Anonym (Bonus) skrev 2019-09-07 23:06:29 följande:
9 hemska månader har jag bott med min sambo och hans dotter på 14 år. Hon bor heltid.
Jag och sambon trodde att med tiden skulle detta problem bli bättre men inte.
Problemet? Hon HATAR mig.
Hon har stulit kontanter ut min väska, hällt ut dyra parfymer och tryckt ut ansiktskrämer. Slängt smink, klippt sönder en tröja, förstört maten genom att hälla i massa salt när jag inte sett. Osv osv.
I november är det tänkt att jag och sambon ska förlova oss ( vet inte om jag orkar nu helt ärligt ) och vi tänkte med det ha en liten fest med middag för närmsta. Bonusen har redan deklarerat att hon tänker klä sig i svart för att visa sorgen. Givetvis får hon ha på sig vad hon vill men är ju inte kul när hon säger så.
Jag har verkligen försökt . Jag har blivit arg, ignorerat , gett uppmärksamhet, försökt göra saker tillsammans. Även hennes pappa har försökt markera att detta inte är okej.
Detta är annars en fin tjej med bra betyg, många vänner och fritidsintressen.
Vad ska jag ta mig till? Vill packa och dra.
Du skriver att ni verkligen har försökt och radar upp flera saker som du försökt med. Jag tänker att det antagligen inte finns någon quick-fix så att man kan testa med en sak i fyra veckor, och om inte det fungerar testa med en annan sak till dess man hittar något som funkar.
Det är bra att sätta in åtgärder, men man behöver påminna sig själv om att det kan ta lång tid innan åtgärderna får genomslag även om de skulle vara de rätta för att komma tillrätta med problemet!
Mitt råd är att ni bestämmer er för hur ni ska agera och så håller ni fast vid det en mycket lång tid, tills ni utvärderar situationen. Jag tycker ni kan justera er plan när ni önskar efterhand, men låt grunden få finnas kvar.
Hur ska ni då utforma er strategi?
Ja, vad är problemet? Självklart hennes beteende. Var kommer det ifrån? Det är svårt att säga med säkerhet när man inte är mer insatt i hennes situation. Har hon problem med sin mamma, jobbigt i skolan, med pojkvännen eller finns det något annat utifrån som kan erbjuda en förklaring till hennes beteende? Om det inte finns några yttre faktorer så kan man förstås ana sig till att hon har en känsla av att inte känna sig älskad och betydelsefull i sin pappas liv i och med att du har flyttat in och enligt hennes sätt att se det: hotat hennes tillgång på pappan. Du kanske väcker starka känslor av svartsjuka och revirtänk hos flickan.
Vad ska man göra åt det?
Det kan säkert vara svårt att lösa sådana här konflikter, menar jag. Du hotar hennes värld så fundamentalt om det är så att hon anser att du tar hennes pappa ifrån dig. Hon kanske kommer kämpa med näbbar och klor för att behålla sin relation med pappan eftersom han, i hennes värld, möjligen representerar den enda stabilitet och kärlek hon har kvar i sitt liv. Kom ihåg att hon, som jag antar, har varit med om att hennes värld rasat omkring henne tidigare när viktiga personer för henne plötsligt blev mindre tillgängliga i och med föräldrarnas separation.
Om man man inte ser någon lösning på konflikten och man har kört fast i sina försök, eller om man inte har kraften att fortsätta försöka - kanske ändå lösningen att leva som särbos är en bra idé. Flickan kan då inte längre i samma omfattning åtminstone, sätta käppar i hjulet för dig. Och kanske hon inte upplever en särborelation som samma hot som en samborelation.
Men om ni vill pröva andra vägar så tänker jag att ju hårdare straff och konsekvenser flickan får, desto större risk är det att relationen till pappan decimeras och att hon därför känner sig ännu mindre sedd och älskad. Det riskerar att bli en kamp mellan er vuxna och barnet som inte tar hänsyn till hennes känslor och därför inte löser grundproblemet. Jag tror inte på den vägen. Forskning visar att straff sällan får den avskräckande effekt man föreställer sig.
Vill man ändra hennes beteende finns det andra vägar att gå.
Jag tänker att ni, men särskilt pappan, behöver visa henne mer kärlek och positiv uppmärksamhet, inte mindre samt att ni använder er av positiv förstärkning istället för negativ sådan.
Först är det viktigt att man öppnar upp en kommunikation där pappan försäkrar henne sin kärlek, pratar med henne på daglig basis om sin kärlek och hur viktig du är för honom, svarar på frågor och bemöter hennes tankar med respekt. Att få höra saker som: "Du kommer alltid i första rummet" och "Att jag älskar min sambo betyder inte att jag älskar dig mindre", tror jag är viktigt för flickan att få höra. Pappan kan ju också förmedla att du inte kommer ta platsen som mamma, och också prata om sin slocknade kärlek för dotterns mor. Göra det klart att en återförening aldrig kommer att inträffa.
Engagera er i hennes intressen. Ta med henne på ridutställningar, eller andra evenemang hon kan tänkas vara intresserad av. Hjälp henne med läxor, träffa pojkvännen och lär känna honom bättre om det är möjligt. Spendera mer tid tillsammans.
Det är inte fel att hon betalar om hon förstör saker eller lagar mat själv om hon har slängt er mat. Uppträd som de vuxna ni är och berätta för henne att ni blir ledsna när det händer och att ni önskar att hon får en bra relation med dig. Men trappa inte upp ett krig av bestraffningar som sagt, det är inte där lösningen finns till era problem.
Om det ändå inte fungerar kanske ni kan ta hjälp utifrån. Kanske familjeterapi, där flickan med ledning av en kunnig terapeut kan försöka sätta ord på hennes ilska och besvikelse och där pappan kan försäkra henne om hans omutliga kärlek.
Lycka till, TS! Våga tro på förändring och en framtid!
Nej, ungen mår inte dåligt bara för att hon beter sig som ett as, hon kan bara inte hantera att hon inte får all uppmärksamhet från pappa längre. Flyttar ts ut nu så visar föräldrarna bara att hennes taktik fungerade och hon kommer fortsätta med det när nästa styvmamma kommer in i bilden.
