Låta barnet gråta?

Ja, vad roligt om dina barn är trygga och reagerar adekvat i stressade situationer!

Men jag kan inte begripa hur du kan, utifrån ett enda exempel, dra generella slutsatser om vilka risker barn som sover själva när de är mycket små löper? Det du gör när du förordar det är i paritet med att uppmuntra folk att köra bil berusade för att ingenting hände när du gjorde det.

Om dina barn har en trygg anknytning, så har de troligtvis detta för att den kärlek och omsorg ni har visat dem har övertrumfat den otrygghet de har fått av att inte få sina ev. trygghetsbehov tillfredsställda vid sovandet. Alternativt att ni har sådana barn som har haft en medfödd fördel att känna sig trygg i sådana sammanhang. Barnen är då trygga trots att ni inte låtit de samsova. Det finns ingenting som säger att andra föräldrar skulle kunna göra likadant med sina barn utan risk för otrygg anknytning.

Ja, vad roligt om dina barn är trygga och reagerar adekvat i stressade situationer!

Men jag kan inte begripa hur du kan, utifrån ett enda exempel, dra generella slutsatser om vilka risker barn som sover själva när de är mycket små löper? Det du gör när du förordar det är i paritet med att uppmuntra folk att köra bil berusade för att ingenting hände när du gjorde det.

Om dina barn har en trygg anknytning, så har de troligtvis detta för att den kärlek och omsorg ni har visat dem har övertrumfat den otrygghet de har fått av att inte få sina ev. trygghetsbehov tillfredsställda vid sovandet. Alternativt att ni har sådana barn som har haft en medfödd fördel att känna sig trygg i sådana sammanhang. Barnen är då trygga trots att ni inte låtit de samsova. Det finns ingenting som säger att andra föräldrar skulle kunna göra likadant med sina barn utan risk för otrygg anknytning.

Det handlar om, som jag skrev, att tillfredsställa barnets behov av närhet. De flesta bäbisar har ett stort behov av närhet, möjligtvis med undantag av autistiska småbarn. Samtidigt har du rätt i att det sannolikt finns individuella skillnader här, som med allt annat.

Det är bra att känna till att forskare har mätt bäbisars puls för att försöka avgöra hur stressade de är. Det har visat sig att även bäbisar som ser lugna ut, och inte skriker ändå kan ha en inre stress utav att känna sig ensamma och övergivna.

Jag skulle säga att det är väldigt viktigt att som förälder känna till hur viktigt det är med kroppskontakt, samsovning och närhet för barn som är små. Anknytningen sker under ca 0 - 2 år, så den perioden är det förstås viktigast.

Jag tycker det låter bra att ni har burit på barnet mycket, det har säkert gett barnet trygghet. Också bra att ni är lyhörda för hennes mående och att ni går in till henne när hon gråter.

Om det är ett litet barn, så skulle jag inte ta för givet att barnet inser att föräldern existerar när denne inte är där. Hjärnan är inte så utvecklad och små barns hjärnor skiljer sig från vuxna. Jag skulle söka efter andra lösningar med ett väldigt litet barn.

Men är det inte lika farligt att "övervärdera" samsovande och närhet?

Kan det inte åtminstone rent teoretiskt finnas föräldrar som utan att analysera situationen bara försöker hantera allt genom att bära barnet? Tänk om barnet inte vill det egentligen och fortsätter försöka gråta till sig det hen egentligen behöver? Men föräldern bara pluggar in öronpropparna och spänner fast ungen i en sele på magen?

Och barn som skall nattas kanske trilskas och tar evighetslång tid på sig att somna för att med en förälder i sängen blir det för varmt, det låter kanske lite osv? Hur bra är det då att envisas med att ligga kvar och INTE tillgodose barnets behov bara för att man per automatik inte vågar prova annat för att man då förstör anknytningen?

Tror inte det gjorts några studier på det....

Det du säger nu låter rätt knasigt i mina öron

Jag uppfattar det lika egendomligt som: "Vi kanske överskattar barnens behov av att äta, vi kanske skulle testa att sluta ge barnen mat och se om de mår bättre av det." eller "Vi kanske ska se till att barnen inte får någon sömn, vi kan pröva att ha barnet helvaken i några veckor och se om det kanske löser våra problem."

Jag tänker att närhet och kroppskontakt är minst lika viktiga behov hos ett spädbarn som mat och sömn. Jamen visst ska man vara lyhörd för barnets behov och anpassa sig - men om barnet visar tecken på att inte vilja ha kroppskontakt, tycker jag att man ska kontakta BVC för att få hjälp och stöd.

Om det låter eller är för varmt för ett spädbarn, tycker jag att man ska försöka hitta en lösning på det - men att vägra barnet den närhet det så gärna söker för den sakens skull, tycker jag låter som en mycket missriktad omsorg. Spädbarn kan inte berätta för oss vad de vill, men forskningen har en del svar på det. Vill vi barnens bästa kan vi utnyttja de resultat som idag anses vederlagda.

Jag tänker också att det hos somliga finns en viss instinktiv ovilja att ge barnen kroppskontakt. Det kan ju komma sig av att man själv har en otrygg anknytning. Jag känner personer som har uttryckt äckel inför personer som bär på sina barn, trots att den närheten är jättebra för barnen. Jag tänker inte ge dessa personer ved till sin brasa genom att hålla med om att man kan experimentera med barns behov av närhet. Visst kan man vara lyhörd för barnets behov och pröva sig fram till vad som funkar bra för ett barn, men man ska inte tro att man rycka ifrån barn viktiga närhetsbehov utan långsiktiga följder.

Det känns som det finns mycket missförstånd här. Att göra som ts funderar på är helt anskrämligt ur anknytningssynpunkt som flera förklarat. Men det verkar också finnas missförstånd åt andra hållet om vad anknytning är.

Alla människor har två system: anknytningssystemet och utforskarssystemet och båda är lika viktiga.

Trygg anknytning har inget att göra med samsovning eller inte utan det handlar om att svara på barns signaler. När barnet känner sig otryggt aktiveras anknytningssystemet och det signalerar till föräldern (spädbarn kanske gråter, äldre rörliga barn kanske tar sig fram till föräldern och sträcker upp armarna) - då är det viktigt att föräldern svarar med trygghet och omvårdnad. Fördelen med samsovning/att sova i samma rum är ju att man kan svara på signalen snabbare, innan barnet blivit allt för upprört.

Se gärna denna video:

Erla: ni har säkert ett tryggt barn som vet att ni finns där om hon behöver er. Annars skulle hon signalera till er! (Om ni då inte ignorerat signalerna så mycket att hon gett upp som det ts är inne på, men det hör jag på dig att ni inte har. Det är när man gör så som barnet kan verka lugnt på utsidan men inuti har lika hög puls och oro som barn som gråter eller skriker, de har bara lärt sig att inte visa det.)

Vid undvikande anknytning så har personen en tendens att vara väldigt rationell och kunna föra långa och avancerade resonemang kring saker, säkert även känslor. Att kunna resonera kring känslor och annat är därför inget tecken på trygg anknytning. De otrygga barnen uppför sig ganska lika de trygga barnen förutom när anknytningssystemet triggas.

Så frågan du borde ställa är istället hur barnet reagerar vid en stressig situation när anknytningssystemet sätts igång. Reagerar barnet med adekvat ilska/ledsamhet, eller tycks barnet vara ganska oberörd. Söker den tröst och stöd hos föräldern eller springer den iväg åt ett annat håll?

Jag tänker t.ex. på en gång när en hantverkare kom in i huset utan att mitt äldsta barn märkte det först. När barnet såg den okända mannen blev det väldigt många snabba steg fram till mamma. Ett tryggt barn söker säkerhet hos anknytningspersonen när något upplevs som farligt. Hade barnet istället varit helt känslomässigt oberört eller varit på väg mot föräldern och sedan stannat upp en bit ifrån, så skulle antagligen det kunna vara ett tecken på en otrygg anknytning. 

Jag säger inte att dina barn har otrygga anknytningar, som du säger finns det fler faktorer än just sovritualen som bestämmer anknytningen (även om anknytningssystemet är extra starkt nattetid, det är då man behöver känna sig extra trygg). Men du behöver nog kika efter andra saker än de du nämnde.

En annan förvirrande sak är att de otrygga barnen ofta kan vara ganska lydiga och självständiga på t.ex. dagis och skolan. De uppfattas ofta som exemplariska, medan många trygga barn "ställer till ett elände" och bråkar och skriker.

Förklaringen ligger ofta i att de otrygga barnen är vana vid att inte få sina behov tillfredsställda och klagar inte när mamman går, eller när de inte får bekräftelse av de vuxna. De trygga barnen är mer krävande av personalen, och accepterar inte att bli ignorerade utan kräver att få sina behov tillgodosedda. Därtill visar de tydligt och adekvat sina känslor, medan t.ex. de med undvikande anknytning ofta är kyligare och inte lika känslomässiga på samma sätt.

Jag håller med om vikten av att tillfredsställa barnets behov, men jag tror du underskattar behovet av kroppskontakt hos spädbarn, och också misstar dig på barnets begränsningar på att kommunicera alla sina behov till föräldrarna.

Att se småbarn som en form av maskin, som skriker varje gång det mår dåligt och behöver uppmärksamhet, är inte helt fel - men det är inte hela sanningen.

Ett barn kommer inte att skrika av att det inte får känna mammans hand när det sover. Ett barn skriker när det är hungrigt, rädd, ensam, ledset, etc. men den kommer inte tjuta för en avsaknad av närhet under sömnen. Att barnet får höra anknytningspersonens andetag under natten, känna lukten och kanske känna en arm el. liknande tror jag är väldigt stressdämpande i sig. Rem-sömn och annat tycks även påverkas, läs artikeln jag hänvisar till nedan.

Att samsova med sitt spädbarn ger en närhet som jag inte tror är jämförbar med att låta barnet sova ensam - även om föräldrarna går upp när barnet skriker och tröstar, etc. 

Jag påstår inte att barnet aldrig kan utveckla en trygg anknytning om föräldrarna inte samsover men är lyhörda för barnens behov i övrigt, men jag tror att det finns ett spektrum när man pratar om trygg anknytning. 

När jag googlade lite, fann jag att det fanns många delade åsikter i ämnet, även bland forskarna.

Här är t.ex. en i mina ögon bra artikel med mycket stöd i vetenskapen som förordar samsovning:

www.naturalchild.org/articles/guest/tami_breazeale.html

Sedan finns det andra artiklar som t.ex. kritiserar attachment parenting, som bl.a. innehåller samsovning. Kritiken går ut på att det inte finns några belägg på att attachment parenting ger trygg anknytning, samt att viss forskning tyder på att samspelet mellan barn och anknytningsperson spelar en större roll för utvecklandet av en trygg anknytning. Jag tror att det behövs mer klargörande forskning här.

En annan intressant faktor är att det i Sverige finns en stor andel barn med trygg anknytning - har läst någon siffra som nämner 2/3 och en annan siffra som säger 74%. 

Min slutsats är att det finns en ganska stor möjlighet att ge barn en trygg anknytning, även om man gör vissa misstag som förälder. (Man pratar mycket om att föräldern har chansen att reparera sina "misstag"). Sedan tänker jag att det säkerligen finns en skala även inom trygg anknytning. D.v.s. vissa barn med trygg anknytning är mer trygga än andra med trygg anknytning. 

Jag landar i en tro att ett barn med föräldrar som ger både närhet via samsovning, adekvat respons och emotionell värme och på andra sätt tillgodoser barnets behov får tryggare barn än de som plockar bort något annat ur ekvationen, t.e.x. närheten som uppstår från samsovningen (även om de barnen också kan ha en trygg anknytning).