Ni som är styvföräldrar, känner ni en sorg?

Jag skulle inte lägga inte upp någonting alls som har med partnerns barn att göra. Varför skulle jag det?

Helt praktiskt så när barnet var litet så gällde sambons tider på dagis/fritids. Sambon stod för klädinköp, godis, mat osv. Nu är han halvvuxen och tar sig till o från skolan om han orkar gå ur sängen själv. Sambon fixar med skjuts, betjäning, städning av residenset och matlagning när hans barn är här. Visst slänger jag in barnets tvätt om den nu hamnar i tvättkorgen när jag ändå tvättar, men det är väl i stort sett allt jag gör. Det är ingen dålig stämning tycker jag eftersom hans barn knappt går ur rummet när han är här så är det oftast bara Hej, Hejdå som sägs.

Mitt bemötande hade varit likadant även om de varit mindre, dvs artigt och avmätt. Fast troligen hade vi inte blivit ihop eftersom jag inte tycker om andras småbarn. Så hade någon blivit ihop med mig för att få avlastning så hade han blivit jäkligt besviken.
Men det gäller att diskutera innan och ha ansvarsfördelningen klar. Det har aldrig varit tal om att jag skulle ta något som hade med hans ungar att göra, han skötte hushållet under umgänget och betalade för dem.

Lever du ens i en bonusfamilj? Och om du gör det så låter det helt osannolikt att era vägar aldrig korsas.

Är du nöjd att ha det på det sättet och inte ha någon som helst relation till barnen du lever med?

Så de var/är inte hos er så mycket? Det kan i och för sig förklara en del. 

vh och lov.
Nu träffas vi inte speciellt ofta för tiden räcker inte till för någon av oss, och vi har inte speciellt mycket gemensamt heller. Jag avstår helst och gör något annat istället, det gjorde jag även under umgänget.

Det kan jag absolut förstå, så hade jag nog kanske också gjort om barnet hade varit här så pass lite. Finns ju tid till egentid för egen del då.

Det funkar absolut. Men det är svårt att ha en relation med någon som inte är intresserad.

Jo, det är klart.

Nu är jag och mitt ex inte längre ihop- tyvärr- men jag kände en enorm sorg och faktiskt avundsjuka mot mitt ex o hans ex-tjej för att de hade en sån underbar liten son. 

Egentligen hade det varit lugnt om jag hade fått egna barn och när vårt förhållande var bra så älskade jag bonussonen mer än jag trodde var möjligt med ett barn man inte är släkt med. Sedan förstod jag att min kille och jag troligtvis inte skulle få barn ihop och då kunde jag knappt se på hans son. Jag blev så fruktansvärt avundsjuk på att se hur kul de hade och hur mycket sonen älskade sin pappa. Jag önskar att jag hade kunnat få vara deras familj på riktigt men nu blev det inte så. 

Däremot blev jag aldrig avundsjuk på att sonen var nummer 1. Det tycker jag är 100% rimligt. Jag skulle aldrig vilja ha en man som slänger bort sin son (om än tillfälligt) för att hänga med en ny flamma. Det var även jag som påpekade för sonen att hans pappa älskade honom mer än mig så att sonen inte skulle känna sig osäker. Pappan var dålig på att kommunicera känslor.