Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans

Liten uppdatering.

Just nu är livet lite på tomgång. Det dagliga livet med jobb, barn och träning flyter på. Det som känns jobbigast just nu är att även om allt till synes är mestadels som tidigare, så är det som en osynlig barriär för just den där intimiteten där man tar i varandra eller ger en kram eller kyss. Det går liksom att skönja i hennes kroppsspråk att hon är lite spänd när vi är i närheten av varandra. Men jag antar att det ändå är förståeligt i och med den situationen vi befinner oss i.

På relationsfronten är det väl kanske lite sämre. Under våra samtal så har min fru sagt att hon liksom inte känner "det där speciella" för mig längre. Att vi helt enkelt har utvecklats i olika riktningar.

Ser jag i backspegeln så kan jag ju till viss mån hålla med, men känner inte att jag kan ta på mig det hela själv, utan det mesta ligger nog ändå på henne, i och med att hon säger att hon känt ungefär så här i ett par år, men inte orkat/velat/kunnat ta upp det. Vi har väl båda konstaterat att vi inte är några mästare på att kommunicera med varandra.

Alltjämt påstår hon att hon väljer mellan att separera för att leva själv som ensamstående eller att försöka lappa ihop vårt förhållande. Tyvärr så tror jag inte riktigt att det är så enkelt som hon vill påskina. Även om hon säger sig försöka avskärma "den andre" så vet jag ju naturligtvis att det ligger i bakgrunden och påverkar beslutet.

Det som jag kan tycka är lite frustrernade/underligt i det hela är att, och jag har diskuterat det med henne, OM hon nu ser en potentiell framtid tillsammans, så undrar jag ju naturligtvis vad hon ser framför sig att jag/hon/vi behöver förändra och förbättra för att vi skall kunna jobba på att försöka lappa ihop relationen. Men hon säger sig inte komma på något.

Det är i mina ögon egentligen svar nog att hon redan bestämt sig för att lämna, men samtidigt vet jag ju själv att i en sådan här situation så finns det liksom inga enkla förklaringar eller lösningar, men att man gärna letar efter just de enkla förklaringarna och lösningarna. Innerst inne tror jag bara att jag vill kunna förstå hur hon resonerar/tänker men jag vet inte riktigt. Just nu känns det som att hon är mest orolig för hur det skall gå för barnen.

Nåväl, vi går på familjerådgivning och får se om och vart det kan leda.

Liten uppdatering.

Just nu är livet lite på tomgång. Det dagliga livet med jobb, barn och träning flyter på. Det som känns jobbigast just nu är att även om allt till synes är mestadels som tidigare, så är det som en osynlig barriär för just den där intimiteten där man tar i varandra eller ger en kram eller kyss. Det går liksom att skönja i hennes kroppsspråk att hon är lite spänd när vi är i närheten av varandra. Men jag antar att det ändå är förståeligt i och med den situationen vi befinner oss i.

På relationsfronten är det väl kanske lite sämre. Under våra samtal så har min fru sagt att hon liksom inte känner "det där speciella" för mig längre. Att vi helt enkelt har utvecklats i olika riktningar.

Ser jag i backspegeln så kan jag ju till viss mån hålla med, men känner inte att jag kan ta på mig det hela själv, utan det mesta ligger nog ändå på henne, i och med att hon säger att hon känt ungefär så här i ett par år, men inte orkat/velat/kunnat ta upp det. Vi har väl båda konstaterat att vi inte är några mästare på att kommunicera med varandra.

Alltjämt påstår hon att hon väljer mellan att separera för att leva själv som ensamstående eller att försöka lappa ihop vårt förhållande. Tyvärr så tror jag inte riktigt att det är så enkelt som hon vill påskina. Även om hon säger sig försöka avskärma "den andre" så vet jag ju naturligtvis att det ligger i bakgrunden och påverkar beslutet.

Det som jag kan tycka är lite frustrernade/underligt i det hela är att, och jag har diskuterat det med henne, OM hon nu ser en potentiell framtid tillsammans, så undrar jag ju naturligtvis vad hon ser framför sig att jag/hon/vi behöver förändra och förbättra för att vi skall kunna jobba på att försöka lappa ihop relationen. Men hon säger sig inte komma på något.

Det är i mina ögon egentligen svar nog att hon redan bestämt sig för att lämna, men samtidigt vet jag ju själv att i en sådan här situation så finns det liksom inga enkla förklaringar eller lösningar, men att man gärna letar efter just de enkla förklaringarna och lösningarna. Innerst inne tror jag bara att jag vill kunna förstå hur hon resonerar/tänker men jag vet inte riktigt. Just nu känns det som att hon är mest orolig för hur det skall gå för barnen.

Nåväl, vi går på familjerådgivning och får se om och vart det kan leda.

Detta blir väl bara en i raden av övriga otrohetstrådar, men jag känner att jag måste skriva av mig lite.

I helgen upptäckte jag att min fru, som jag varit tillsammans med i snart tjugo år, varit/är otrogen. Hon har haft ett förhållande med en annan under ett par månader (enligt henne). Jag konfronterade henne och hon erkände. Man kan ju lugnt säga att det inte blev mycket sömn i helgen. Jag har aldrig känt mig så tom, sviken och uppgiven. Hela världen rasade samman.

Vi satt uppe en stund på natten och pratade även om det var lite krystat. Jag var nog fortfarande i något slags chocktillstånd. Tankarna for i tusentals riktningar samtidigt. Alla möjliga bilder och scenarier spelades i hjärnan.

Man ställer sig en massa frågor. Enligt henne så var det till viss del ett bekräftelsebehov samt fysisk attraktion till den andre, att blixten mer eller mindre slog ner. Även någon sorts upplevd frustration över livssituationen med barn och ett hus som ännu inte är helt färdigbyggt. Kanske en liten livskris.

Man går in i sig själv och funderar på vad han har som inte jag har, har han mer muskler, bättre klädstil, är han snyggare? Vad hade jag kunnat göra bättre? Finns det en framtid tillsammans? Vad händer med hus och barn?

Jag har väl tagit henne lite för given och vet med mig att jag i stort sett hela vår relation inte varit den bäste på att ge komplimanger eller berömma henne för utseende, kläder etc.

Hon säger att hon inte vet hur hon skall göra, vem av oss hon skall välja, att hon behöver mer tid, men att hon älskar mig fortfarande. Jag vet inte, men tror att jag ändå mentalt kommit till insikt om att det kanske inte är helt sant. Som pappa till våra barn kanske, men jag är mer osäker kring make/partner. Jag vet helt enkelt inte. Tilliten har ju fått sig en rejäl törn. Säger hon det bara för att få mig att må lite bättre eller menar hon det?

Jag är naturligtvis villig att försöka bättra mig på de punkter som upplevts dåliga, bara hon ger mig chansen. Jag är villig att förlåta och gå vidare.

Det är naturligtvis en sorts naiv förenkling, och en väldigt subjektiv vinkel, men i ens egna förvirrande ögon känns valet mellan de båda lätt. Man vet vad man har och kan jobba på de bitarna där de behövs, men vet inte vad man får. Det nya kan naturligtvis bli bra, men är det värt det?

Vi skall iaf försöka gå på familjerådgivning, så får vi se vad det mynnar ut i. Det jobbigaste nu är att försöka hålla uppe charaden framför barnen och släkt och vänner.

Jag förväntar mig inga patentsvar, men det vore kul med kommentarer från folk som upplevt något liknande. Hur resonerade ni? Hur gick det med er relation?

Jag tänker dela med mig av en mycket förenkladd variant av vad som hände i vårt äktenskap. Bara för att genom det säga att det finns inga rätt i oväntade situationer.

För några år sedan gick vårt äktenskap rent åt he**ete.

Maken var allmänt missnöjd med vårt gemensamma liv, var förbannad på sina svärföräldrar, på sitt jobb, på mig, på allt och alla. Det gick som det gick, en eftermiddag drack han för mycket och då sa han till mig att han ville skiljas och att han hatade mig.

Jag blev otroligt sårad och jag hade inledde ett förhållande med en arbetskamrat direkt. Det berättade jag dock inte för maken som ångrade sina ord redan när han blivit nykter. Fast vi hade haft det tufft i några år redan då så den kvällen ställdes allt på sin spets.

Han åkte ut ur huset och bodde hon sina föräldrar nån vecka. Jag vägrade prata om vår situation och fortsatte ha kontakt med min nya älskare.

Vi höll på att såra varandra och avskydde varandra och kombinerade det med familjelivet i ungefär ett år. Ingen höjdare för psyket. Men på nåt sätt vände vi detta till det bästa som hänt oss. Vi har ett fantastiskt äktenskap idag och vi har gjort oss av med alla gamla träsktroll.

Jag berättade om älskaren och dumpade honom (och bytte jobb). Vi förnyade våra löften och kan numera läsa av varandra på ett helt underbart sätt. Maken slutade dricka alkohol, han hade svårt att kontrollera det vilket också bidrog till problem tidigare. Han har gjort ett jättejobb med det men visst har dett blivit nåt återfall. Dock inte värre än att vi löst det tillsammans.

Ibland kan det gå åt skogen men ändå bli helt klart det bästa som hänt.

Jag hoppas ni hittar en balans och kan prata med varandra. Dock rekommenderar jag att ni väntar tills ni kan vara ärliga båda två. Ni ska också vara säkra på hur ni båda vill ha det.

Och ja, självklart är det svårt i den akuta fasen.

Låter som en dålig ursäkt att knulla vänster!

Inga problem med det va?

Det var ingen ursäkt. Det var resultatet av ett dåligt äktenskap utan kommunikation och med för mycket alkohol. Som nådde sin gräns.

Det kan falla ut på olika sätt. Och eftersom min man sagt att han ville skiljas sig så var det det jag hörde och hakade upp mig på.

Och resultatet MÅSTE bli att man knullar någon annan? Något annat resultat är helt otänkbart?

Jag håller med Flunken, låter mest som en jäkligt dålig ursäkt, du knullade kollegan för att du ville det inte pga av problemen i förhållandet. Saker faller inte bara ut random, saker faller ut åt det håll man vill att de ska falla, om det sker medvetet eller omedvetet är en annan fråga.