Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans
Detta blir väl bara en i raden av övriga otrohetstrådar, men jag känner att jag måste skriva av mig lite.
I helgen upptäckte jag att min fru, som jag varit tillsammans med i snart tjugo år, varit/är otrogen. Hon har haft ett förhållande med en annan under ett par månader (enligt henne). Jag konfronterade henne och hon erkände. Man kan ju lugnt säga att det inte blev mycket sömn i helgen. Jag har aldrig känt mig så tom, sviken och uppgiven. Hela världen rasade samman.
Vi satt uppe en stund på natten och pratade även om det var lite krystat. Jag var nog fortfarande i något slags chocktillstånd. Tankarna for i tusentals riktningar samtidigt. Alla möjliga bilder och scenarier spelades i hjärnan.
Man ställer sig en massa frågor. Enligt henne så var det till viss del ett bekräftelsebehov samt fysisk attraktion till den andre, att blixten mer eller mindre slog ner. Även någon sorts upplevd frustration över livssituationen med barn och ett hus som ännu inte är helt färdigbyggt. Kanske en liten livskris.
Man går in i sig själv och funderar på vad han har som inte jag har, har han mer muskler, bättre klädstil, är han snyggare? Vad hade jag kunnat göra bättre? Finns det en framtid tillsammans? Vad händer med hus och barn?
Jag har väl tagit henne lite för given och vet med mig att jag i stort sett hela vår relation inte varit den bäste på att ge komplimanger eller berömma henne för utseende, kläder etc.
Hon säger att hon inte vet hur hon skall göra, vem av oss hon skall välja, att hon behöver mer tid, men att hon älskar mig fortfarande. Jag vet inte, men tror att jag ändå mentalt kommit till insikt om att det kanske inte är helt sant. Som pappa till våra barn kanske, men jag är mer osäker kring make/partner. Jag vet helt enkelt inte. Tilliten har ju fått sig en rejäl törn. Säger hon det bara för att få mig att må lite bättre eller menar hon det?
Jag är naturligtvis villig att försöka bättra mig på de punkter som upplevts dåliga, bara hon ger mig chansen. Jag är villig att förlåta och gå vidare.
Det är naturligtvis en sorts naiv förenkling, och en väldigt subjektiv vinkel, men i ens egna förvirrande ögon känns valet mellan de båda lätt. Man vet vad man har och kan jobba på de bitarna där de behövs, men vet inte vad man får. Det nya kan naturligtvis bli bra, men är det värt det?
Vi skall iaf försöka gå på familjerådgivning, så får vi se vad det mynnar ut i. Det jobbigaste nu är att försöka hålla uppe charaden framför barnen och släkt och vänner.
Jag förväntar mig inga patentsvar, men det vore kul med kommentarer från folk som upplevt något liknande. Hur resonerade ni? Hur gick det med er relation?