Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans

Spot on! 

Tro mig, tanken på något liknande har föresvävat mig flertalet gånger. Oavsett vad hon skulle välja i den situationen så tror jag att slutresultatet blir sämre. Skulle hon välja den andre, så kommer det garanterat att bli en massa tjafs och strul om barn, hus, ekonomi och annat. Skulle hon välja att stanna, så har ju egentligen ingenting förändrats, och då gör hon det kanske mest för barnens skull, och grundorsaken finns kvar.

Oavsett hur det slutar så tror jag att det blir bättre av att det får ta lite tid.

Jag tycker att du har all rätt att kräva att så länge du och hon anser er vara ett par så har hon ingen kontakt med den andra. Får du veta att hon träffat honom igen så ska du smälla näven i bordet och visa att det är allvar, för annars pissar hon på dig och er situation, och förtjänar varken dig eller din kamp för er. Att du blir förbannad kan också återbörda den respekt hon verkar ha tappat för dig. Och köp inte rosor till henne. Otrohet ska inte belönas, även om jag förstår att du gjorde det för att visa att du vill kämpa för er. Köp rosor när ni har tagit ur er krisen i så fall.

Jag har också varit i din situation, blivit bedragen, förlåtit, jobbat på det, fått det bra ihop igen, och sedan lämnad än en gång (dock utan otrohet den andra gången). Jag har gjort din resa och vet hur JÄVLA jobbigt det är, men en sak ska du ha med dig. Slutar det med separation så kommer du att må jävligt dåligt, men sen kan du bestämma dig för att göra det bästa av DIN situation, och sen kommer livet så småningom att återvända, fast på ett annat sätt än du är van vid. Man vänjer sig vid nya situationer och har du bara någorlunda psykisk hälsa så kommer du att klara det här. Lycka till!

hej!

Jag var den som blev bedragen, alla visste det i slutet utan jag. När jag fick höra dom där orden ... jag har träffat en annan.,, det var som hela världen stannade och jag kunde inte höra eller känna något, jag blev bara helt tom. i början var jag helt i chock och mådde sämre än sämst, visst vi hade haft det upp och ned men vi hade varit tillsammans i 8 år. sen när jag väl började känna att nej, det här går inte, han vill jag aldrig se igen, ungefär som jag älskar dig men jag kan inte vara med dig. för mig så tog det 11/2 år innan vi hade separerat helt. allt från att huset var sålt och alla lån var uppdelade. under hela tiden så hade jag fått ha en jurist som fick hjälpa mig då exet bråkade om allt, fick inte hjälpa till med att göra i ordning huset inför visning, men fick senare SKIT för att jag inte hjälpte till.... ungefär i den vevan när jag gick till en psykolog och pratade just för jag inte mådde bra, så insåg jag hur vi hade haft det, att jag hade döljt för mig själv att en relation handlar mer om att en gång komma hem under dom sista fyra åren till en romatisk middag. det var viktigare för homom att vara ute och festa och bli så full att han kröp in i hallen  och spydde ner sig själv. Och sen skylla allt på mig när jag vaknade o blev förbannad. som sagt detta är bara en droppe o havet av hur manipulativ den människan har varit och hur mycket han tröck ned mig. 

Jag har sedan dess haft ett förhållande som tog slut förra sommaren och som bara varade mindre än ett år men det tror jag var en läxa, att det faktiskt finns snälla killar som man kan lita på och som gör en väldigt glad även om vi kanske inte var hundra för varandra. i samma veva som detta så bröt jag även kontakten med min mamma,
Men några månader efter det träffade jag den där underbara killen som är lika lugn som en filbunke och det tar mycket till innan han blir arg.
så jag har inte alltid haft det lätt men jag har för första gången på kanske 10 år haft lugn o ro i kropp och själ som jag aldrig har haft förut trots jag har förlorat bästa kompisar, familj och vänner. 

Trots allt det så är jag jäkla lycklig i dag. så för min del så vann jag jackpot för jag hade aldrig kunnat lita på honom, men om du tror att ni kan komma över det här så kör på men finns det något i magen som säger emot dig, så kommer ni bli lyckligare isär, livet är för kort för att må dåligt. det är det enda rådet jag kan ge dig, att lyssna på magen. resonerar lite om man verkligen är lycklig och har en bra relation så ska man inte söka sig till andra.

Gör dig inte till talesman för nån annan. Du lägger ord i min mun som jag aldrig sagt och med samma förstånd tolkar du förmodligen "de flesta människor".

Att känna att man bara får en del av det man behöver för att må bra av den man älskar, gör en ödmjuk inför andras tillkortakommanden. Det slår mig att du verkar ha haft tur själv i det avseendet och sluppit den erfarenheten.

Håller med!

Inlägg med drabbade män och otrogna fruar får alltid mindre uppmärksamhet, skulle vilja veta varför?

Jag är kvinna och har varit otrogen, vill inte glorifiera detta men med min man händer inget. Jag har påpekat att jag vill bli uppvaktad och åtrod men inget händer. Jag fixar middagar och även små resor. Det uppskattas men inte så att han drar ut stolar, bär väskor eller visar gammaldags gentlemannaskap. Han borde veta att jag tycker om det efter snart 30 år. När man då blir uppvaktad faller man lätt.

Säger inte att det är så hos TS men många män märker inte när förhållandet är på väg utför, eller vill inte märka.

Jag skulle inte kunna lita på min fru igen om hon en gång varit otrogen....och därför skulle skilsmässa vara enda alternativet.

Ok, du har vatit otrogen och tänker att detts borde få din man att uppvakta dig?

När min fru var otrogen dog mina känslor helt. Att uppvakta henne var det sista jag ville. Ta mitt liv däremot, det övervägde jag faktiskt. Och jag är inte den superkänsliga typen direkt.

Spelar ingen hur du försöker rättfärdiga din otrohet. Det där du som borde lämnat förhållandet när du inte längte trivdes.

Om din fru har gått med på att göra familjerådgivning så är hon helt klart öppen för att er relation ska bli bättre. NU är det dags för dig att uppvakta, gå på promenade, åka på en weekend och så vidare. Inte sen.