Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans

Ja. Jag förstår att du vill göra otrohet till en gråzon då du själv bara längtar sönder dig efter att få svika din man och inte vill behöva känna dig dålig. Men de flesta människor vet bättre.

Jag frågade henne rakt ut i går kväll om det var så att hon innerst inne redan bestämt sig, men hon svarade nej. Hon sade att hon mer eller mindre valde mellan att stanna med mig eller vara singel. Kanske låter konstigt, men jag antar att det har att göra med det faktum att vi har barn och att hon inte bara kan flytta rakt in hos den nye. Eller så är det bara jag som tolkat det så.

Det som som kanske stör mig mest, men det är säkert helt normalt, är att jag vet att deras relation pågår precis som innan. Inte för att jag vet hur man själv hade gjort eller hur folk i allmänhet göra i dessa situationer, men efter konfrontationen så hade jag väl någon sorts naiv förhoppning om att det hela iaf skulle ta någon sorts paus. Man kan ju tolka det som att hon faktiskt ändå lik förbannat bestämt sig eller så är det någon slags försvarsmekanism för att behålla någon sorts normalitet i allt kaos.

För egen del har det iaf bilvit blivit ännu en sömnlös natt som jag misstänkte.

Lite kommentarer på svaren:

Det hade naturligtvis vara den enkla utvägen att bara rakt av dumpa henne, men jag vill i alla fall tro att jag känner henne någorlunda (tydligen inte kommer väl en del att tänka) och jag tror att hon inte har det så lätt heller.

Hoppet är väl det sista som överger människan, och när det var bra under dessa tjugo år så var det riktigt bra. Just nu är det ovissheten som är det värsta. Jag inbillar mig iaf att jag skulle kunna ta beskedet om att det är över, men det är svårt att veta på förhand.

Ena stunden vill jag bara tvinga henne att välja, men samtidigt så vet jag att ett sådant beslut, oavsett vilket, inte kommer att bli bra. Tyvärr är det bättre att låta henne komma fram till det som känns bäst för henne. Oavsett utgång så tror jag att det kommer att bli bäst för båda två.

Det kommer iaf att vara några långa veckor innan vi kan få en tid hos familjerådgivningen.

Hennes relation med den andre pågår och hon säger samtidigt att hon väljer mellan TS och singellivet. Det är ju inte ok nånstans. Nedan kommer min historia som började likadant.

Min fd fru gjorde ungefär likadant. Hon hade en relation som hon inte dolde för mig när jag väl konfronterat henne. Jag ville inte skiljas trots att hon förnedrade mig oerhört. Så blev hon dumpad av den andre och jag, mitt arma nöt, tog tillbaka henne med öppna armar. Det gick ett par år. Jag mådde skitdåligt och blev nästan paranoid på grund av bristande tillit. Jag fick hjärtproblem också på kuppen. Så var hon otrogen igen och inledde ett förhållande med en annan. Då hade jag ingen ork längre. Jag blev nästan apatisk och orkade inte mer än ta hand om hus och barn. Det fick bli hur det ville. Jag hade försörjt oss båda i nästan 30 år, byggt drömhuset med mina egna händer till 100% och jobbat arslet av mig. Allt kändes bara förjävligt. Hon drog till den andre när yngsta barnet flyttat hemifrån efter ytterligare nåt år. Äntligen blev det skilsmässa. Det tyckte jag inte då. Jag tyckte ingenting. Jag var liksom utan känslor då.

Idag är jag lyckligare än nånsin. Gift igen och har det alldeles fantastiskt. Men jag hatar mitt fd frus handlingar och hennes gränslösa respektlöshet. Hon har lagt vantarna på ganska mycket pengar också i samband med att ett av våra vuxna barn dog så att barnets dödsbo försätts i konkurs. En lång utdragen process som försvårat mitt sorgearbete. Men det är en annan vidrig historia. Jag hatar hennes gärningar och vill ALDRIG se henne igen.

Jag skriver detta för att jag så väl känner igen mig i TS. Alla förhållanden är unika och jag har väl inga råd eller så att ge. Jo, ett råd har jag. Jag tränade stenhårt när det var som jävligast. Det underlättade faktiskt. Jag tävlade i längdåkning och presterade faktiskt mina bästa resultat trots att jag fyllt 40. Jag tog väl ut min frustration i träningen och fick samtidigt fokusera på mig själv de stunderna. Endorfinerna är inte heller fel.

Jadu ts. Sitt du där och vänta som en lydig knähund på att hon ska bestämma om du har ett förhållande kvar medan hon fortsätter knulla en annan kille. Värdighet är ändå överskattat.

Allt beror på omständigheterna.Men 20 år tillsammans,det skulle jag inte kasta bort.Jag själv har det i bakhuvudet att en dag så kanske någon av oss hamnar i livskris eller gör fel val.Jag hoppas vi tar igenom det.Jag tror vi skulle överleva otrohet.Jag o min man har varit tillsammans i 15 år.Hade jag varit otrogen så hade min man förlåtit mig.Vi har pratat om detta.Din fru,är hon förälskad,förvirrad eller var det enbart sex?

En otrohetsaffär är väl ofta ett symptom på att förhållandet faktiskt inte är bra? Det troliga är väl att missnöjdheten inte uppkommit efter 20 år utan har funnits ett antal år. Sånt där kommer knappast över en natt.
Som jag själv upplevde det under några år var att jag var liksom trött på hela livssituationen. Ett inrutat liv med barn och mycket konflikter och arbete o arbete o inga större upplevelser eller tid till njutning tär ordentligt på ett förhållande. Jag tror att ibland kan otroheten handla om en flykt från hela livssituationen mer än från sin partner. Jag kan förstå om TS partner står inför ett fruktansvärt svårt val. Ofta blir väl det "nya" livet också ett liv fullt av rutiner och kompromisser och konflikter - och det kanske hon också inser.

Jag är en kvinna som svek min man efter 20 år...

Den som är stark, mogen och säker på sitt eget värde löser brister i äktenskapet tillsammans med sin partner.

Har någon varit otrogen på grund av bekräftelsesökande så är det naivt att tro att den personen plötsligt ska kunna stå upp för sig och sina val trots att båda är i kris. Det är nog bra att utgå från att den otrogne försöker skydda sig med lögner.

Att försöka mörka och sopa under mattan för att genomföra planerade resor och hålla omgivningen ovetande är kontraproduktivt precis signaturen "oj oj" skriver.
Acceptera att det är kris och att ALLT kommer att påverkas.

Det är ju lätt att sitta och bara skriva så när man inte har hela bilden framför sig. Det är inte så lätt att bara slänga 20 års upplevelser och minnen i soptunnan och säga tack och adjö.

Jag frågade härom kvällen hur långt de hade gått, och hon svarade att de enbart hade hånglat med varandra.Jag kan ju inte med hundra procent säkerhet säga att hon talar sanning, men det fanns liksom ingen anledning att ljuga om just det när allt ändå uppdagades.

Jag vet inte om det är tur/bra/dåligt att jag vad det verkar ertappade henne såpass tidigt i affären, för vad förstått det så har de mest umgåtts innan och efter träning och någon enstaka kväll, samt skickat ganska mycket meddelanden till varandra. I och med det rätt inrutade livet med hämtning av barn efter fritids och diverse andra aktiviteter, så tror jag nog att jag lutar mer åt att hon talar sanning i just detta. Inte för att det kanske egentligen spelar någon roll, det är ändå själva sveket som känns värst. Så med pågår så menar jag egentligen att hon nog har kontakt på samma vis som innan och inte avbrutit det hela, men jag vet egentligen inte. Endast tiden kan utvisa om hon menar allvar med att försöka rädda förhållandet.

Precis som Anders386 skriver om en flykt från livssituationen tror jag faktiskt ligger ganska nära sanningen, om jag nu tolkat henne rätt.

Jag är ingen förespråkare för otrohet, jag vet att det sårar och inte har något gott i sig. Nu har jag sagt det.

För att: ofta är otrohet antingen något desperat skrik på hjälp i relationen eller helt enkelt något som smygit sig över en och som man inte lyckats värja sig emot. Det låter kanske trivialt, men det är faktiskt så. (Massor med forskning visar just på detta.) Ytterst få är de "svin" som "vill" vara otrogna och "skiter" i sin partners känslor. (Även om många påstår annorlunda här på FL. Men det är nästan alltid orden från någon som blivit sviken, inte från den som varit otrogen.) Utan som sagt, ett desperat skri i relationen eller något man inte lyckats avstyra. Andra snarlika tecken är att komma hem och ha köpt en sportbil eller hundvalp, bli spelberoende eller sexberoende osv osv.

TS: Tycker det är bra att du inte bara rusar ut. Du har rätt att vara arg. Men oavsett om ni ska leva vidare eller inte så har ni barn tillsammans och om inte för er egen skull och för tiden ni varit tillsammans - så bör ni för barnens skull få ett värdigt avslut.
En del famijerådgivare är jättebra. Andra är katastrof.
Jag skulle rekommendera er att använda sparkassan till att satsa på er relation (dess avslut eller dess nystart) och googla på om det finns en terapeut i ert närområde som är specialiserad på otrohet.

Nu upprepar jag mig - men även om ni går skilda vägar och du aldrig lyckas förlåta henne - så är både du och dina barn värda att ni får ett fint avslut och en fungerande relation för framtiden.
Men som sagt, otrohet har många bottnar, och det här kan oxå vara vägen till en helt ny nivå på er relation. 

Kram och lycka till. 

Jag råkade ut för samma som dig,men satte upp en tuffare attityd. Vet inte om det är rätt i din situation , men för mig gav det utslag som gick att hantera.  
  Skriv ut blankett från skatteverket Ansökan om äktenskapsskillnad . Ge den till henne och be henne välja , avslut med den andre eller fyll i blanketten .
  Detta gör att du slipper allt velande och oro , och du får ett svar som du kan ta ställning till. Du kommer bara att plåga dig själv med att inte veta om fortsättningen .
Antagligen kommer detta som en chock för henne att vara tvungen att ta beslut på en gång , vilket inte ger henne någon betänketid . Erat långa förhållande och barnens väl och ve ger dig då en betydligt större chans att hon väljer det invanda , eftersom hon inte får tid att utvärdera om det nya är tillräckligt bra att lämna för .