Fru otrogen efter snart tjugo år tillsammans

Trist! Jag kanske inte är den som bör skriva till dig just nu. Eller så är jag det. Jag har nämligen varit i din frus situation... Jag var otrogen mot min dåvarande tjej. Den som är mor till min son...

"Tilliten är borta" skriver du. Det är normalt efter en sån händelse. Hon har gjort något helt fel. Livet spelar en spratt ibland men det är vårt agerande kring dessa oförutsedda händelser som är det viktiga. Att hon kände sig attraherad av den andre mannen kan hon inte rå för. (Förstå mig rätt nu; Du har säkert också varit attraherad av någon annan under de 20 år ni varit tillsammans.) Vad hon däremot rår för är vad hon GÖR med den attraktionen hon känner. Förstår du skillnaden? Jag bagatelliserar INTE det hon gjort. Och jag försöker inte heller förklara varför - det vet hon bäst själv. Hon anger ett antal skäl - som jag ser ganska klassiska; bekräftelsebehov, nån form av attraktion hon där och då inte kunde stå emot.

Din fru mår inte speciellt bra nu. Och har nog inte gjort det så länge som detta pågått. (Återigen - jag bagatelliserar INTE det hon gjort) Hon har en hel del att bevisa för dig nu. Tillit framförallt. Hon har huggit en rejäl bit av förtroendekakan ni har byggt upp under 20 år. Hon måste svara på dina frågor - gör klart det för henne. Okvädna visor funkar inte. Belive me - I know... I samma andetag uppmanar jag dig till att, i den mån du kan - för det är nog inte lätt att sitta i din karusell just nu - att ta det varsamt med ord och känsloyttringar. Som sagt - i den mån du kan...

Man kan tycka att du nu är i en position att kräva rätt så mycket av henne. Kräv endast en sak: Ärlighet! Från och med nu: 100% ärlighet! 

Du skriver att ni beslutat er för familjerådgivning. Mycket klokt beslut! Det kommer, likt era samtal kring ämnet den närmaste tiden på tu man hand, säkerligen att bli tufft! Din frus osäkerhet kring framtiden grundar sig säkert en hel del på att hon är väl medveten om att hon gjort något väldigt fel. Den enkla vägen ut hade varit att säga tack och hej. Det väljer hon inte nu. Hon väljer att gå till familjerådgivningen med dig. För er - om hon är ärlig.

Väljer att avsluta mina ord med det motsägelsefulla att mitt i allt så är det en bra sak hon gör här - hon väljer faktiskt att ta upp kampen. För er.

Lycka till! 

Håller med i det mesta du skriver, men.....

Hur vet du att det hon säger är sant? Som TS skriver så är ju tilliten efter en otrohet helt borta, lägg på det att de allra flesta ljuger skallen av sig och skyller allt på fan och hans moster så länge det pekar på någon annan än hen själv. Sett ur TS perspektiv blir det ju svårt att veta om alla förklaringar frugan kommer med är verkliga förklaringar eller bara försök att skylla ifrån sig

Att hon inte mår bra nu när hon blivit påkommen stämmer nog, alla är ångerfulla när de blivit påkomna, men frågan är om de mår dåligt över att de blev påkomna eller för vad de gjort mot sin partner? Att hon mått dåligt så länge det hållit på tycker jag är en generalisering, alla mår inte dåligt över sin otrohet, många verkar inte ha några skuldkänslor öht eller lyckas skaka av sig dem ganska lätt.

Håller med om att 100% ärlighet är vad som behövs just nu, men då är vi återigen tillbaka på punkt ett, förtroende, hur vet TS att hans krav uppfylls? Vad har han för garantier för att han inte bara blir matad med en massa lögner trotts att han krävt ärlighet? Familjerådgivning är bra OM man lägger alla korten på bordet och är 100% ärlig, annars är det bortkastad tid.

Sen håller jag heller inte med dig om att hon "tar upp kampen", jag tycker snarare det handlar om att hon tvingas ta ett beslut som hon hittills sluppit ta. Så länge TS har varit ovetandes om hennes otrohet så har hon kunnat äta kakan och ha den kvar och sluppit göra ett val, när TS fick reda på det så var inte det längre ett alternativ och det enda som återstår är att göra ett val, och det tycker jag inte är detsamma som att kämpa för sitt förhållande. 

TS! 

Du har fått bra råd, men det finns några fällor du ska vara uppmärksam för

1 Ha noll tolerans för lögner, gör det klart redan från början att lögner är detsamma som att avsluta förhållande, börjar hon slingra sig, ljuga, mörka, förminska, etc så sätter du stopp för det med en gång, fortsätter det så är det lika bra att avsluta, du kommer bara gå runt i cirklar.

2 Håll hela tiden fokus på vem som gjort vad och blanda inte ihop problem i förhållandet med otroheten, sin otrohet står hon till 100% för själv, det har inget med dig att göra, det var hennes eget val och hennes ansvar. Däremot bär ni kanske delat ansvar för eventuella problem i er relation men blanda inte ihop dessa två.

3 I den situationen ni är nu hamnar man ofta i en dragkamp, var noga med att hennes svårighet med att bestämma sig för vem av er hon vill ha inte används som vapen, den ska inte användas som ett hot för att tysta dig, för att du inte ska ställa krav, för att du inte ska ställa frågor, för att du inte ska få känna dig kränkt och ledsen. Om du börjar känna att du inte vågar ställa krav, ställa frågor, vara arg och ledsen för att du är rädd att hon istället ska välja den andre mannen är du ute på djupt vatten. Nu är allt nytt och ni har mycket att reda ut, men på sikt bör ni sätta upp en tidsgräns för när hon/ni ska ha bestämt sig, glömt inte att detta inte bara handlar om hennes val utan lika mycket om ditt val

4 Ha inte bråttom, du behöver inte besluta dig för någonting nu nu nu, ni har varit tillsammans i 20 år, några månader till spelar ingen större roll, använd familjerådgivningen för att bestämma dig för vad du vill göra.

Tack för alla svar. Man kan ju lugnt säga att det är upp och ner nu.

Jag skrev ett brev och gav henne ett stort fång rosor idag. Trots att jag känner mig helt förstörd så verkade hon relativt oberörd när hon kom hem efter jobbet. Det känns som att hon är mer mån om att jag skall må bra (kanske för barnens skull) än att hon faktiskt har funderingar på att försöka lappa ihop förhållandet.

Min känsla är att hon innerst inne bestämt sig för den andre, men inte fullt ut vågat säga detta, antagligen på grund av barnen och kanske den gemensamma ekonomin samt inplanerade resor inom kort.

Även om jag bävar inför svaret, så är ovissheten tusen gånger värre, så jag kommer att fråga om ett 100% ärligt svar på om hon inte innerst inne redan bestämt sig.

Jag vet att det antagligen kommer att göra ont, och antagligen ännu en sömnlös natt, men då kan jag i alla fall försöka bearbeta det hela.

Jag ser det med lite andra ögon. Jag kommer att få alla PK-människor emot mig, det vet jag, men jag sitter också i en relation där jag aldrig kommer att få mitt behov av närhet, sex och bekräftelse tillfredsställt av min partner. Han har det inte i sig, det är något han inte kan ge mig och han är inte beredd att söka nån hjälp för det.

Men vi har rätt många år ihop nu och han har massor av sidor jag håller av.

Och jag går sönder av frustration ibland. Jag längtar så jag kan gråta efter att få höra att jag är älskad och vacker (jag ÄR verkligen inte fulare än snittet i alla fall), efter att få smekningar jag inte behövt be om och att få passionerat sex nån gång, sånt där det verkligen känns att han tänder till.

Jag tror man måste ha varit i liknande sits för att kunna ge riktiga råd, inte bara såna som alltid är PK och svart/vita. Mina råd till TS är att faktiskt se vad som drev henne bort. Hon mår förmodligen inte så bra nu, nä.

Det är mänskligt att inte förmå att på ett par månader besluta sig för att bryta med 20 år av sitt liv! Är det ingen som ser det?  Om hon hade kommit hem och gjort slut direkt efter en natts otrohet, så hade jag undrat betydligt mer över henne.

I ett helt bra förhållande är ingen otrogen, det är min tanke. Det är inte ens fel att förhållandet inte är helt bra. Sen kan man tydligen tycka att ingen nånsin bär  del i skulden till att partern är otrogen. Men är det inte återigen lite för svartvitt?

Att säga till nån att hen bör ge upp sitt liv som det ser ut, med fel och förtjänster, för att det har ett fel man själv tycker är oacceptabelt och att göra slut är den enda skolbokslösningen..?

Jag tror att TS känner sin fru rätt väl. Han erkänner själv att han tagit henne för given och inte lått henne höra att han uppskattat henne. Hon säger att det är ett behov av bekräftelse, att känna sig uppskattad som drivit henne. Är hon så svältfödd på det området som jag tror, är det helt fel medicin för relationen att kräva att hon nu ska kräl i stoftet och bekräfta sin man. Hon behöver känna att hon är viktig i den relationen. För just nu kanske även den andre mannen tycker att hon är viktig. Han har förmodligen aldrig försummat henne, och hon känner en mindre risk att bli det igen med honom, än att gå tillbaka och jobba på ett äktenskap med nån som inte bekräftar henne och som dessutom nu kommer att ha tummen i ögat på henen pga otroheten.

Ändå vill hon ge det en chans. Förrmodligen för att det är där hon egentligen har sitt hjärta! Men hon är, som jag, osäker på om äktenskapet som sådant oavsett känslor nånsin kommer att ge henne allt hon behöver för att bli lycklig, och nu står hon i ett vägskäl.