acceptera det eller förlika dig, så kanske det vore bäst för alla att du kastar in handduken.

Lycka till!

Kul att det funkar för dig. Trist att mamman verkar så osäker. Tyvärr är du inte unik i ditt förhållningssätt, den typiska "acceptera din undergivna roll eller förskona alla från din närvaro". Kan inte identifiera mig med att i detta, eller någon annan situation, bara dra så fort det inte går precis som jag tänkt/vill/tycker. Ingen i alla de relationer som finns där ute tjänar på att barnet får allt som hen pekar på, pappan tar inget ansvar, mamman leker martyr och bonusmamman tjänar som undergiven. Jag tror inte på det upplägget och kommer således inte "kasta in handduken" förrän JAG säger att det är så det ska bli. Sedan är jag övertygad att det är en liten skillnad mellan att leva med någon annans fyraåring mot att leva med någon annans sjuttonåring, eller torkar du sjuttonåringen i rumpan?

Anonym (J)

Äldre 7 Dec 22:58

#56

Anonym (?) skrev 2015-12-07 17:40:14 följande:

Kul att det funkar för dig. Trist att mamman verkar så osäker. Tyvärr är du inte unik i ditt förhållningssätt, den typiska "acceptera din undergivna roll eller förskona alla från din närvaro". Kan inte identifiera mig med att i detta, eller någon annan situation, bara dra så fort det inte går precis som jag tänkt/vill/tycker. Ingen i alla de relationer som finns där ute tjänar på att barnet får allt som hen pekar på, pappan tar inget ansvar, mamman leker martyr och bonusmamman tjänar som undergiven. Jag tror inte på det upplägget och kommer således inte "kasta in handduken" förrän JAG säger att det är så det ska bli. Sedan är jag övertygad att det är en liten skillnad mellan att leva med någon annans fyraåring mot att leva med någon annans sjuttonåring, eller torkar du sjuttonåringen i rumpan?

Jag är varken undergiven eller förskonande. Självklart ska du själv ta ett beslut om du vill vara kvar eller inte, jag bara antog att du ville ha åsikter när du startar en tråd på familjeliv. Det är i varje fall något man får räkna med att få i ett diskussionsforum, och alla kommer inte att stryka dig medhårs.

Jag tycker det är tråkigt att du beklagar dig över mitt, och förhoppningsvis många andra bonusmammors inställning. Att du vrider det till att jag skulle vara en slav under min man och hans barn, det är olyckligt. Ett ojämnställt förhållande är på alla sätt osunt oavsett om det handlar om en kärnfamilj eller en nyfamilj.

Såklart är det skillnad på en 4-åring och en 17-åring, det säger sig självt.
Men hade jag haft en fyraåring i mitt hem som behövde hjälp att bli torkad, skulle jag definitivt göra det, trots att det inte var mitt biologiska barn. Eftersom ett barn är just ett barn, och att jag någonstans längs vägen faktiskt har valt att leva med en man som har barn.
Ett förhållande är inte ett smörgåsbord, man kan inte bara välja ut efterrätten. Och om DET är ett problem, vilket många verkar tycka, så borde man tänka igenom sitt beslut en gång till.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 7 Dec 23:07

#57

Anonym (J) skrev 2015-12-07 22:58:06 följande:

Jag är varken undergiven eller förskonande. Självklart ska du själv ta ett beslut om du vill vara kvar eller inte, jag bara antog att du ville ha åsikter när du startar en tråd på familjeliv. Det är i varje fall något man får räkna med att få i ett diskussionsforum, och alla kommer inte att stryka dig medhårs.

Jag tycker det är tråkigt att du beklagar dig över mitt, och förhoppningsvis många andra bonusmammors inställning. Att du vrider det till att jag skulle vara en slav under min man och hans barn, det är olyckligt. Ett ojämnställt förhållande är på alla sätt osunt oavsett om det handlar om en kärnfamilj eller en nyfamilj.

Såklart är det skillnad på en 4-åring och en 17-åring, det säger sig självt.
Men hade jag haft en fyraåring i mitt hem som behövde hjälp att bli torkad, skulle jag definitivt göra det, trots att det inte var mitt biologiska barn. Eftersom ett barn är just ett barn, och att jag någonstans längs vägen faktiskt har valt att leva med en man som har barn.
Ett förhållande är inte ett smörgåsbord, man kan inte bara välja ut efterrätten. Och om DET är ett problem, vilket många verkar tycka, så borde man tänka igenom sitt beslut en gång till.

Jag säger inte att du är det, men att jag uppfattar den typen av uttalanden såsom att bonusmamman enbart ska finna sig i situationen och inte har något utrymme att själv få påverka sin situation. Såklart är det inte så för alla, ej heller för mig själv. Jag är väldigt öppen för idéer, just därför skapade jag tråden. Jag uppfattade dig som en i raden av de som bara häver ur sig "Lämna nu. Du skadar barnet. Stackars man." osv, utan att vilja diskutera ytterligare. Fel av mig, självklart vill jag höra din åsikt även om vi har olika tankar kring det hela! När jag tänker kring vad "jag har valt att leva med en man med barn" betyder för mig så är det något annat än vad det verkar som att det betyder för dig, och alla andra personer som lever med en partner med barn. För mig innebär det inte att jag ska ta låtsas vara barnets mamma eller på annat sätt ta på mig en föräldraroll. Ej heller handlar det om att sköta barnets angelägenheter eller vara den som torkar barnet i rumpan. Jag tror seriöst jag torkat barnet i rumpan typ fyra gånger inom loppet av två år. Jag undviker helt enkelt det jag inte vill göra. För mig innebär istället det där med att jag valt att leva med en man med barn, att ha en annan person som jag ofrivilligt behöver förhålla mig till. Jag ser den relationen som ett smörgåsbord, helt klart

Anonym (samma)

Äldre 7 Dec 23:22

#58

Jag är i samma sits men på andra sidan. Mina barns pappa byter gärna bort dagar lite då och då. Gärna nyår. Även semester. Barnen är oftast där 1 vecka på sommaren och jag brukar ta 5 veckors semester då jag självklart har barnen i stort sett hela tiden.

För mig är det väldigt lyxigt att ha det så här. Den tiden jag är ifrån mina barn är fruktansvärd. Någon gång har jag fått frågan om man vänjer sig vid att barnen är hos sin pappa, men det gör man aldrig! Finns inte på kartan.

Synd om barnen är det ju att pappan ofta prioriterar bort dom.

Min sambo känner nog som du. Skulle gärna önska att vi hade mer tid utan mina barn. Vet inte om jag borde säga nej för hans skulle, men det skulle verkligen gå emot mitt hjärta. Vad borde man som förälder göra?

Anonym (J)

Äldre 8 Dec 08:47

#59

Anonym (?) skrev 2015-12-07 23:07:52 följande:

Jag säger inte att du är det, men att jag uppfattar den typen av uttalanden såsom att bonusmamman enbart ska finna sig i situationen och inte har något utrymme att själv få påverka sin situation. Såklart är det inte så för alla, ej heller för mig själv. Jag är väldigt öppen för idéer, just därför skapade jag tråden. Jag uppfattade dig som en i raden av de som bara häver ur sig "Lämna nu. Du skadar barnet. Stackars man." osv, utan att vilja diskutera ytterligare. Fel av mig, självklart vill jag höra din åsikt även om vi har olika tankar kring det hela! När jag tänker kring vad "jag har valt att leva med en man med barn" betyder för mig så är det något annat än vad det verkar som att det betyder för dig, och alla andra personer som lever med en partner med barn. För mig innebär det inte att jag ska ta låtsas vara barnets mamma eller på annat sätt ta på mig en föräldraroll. Ej heller handlar det om att sköta barnets angelägenheter eller vara den som torkar barnet i rumpan. Jag tror seriöst jag torkat barnet i rumpan typ fyra gånger inom loppet av två år. Jag undviker helt enkelt det jag inte vill göra. För mig innebär istället det där med att jag valt att leva med en man med barn, att ha en annan person som jag ofrivilligt behöver förhålla mig till. Jag ser den relationen som ett smörgåsbord, helt klart

Jag förstår vad du menar, att du är obekväm med att ta på dig en mammaroll. Det är såklart ditt val, och lika mycket din mans. Om han är ovillig att ta ansvar om jag förstod saken rätt i tidigare inlägg, så far barnet väldigt illa. Men DET ligger inte på dig. Huvudansvaret för barnet ligger med all säkerhet hos föräldern, men likväl som du uppfattade mig som en i raden, gjorde jag detsamma med dig. Jag arbetar som socionom och har alltför ofta hört historier om fäder som träffar nya kvinnor, där barnet förminskas och ses som en börda - vilket leder till en dålig självkänsla för barnet, en otrygg och fientlig miljö där hen endast känner sig i vägen och oönskad.

I grund och botten är det inte den nya kvinnans fel. Ansvaret att skapa en trygg och kärleksfull miljö för sitt barn ligger också det hos föräldern. Men jag har sett tendenser till att många män, inte alla, har svårt att se vad som behövs göras.
I det läget har jag haft väldig tur. Min man låter mig verka som en vuxen kompis, och tar sitt ansvar och mer gällande sina barn. Men jag vet också att han avbröt ett tidigare förhållande där hans dåvarande inte kunde acceptera barnens och pappan relation. Där anser jag att föräldern tar ansvar. Barnen har aldrig bett om att bli födda.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 8 Dec 12:31

#60

Anonym (J) skrev 2015-12-08 08:47:06 följande:

Jag förstår vad du menar, att du är obekväm med att ta på dig en mammaroll. Det är såklart ditt val, och lika mycket din mans. Om han är ovillig att ta ansvar om jag förstod saken rätt i tidigare inlägg, så far barnet väldigt illa. Men DET ligger inte på dig. Huvudansvaret för barnet ligger med all säkerhet hos föräldern, men likväl som du uppfattade mig som en i raden, gjorde jag detsamma med dig. Jag arbetar som socionom och har alltför ofta hört historier om fäder som träffar nya kvinnor, där barnet förminskas och ses som en börda - vilket leder till en dålig självkänsla för barnet, en otrygg och fientlig miljö där hen endast känner sig i vägen och oönskad.

I grund och botten är det inte den nya kvinnans fel. Ansvaret att skapa en trygg och kärleksfull miljö för sitt barn ligger också det hos föräldern. Men jag har sett tendenser till att många män, inte alla, har svårt att se vad som behövs göras.
I det läget har jag haft väldig tur. Min man låter mig verka som en vuxen kompis, och tar sitt ansvar och mer gällande sina barn. Men jag vet också att han avbröt ett tidigare förhållande där hans dåvarande inte kunde acceptera barnens och pappan relation. Där anser jag att föräldern tar ansvar. Barnen har aldrig bett om att bli födda.

Se där, jag är blivande socionom. Det är intressant, för jag har en väldigt klar bild över hur jag tycker att andra ska göra (framförallt föräldrar som jag tycker bär huvudansvaret i alla aspekter kring barnet) men är inte villig att göra det själv, med största sannolikhet för att jag inte kan identifiera mig med föräldrarollen. Såklart är det negativt för barnet att vara i en sån miljö, jag säger inget annat, men beskyllningarna tenderar att endast vändas åt styvmammans roll - "hade inte hon funnits så hade?", när det snarare är mannens karaktär man borde titta närmre på, - hur kommer det sig att han faktiskt väljer bort barnet till förmån för en ny flamma?
Nu är inte det ett problem i just detta fall. Pappan har ont om tid, jobbar dygnet runt och har barnet i princip heltid. Kvar står jag och känner mig utnyttjad, att jag ska rädda upp hans situation och hoppa in när han prioriterar fel. Jag känner att jag vill förskona barnet från pappans ofta ganska oengagerade sätt. Dock far barnet inte illa, barnet har trygghet, närhet, ett hem och människor som bryr sig och allt sånt, DOCK saknas ytterligare engegamang och "umgänge" med pappan. Mamman däremot är tvärtom och finns enbart som en lekmamma under vissa helger, och ger inte barnet någon som helst trygghet eller stabilitet i tillvaron. En j-ligt trist situation faktiskt, och samtidigt som jag såklart bryr mig om barnet då bor tillsammans och har en relation, så varken kan eller vill jag gå in i den "mammarollen" och kompensera för det där barnets mamma och pappa brister (på olika sätt).

Hantera bonusbarn?

INNEHÅLL